Missnorman

Så.. Jag har verkligen tänkt blogga idag. Flera gånger har jag påbörjat skriva och flera gånger har jag blivit avbruten. Jag finner den här harmoniska känslan och får ut det som behövs, men kommer bara halvvägs innan jag fastnar för att någon stör. För att någon kommer med negativ energi eller för att någon smsar om sin dåliga dag och det är jättetaskigt, kanske, men när man är i trans av sitt skrivande så krävs det att inte bli störd för då händer det - man fastnar. Plötsligt försvinner känslan och det går inte längre att skriva det man ville skriva, inte med samma detaljer, inte med samma känsla, utan man bara stannar i vishet om att man inte kommer kunna fortsätta förrän om ett dygn eller så, beroende på att det tar sådan tid att hamna i ett sådant stadie.

Jag har börjat skriva om ljuset i mörkret, då vi meddelades om Prinsessans Victorias graviditet.. Som ett glädjerus världen över, efter detta mörka terrordåd. Men så läste jag om ett annat fall, ett fall som inte hjälps av samhället.. Då två barn blir utsatta för sexuella övergrepp, kidnappad av sin mamma som för dem till rosengård där den 11-åriga flickan blir svårt utsatt för fler sexuella övergrepp av tre män och därefter sätts barnen in på psykhem där de fortfarande inte får hjälp. Pappan anmäler och anmäler, men blir själv gripen(trots att barnen i förhör medget att mamman är den som utsatt dem för sexuella övergrepp alltid.. medan pappan försökt få bort dem från mamman, men mamman yttrar på att det är saker pappan lurat i barnen för att det är han själv som gör det), mamman besöker dem på psykhemmet och lyckas överföra fler sexuella tjänster på sina barn tillsammans med sin bror som suttit inne på psykhem och fastställts som pedofil. Nu är båda barnen saknade, pappan har blivit mordhotad och utsatt för flertala mordförsök och ingenting händer.. Mamman,samhället och polisen söker gemensamt efter barnen för att ge dem åter till mamman - barnens historia är inte hörd, men nu är den utskickad till flera hemsidor ifrån den äldsta sonens ord och till tidningar. Jag hoppas det är ett fall som får en hög röst, för detta är en av de få historier som pågår dagligen i vårt samhälle - och vad gör samhället åt de? Så mycket fel.

Det känns därför fel att skriva om hur mitt liv blivit lite bättre och hur fina dagar jag haft. Så istället tänker jag hålla tummarna för dessa två barnen och deras historia. Och sedan tänker jag vakna upp tidigt imorgonbitti och hoppas på att jag kan finna känslan som blir fin nog att skriva något upplyftande till er.

Sov gott. & glöm aldrig, om inte samhället och om inte polisen, så finns det alltid någon intill er ni kan prata med. Det finns ljus i mörkret. Och det finns inte bara dåliga människor. Rädda ert liv och andras.