Missnorman

---

---

Igår blev en fin dag. Jag och Oliver möttes vid fem tiden och gick direkt till bion. Vi köpte oss en oscars meny och jag mös upp mig bredvid honom medan vi drack upp den stora colán och åt upp den stora chipslådan. Vi pratade igenom livet lite halvt, som vi alltid gör. Bion var mer än halvtom, vilket var rätt skönt. När reklamen började satt jag och sjöng med till låtar och dansade ironiskt. Oliver skrattade halvhjärtat och skämdes lite mer. Haha. När filmen började såg jag förväntansvärt på Oliver. Han trodde aldrig att The hangovers uppföljare skulle bli bättre.. Men efter han as garvat sig genom filmen reste han sig upp och sa "okej, den var... den var lätt sjukare. Den var lätt bättre. Ah,fyfan vad bra". Jag log stort." Jag sa ju det!". När vi kom ut skrattade vi åt olika delar av filmen och gick mot bussen. Klockan var runt nio och solen stod fortfarande på himlen. Jag hade hoppats lite på mörker, men tyckte det var okej.. Det är ju sommar trots allt. När vi kom hem mötte vi min kusin i Höllviken Centrum. Där satt vi, timme efter timme och bara pratade. Det blev kallt, men det struntade vi i. Det blev för mycket att prata om. På ett härligt sätt. På ett nyttigt sätt. Lättande. Efter att jag och matilda kramats om länge och hårt,  cyklade jag och Oliver vidare med skakiga ben hem till Helen där vi mötte upp Bea, Sofie, Danni, Helen och Beas kusin Hanna. Efter en stund till med skratt hade jag gåshud över hela kroppen och frös så pass mycket att jag skakade tänder. Vi cyklade äntligen hem och lade oss under det varma täcket. Efter seriöst prat om livet somnade vi gott. Oliver sov som en sten. Bokstavligt talat. Han rörde inte en fena under hela natten och han var så pass tyst att jag emellanåt fick kolla om han hade puls. Haha..

Jag vaknade tidigare än honom. Det är rätt skönt. Efter resan har jag vaknat lite halv tidigt ändå. 9 och halv tio om dagarna. Det känns rätt bra, att hinna med och inte missa dagen. Oliver var dock svårare. Han svarade inte på tilltal och efter jag ruskat om honom vaknade han fortfarande inte, så jag tog på mig min one piece och gick ned och åt frukost. Efter två timmar till vaknade han och kom äntligen ned. Vi chillade där ett tag , i vardagsrummet. Såg på Tv och bara var. Efter att jag duschat, packat och gjort vid mig åkte vi till Centrum där han tog bussen hem och jag gick vidare till pappa. Vi skulle ha gäster så jag var tvungen att förbereda mig lite. Men jag blev snabbt avbruten och åkte vidare hem till min fina vän Hampus som är nykommen hem från Magaluf. Han hade tagit stryk, haha. Det kan jag säga. Vilken resa de har haft. Jag har sett alla bilder och alla videos och jäklar.. Jag fick ett "The hangover" moment.. Och jag ångrar så in i helvete att jag inte var med alltså..

När timmarna gått och vi fikat, skrattat, pratat och druckit kaffe åkte jag hem och mötte våra gäster. Vänner till pappas flickvän. Det blev god mat och tårta till efterrätt, med chokladdoppade jordgubbar. Mm, låter underbart va?

'

Men efter en stund hände någonting. Jag blev tyst och halvt ledsen. Efter att jag satt mig och försökt skriva kastade jag iväg datorn, drog med mig kameran och cyklade mot ingenting. Utan förvarning slutade jag upp på kyrkogården. Den var inte skrämmande, trots byggställningarna.

Jag tog långsamma steg mot den stora dörren, kände. Den var låst. Jag vände om och gick fram till Jockes grav. Jag hälsade på honom. Pratade lite. Lämnade en liten lapp. Hängde mitt halsband på hans kors, min kedja med en ängel där det står "Courage" på. Jag tyckte det passa för honom. Sedan gick jag vidare till en mer bekant grav. Lillys. Det var många år sedan jag var där. Jag satte mig på knä och tänkte på den lille bebisen som aldrig hann komma till världen. Så olikt mitt liv var då från nu. Helt andra människor. Ida var min bästa vän, hade varit så länge. Vet inte hur mycket vi gjorde ihop. Jag kommer ihåg när hon berätta för mig. Och jag kommer ihåg begravningen. Jag var förkyld, så mitt förbereda tal gick åt skogen när min näsa rann ännu mer.. Jag kommer ihåg hur jag tvekade på om jag skulle krama Ida. Men tillslut gjorde jag det. Hennes ögon hängde, med fler ringar under ögonen än jag hade sett någon ha. Jag kommer ihåg hur hon andades när jag kramade om henne, hon kipade efter luft. Vi släppte taget efter ett tag och då hade alla börjat kramas.

Så annorlunda liv. Det gör väl lite ont att tänka på det. Men samtidigt har jag sett vilka som hör ihop med mig och vilka som inte gör det. Hon gör inte det. Det är många som inte gör det.

Jag har tänkt tillbaka idag. På alla jag känt. Umgåtts med. Hur gick det så fel?

Jag stod vid Jockes grav. Satte mig ned. Frågade samma fråga. Hur gick det så fel?

Jag fick inget svar.

Det enda svaret jag kände att jag fick..var att döden inte är lika skrämmande.

Kyrkogården är inte skrämmande, det är ju där man säger hejdå.

Det är där de man älskar har sin.. fristad om man så kan kalla det.

Där kändes åtminstone döden fridfull.

När jag gick därifrån kände jag ändå ett svar. Att man borde uppskatta de man har, men det gör man oftast inte förrän de är borta.

Jag har alltid försökt göra allt det bästa för mina vänner. Men hur mycket jag än försökt, så har de gått sin väg. Jag har alltid visat hög uppskattning, gett dem allt jag kan, ställt upp vid varenda ögonblick som behövts, fixat evenemang.. Jag har försökt vara till lags. Jag har verkligen.. försökt. Kanske inte med rätt saker alltid, men ibland har det bara blivit så att de plötsligt inte finns längre. Det händer fortfarande. Och förklaringen jag får är"Jag vet inte. Jag vet inte alls vad som hände". Sedan finns det inte mer att säga.

Jag märker hur jag själv förändras. Jag går från den sociala, glada tjejen till den mer tystlåtna, instängda tjejen. Jag blir mer tveksam. Jag märker hur jag inte längre vill ha nya människor i mitt liv. Varför skaffa nya när de ändå tänker försvinna? Jag märker hur min rädsla är den första känslan som dyker upp när en ny människa tilltalar mig. Jag känner mitt hjärta svida. Och trots att jag inte vill låta min rädsla ta över... Så har den redan tagit över för mycket. Jag märker hur jag som alltid haft så lätt för att släppa in folk - jag som alltid varit naiv, plötsligt stänger av mig. Jag känner inget. Jag vågar inte visa riktiga delar av mig själv. Jag finner inte tilliten. Jag vet inte ens hur jag ska göra längre. Det enda jag vet.. är att People always leave.

People always leave, som Peyton uttrycker så starkt i One tree hill från dag 1. Karaktären som jag så snabbt förstod. Hon som är så arg på världen för att det hela tiden måste hända nånting, för att det bara inte kan gå bra, hon som är så jävla trött på att människor alltid försvinner. Hon som är den enda jag ibland ser mig själv i. För vi ä egentligen inte arga på livet, vi är arga på att vi inte kan lita på det. Vi är arga på att det ska göra så ont. Vi är arga på att vi ska försöka så hårt, när ingen försöker tillbaka. Vi är bara så.. så trötta.. på att sluta upp ensamma.

Ensam är stark. Ja.. Ensam är stark, det tror jag på. Men jag vill vara stark ensam med någon. Jag tror på att kraften inom en själv inte är menad för en person. Det finns mer. Det finns någon. Och jag vill vara denna någon för någon som kan bli min någon. Haha, åh. Kärleken har alltid varit mitt allt. Det enda jag trott på under hela mitt liv. Och ja, jag ser det fortfarande. Jag såg det i ögonen på våra gäster idag. Jag vet inte hur länge de varit tillsammans eller vad de har gått igenom, men kärleken i deras ögon är tydlig. Och trots att den är mer realistisk.. Så känns den frånvarande. Inte.. nårbar. Som att ensamhetenblivit för stor del av en för att man ska kunna bli.. inte ensam. Det är så svårt. Tilliten till mig själv är lika borta som min tillit till andra. Det kommer ta tid. Innan man kommer kunna lita på någon. Och det kommer ta ännu längre tid för att hitta någon som kommer kämpa för att få den.

När jag suttit tyst vid Jockes grav och tänkt lite till så reste jag mig och klappade försiktigt på gräster.

Sedan reste jag mig och kände mig mindre tung för varje steg som togs.

Solen var redan nedgången, men färgerna på himlen fanns kvar. Jag cyklade ikapp solnedgången i fullfart och vid tiden jag kom till fiskehyddorna fanns det en liten fläck kvar på himlen. Där satte jag mig med fötterna på båten och såg på färgerna bortom öresundsbron tills det blev mörkt.

'

När det blev mörkt och knotten var många så jag gick tillbaka igen.

Nu sitter jag här. Hemma i min soffa med de bleka väggarna. De tomma och bleka väggarna. Musiken är igång i bakgrunden. Varken pappa eller våra gäster har märkt att jag varit borta. Vilket känns bra, samtidigt som det känns rätt märkligt. Det känns lite halv busigt, att kunna försvinna utan att någon ser det. Lite frigörande kanske. Att slippa frågorna.

Det blev långt idag, och jag har ändå mer att säga. Jag vet inte riktigt om vad. Livets konstigheter. Det finns ju så mycket man tyvärr inte får dela medsig av, namn man inte kan peka ut. Men mina tankar vandrar hela tiden. Undrar varför jag låter mig själv sätta mig i situationer som skadar. Jag gör det inte medvetet, utan undermedvetet. Jag förnekar att det dåliga ska hända,även om jag vet att det är en möjlighet. Jag tror för gott om människor. Jag tror att de kommer in i mitt liv..och att jag klickar så bra med dem för att jag ska bli lika viktig för dem som de blir för mig. Men jag är bara en tidsersättare. Viktig för stunden. Trampad på. Och jag vet om det. Trots att jag sätter ned båda fötterna och trots att jag tror på mig själv så sker det om och om igen. Och jag förstår fortfarande inte hur.

Pappa och jag pratade om att mitt mönstret måste brytas.. Lättare sagt än gjort.

Vad innebär det att bryta ett mönster? Jag vet inte ens vilket mönster jag har.

Vad kan jag ändra på? Vad kan jag göra bättre?

Vad mår jag ärligt talat bättre av?

Frågor jag måste fråga mig själv och hitta svar på.

Sov gott.