Missnorman

Den första lovdagen var bättre än jag trodde. Efter den varma skoldagen tog jag bussen hem, med alla prov avklarade och en kort lunch med min vän Gustav. Väl hemma var jag alldeles för varm för att åka raka vägen hem, så jag vände på cykeln och satte fart mot stranden. När jag väl var framme tog jag ett par snabba steg över träbryggan innan jag kom fram och kände sanden mellan tårna. Jag log. Stranden var tom. Inte så konstigt med tanke på att klockan var runt fyra. Jag lade mina saker vid kanten och tog långsamt av mina kläder. Med ipoden i öronen kände jag adrenalinet öka. Situationen kändes nästan löjligt dramatisk. Det enda jag såg framför mig var havet och det enda jag kände var sanden på tårna och musikens brus i öronen. Sedan drog jag ur hörlurarna och sprang fram till vattnet. Jag väntade på köldchocken som aldrig kom. Istället fortsatte jag gå. Längre och längre ut. När jag kommit fram med vatten till midjan lade jag mig i en försiktig våg och kände vattnet omfamna mig. Medan vattnets krafter smekte min kropp, från ansiktet till tårna kände jag nästan en rysning av behag. Jag fortsatte simma, hålla mig under vatten och röra på armarna. Kroppen var lätt, tagen med armarna var oansträngande. Sedan kom jag upp och slogs av luften. Jag höll mig med vatten upp till axlarna. Det var varmare än jag förväntade mig. Sedan låg jag där och smekte vattnet med händerna och kände att det nästan var här jag hörde hemma.

När ett par kom gåendes längs stranden sprang jag snabbt upp för att sätta kläder över mina blöta underkläder och gick tillbaka mot cykeln. Det var fortfarande inte kallt.

Eftermiddagen fortsatte långsamt, med en värmande sol och en värmande dusch. Tjejerna började planera tidigt. Någonting hände. Nama. Bunkeflo. Malmö. Nama blev vårt val, fram tills vi står utanför och jag inte kommer in. Då tog vi andra valet. Bunkeflo. Allt försent var vi framme och Sofie och Danni åkte hem medan jag stannade kvar. En lång nattpromenad togs med Gustav. Mycket skratt och härliga stunder gjorde kvällen fulländad, tillsammans med de vackra stunder som förekom.

Stephanie hämtade upp mig, med skrikande människor både fram och bak. Jag stängde av och blundade, drömde mig bort och slutade lyssna. Skönt nog lyckades jag. Fram tills jag blev väckt och det var dags för nattamat på Lockarp. Sedan minns jag inte mer av kvällen, mer än att jag ligger i passagerarsätet och sover djupt medan det börjat ljusna.



Dagen därpå var lika vacker som den förra, bara att den var ensam och lugnande. Jag tog mig tiden till mig själv. Och jag somnade både tidigt och sov länge.

Fredagen blev bättre. Efter en dag av solning var kroppen lite brun. Smink var alltså onödigt, vilket jag inte kunde sluta njuta av. Timmarna passerade snabbt i solen och rätt som det var hade nästan hela dagen gått. Min gamla vän Hampus slog mig en signal, så mötte vi upp varandra och tog en cykelrunda till vår badhytt. Vårt ställe. Där vi varit sedan vi var små. Också satte vi våra solstolar uppe i hålan innan vi tog oss ned till havet. Det var mer folk denna gången, ännu fler som man kände. Fiskmåsar flög nära och ett isblått hav. Det kändes som sommar igen.  Hampus hoppade i före och tog sig ett snabbt dopp medan jag fotograferade. Sedan gjorde jag honom sällskap.. och jag som aldrig är en badkruka har aldrig haft så svårt för att doppa mig som jag hade denna gången. Havet gav mig en direkt köldchock och jag tog varenda steg med svårighet. Även när jag stod med vatten till midjan funderade jag på att gå tillbaka, men visste att jag skulle ångra mig.. så jag kastade mig osmidigt i vattnet innan jag halvsprang upp. Sedan var jag beredd på det igen, men bestämde mig för att vänta en stund. Sedan låg vi där, i vår håla, vid vår badhytt och pratade om alla våra minnen. Otroligt så mycket man egentligen är med om. Så mycket man borde uppskatta. Jag har egentligen världens finaste liv, med världens bästa föräldrar och världens bästa vänner. De är olika och de är många, men de är alla guldvärda.. och jag har föralltid minnen som kommer vara värda mer än någonting annat.

(texten fortsätter efter bilderna!)









När vi cyklat på olika håll bjöd Hampus hem mig på en hemmafest hos honom, med en massa barndomsvänner. Efter att tjejerna ställt in tvekade jag inte en sekund utan tog mig snabbt dit och gjorde ett stort gäng gamla vänner sällskap. Och vilken kväll jag hade. Jag dansade om och om igen, sjöng högt med i låtar och skrattade så att kroppen gjorde ont. Kramades med mina vänner och pratade minnen som bara vi förstår. Det var en av de bättre kvällar jag haft på en oerhört lång tid. Och det ska göras om, så många gånger om.

(texten fortsätter efter bilderna)














Nu är det lördag och det jag borde ha gjort är en massa skolarbeten. Men jag kollade igenom en halv sida och insåg att det inte fanns en chans till fokus. Så Christopher kom hit och gjorde mig sällskap. Efter en promenad tog vi en glass i solen och fortsatte sedan genom en stekstund hemma hos mig. Efter middag med familjen fixade vi en ny tv eftersom min smällde efter åskan. Sedan satte sig Christopher på bussen och jag tog cykeln mot ängdala kullen.





Mitt nya ställe. Mitt nya underbara ställe där jag låter tankarna flöda. Jag lade mig på det kalla gräset och satte på de lugna låtarna som bakgrundsmusik. Naturen var tyst denna gången. Det var knappt några kvittrande fåglar eller knäckande kvistar. Det högsta som hördes var ett par raketer och ett flygplan som flög förbi. Samtidigt insåg jag att tystnaden kanske var precis det jag behövde, för tankarna tog slut med det. Tårarna låg i halsen, brännande bakom ögonlocken och jag kände sorgen ända in i hjärtat. Något gjorde ont. Så fruktansvärt ont. Men tankarna kunde inte säga vad och hjärtat kunde inte säga vad.. Så istället.. blev det tyst. Det var inte förrän när myggorna började bita och solen hade gått ned som jag insåg att jag frös, så jag reste mig och gick klantigt nedför den höga backen.. och önskade att jag hade kunnat stanna hela natten.