Losing your way on a journey is unfortunate.
0kommentarer
But, losing your reason for the journey... . That's even worse. 
And today I know It's worse. I have not only lost myself, but the way I was on.. and the reason to why.
Det är så skrämmande och höra att man inte är som man var förut, hur någon undrar vad som hänt med en.. eller läser igenom att allt inte står rätt till..och när dem väl frågar, så vill de ha ett svar.. Ett svar som jag inte kan ge,eftersom jag inte förstår. Ett svar till just varför jag inte mår som förut, till varför jag är så negativ, till varför mitt lyse håller på att släckas..
Jag vill så gärna ha en positiv syn på världen. Jag vill så gärna veta vem jag är, hela den innerliga delen av mig själv så att jag kan påbörja mitt ytterliga äventyr. Det var någon som skrev till mig häromdagen "Jag är glad att du tar steget, men jag tror inte att du kommer kunna följa vägen förrän du funnit dig själv helt".. och skrämmande nog så träffade det en öm punkt jag inte visste att jag hade.
Jag är egentligen levnadsrik. Jag har en hel frisk familj, goda vänner som finns när någonting händer, närhet och kärlek om det behövs och mat på bordet. Jag bor tryggt och fint. Jag är så tacksam för allt jag har.. Men när jag känner efter, så känns det inte som mitt. Det känns inte som att någonting av detta här är en del av vem jag är och kanske .. det är fel att rymma från allt.. och tro att man hittar det på ett annat ställe.. Men jag tror, att jag har varit färdig i Höllviken så länge, att jag har varit redo att ta mig vidare så pass länge att den här väntetiden blåser på ljuset jag håller uppe. Jag känner det själv, min låga blir allt svagare. Min livsglädje är knappt där. Jag tycker inte om att jag lever. Och det är det värsta jag har att säga. Det är det som gör så ont i mig själv. För så vill man inte känna. Men hur jag än försöker och hur mycket magi jag än har i livet ibland, så verkar det som att jag tillverkar det för ögonblicket.. för sen sitter jag där igen och får höra hur folk säger åt mig att jag måste rycka upp mig, att jag ser förjävlig ut och att jag inte verkar glad. Jag tänker inte ens på det. Jag bara är. Försöker ta mig igenom varenda dag. Försöker tro på att det kommer. Försöker hålla ut. Jag väntar, jag väntar ju. Jag har ju väntat så länge. Och jag väntar, jag tänker vänta och jag tänker kämpa, men förstår ni hur det är att känna att krafterna rinner ur en eftersom någon verkligen försöker släcka ut ljuset? Ibland orkar man inte kämpa emot. Och med tanke på vilket år som väntar.. Så vet jag inte om jag kommer kunna hålla det tänt. Men jag försöker, jag vill försöka. Jag kommer aldrig ge upp, det är inte det. Men det vore skönt.. att för ett ögonblick av sitt liv, inte behöva kämpa.
And today I know It's worse. I have not only lost myself, but the way I was on.. and the reason to why.
Det är så skrämmande och höra att man inte är som man var förut, hur någon undrar vad som hänt med en.. eller läser igenom att allt inte står rätt till..och när dem väl frågar, så vill de ha ett svar.. Ett svar som jag inte kan ge,eftersom jag inte förstår. Ett svar till just varför jag inte mår som förut, till varför jag är så negativ, till varför mitt lyse håller på att släckas..
Jag vill så gärna ha en positiv syn på världen. Jag vill så gärna veta vem jag är, hela den innerliga delen av mig själv så att jag kan påbörja mitt ytterliga äventyr. Det var någon som skrev till mig häromdagen "Jag är glad att du tar steget, men jag tror inte att du kommer kunna följa vägen förrän du funnit dig själv helt".. och skrämmande nog så träffade det en öm punkt jag inte visste att jag hade.
Jag är egentligen levnadsrik. Jag har en hel frisk familj, goda vänner som finns när någonting händer, närhet och kärlek om det behövs och mat på bordet. Jag bor tryggt och fint. Jag är så tacksam för allt jag har.. Men när jag känner efter, så känns det inte som mitt. Det känns inte som att någonting av detta här är en del av vem jag är och kanske .. det är fel att rymma från allt.. och tro att man hittar det på ett annat ställe.. Men jag tror, att jag har varit färdig i Höllviken så länge, att jag har varit redo att ta mig vidare så pass länge att den här väntetiden blåser på ljuset jag håller uppe. Jag känner det själv, min låga blir allt svagare. Min livsglädje är knappt där. Jag tycker inte om att jag lever. Och det är det värsta jag har att säga. Det är det som gör så ont i mig själv. För så vill man inte känna. Men hur jag än försöker och hur mycket magi jag än har i livet ibland, så verkar det som att jag tillverkar det för ögonblicket.. för sen sitter jag där igen och får höra hur folk säger åt mig att jag måste rycka upp mig, att jag ser förjävlig ut och att jag inte verkar glad. Jag tänker inte ens på det. Jag bara är. Försöker ta mig igenom varenda dag. Försöker tro på att det kommer. Försöker hålla ut. Jag väntar, jag väntar ju. Jag har ju väntat så länge. Och jag väntar, jag tänker vänta och jag tänker kämpa, men förstår ni hur det är att känna att krafterna rinner ur en eftersom någon verkligen försöker släcka ut ljuset? Ibland orkar man inte kämpa emot. Och med tanke på vilket år som väntar.. Så vet jag inte om jag kommer kunna hålla det tänt. Men jag försöker, jag vill försöka. Jag kommer aldrig ge upp, det är inte det. Men det vore skönt.. att för ett ögonblick av sitt liv, inte behöva kämpa.
Kommentera