Missnorman

Jag har lite problem med mina ord idag. Jag hittar dem inte riktigt. Jag har skrivit flera inlägg som jag sedan suddat ut. Nu var jag påväg att göra samma sak med detta men kände att orken inte var lång, så då är det likabra att fortsätta på detta.

Som ni förstått har mina dagar börjat bli lättare, bättre. Jag hade en inspiration inom mig häromdagen som jag inte känt av på länge. Jag önskar att känslan hållt i sig, men den har tyvärr försvagats lite. Jag kan åtminstone säga att jag mår bättre. Jag har börjat tycka om livet. Jag har börjat gå om dagarna och sett upp mot himlen och innerligt känt att livet kan vända till det bättre.

Men sedan kommer det där ögonblicket. Ni vet det där ögonblicket då allt nästan är för bra.. Mm, då nånting händer.. Då hände något. Något som satte inte bara mig, utan flera andra i smärtsam knipa. Inte på grund av mig. Inte fullt åtminstone. Men vi är på något sätt fullständiga främlingar som lyckats bli involverade. Och att utsätta någon för smärta är det värsta jag vet. Det gör så ont i mig när någon annan skadas att det överväldigar mig. Och så var det igår.. Jag tänkte för mycket på det. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Ni vet när paniken ligger nära och man känner sig så hjälplös man kan. Där var jag igår. Men jag behövde det, för efter det fick jag en vila i kroppen som gjorde att jag accepterade situationen. Och när någonting går fel, så är det bara så att det går fel. Gjort är gjort och kan inte tas tillbaka .. och för att vara ärlig.. Så skulle jag inte vilja ta tillbaka det. Jag kan inte ljuga och säga att jag ångrar någonting, men jag kan säga att jag är ledsen att det medförde någonting.. till det sämre.   

Jag har börjat må bra.. och det är så värdefullt för mig. Hur ofta kan man säga att man verkligen mår bra av livet?      Gjort är gjort och kan inte tas tillbaka. So let's enjoy the ride and make the best of it. Okej, riktigt så lätt är det inte egentligen.. Men där är en röst som för en gångs skull säger till mig att jag borde börja leva. Hela min själ har börjat ställa krav på mig.. Den har börjat säga att det är dags att sluta tänka på proceduren av att leva och istället börja göra det. Jag tänker inte längre låta min livsenergi rinna ur mig på grund av att jag ska tänka på alla andra. Det kan jag göra samtidigt. Jag har aldrig tänkt såhär. Själviskt. Det känns jättekonstigt, ovant, men för en gångs skull.. Inte fel. Man är sin egen lyckas smed, så det är då måste man väl börja smeda sitt liv.

Jag kan ju ta och tala om för er, att jag under hela mitt liv har skällt på mig själv under varenda ögonblick jag vågat känna lycka. Jag har skällt på mig själv då jag sagt till mig själv att det är okej att vara vacker. Jag har skällt på mig själv i det ögonblicket då jag sett den där killen och trott att jag var bra nog. Jag har under varenda tillfälle av min uppväxt sagt till mig själv att alla andra är för högt värda för att jag ska kunna vara värd något själv. Jag vet att ni sannerligen tycker att det är tramsigt.. Men för mig gör andra människor ens liv vackert och därför har jag tänkt så. Om alla andra är värda mer än sig själv så hamnar de alltid före. Och att sätta andra före sig själv är den vackraste egenskapen där är.  Det finns inte en människa jag inte skulle ställa upp för, inte en människa jag inte skulle kunna älska och det finns inte en människa jag skulle klaga på. Alla är olika och brister.. Vi har alla dem. Jag har börjat inse att brister är det som fulländar någon, inte försämrar någon. Så all denna smärta jag växt upp med.. har jag gjort till en del av mig. Min smärta, min överdramatisering är en del av mig. Jag vill inte bli av med den för någonting i världen. Det är den delen av mig som kommer förgylla mig under alla livets vackraste ögonblick. För när man upplevt smärta har man upplevt lycka. Man måste uppleva hat för att uppleva kärlek. Oavsett vad - så vinner alltid de bättre stunderna över de sämre. Så nu börjar jag säga tvärtom. Jag börjar stärka mig själv. Och jag har börjat tycka det är okej. Jag är inte perfekt, jag är väldigt långt ifrån. Men vad gör det? Mitt liv är inte perfekt, men vems vill va det? Jag har aldrig riktigt hört hemma någonstans eller med någon, men vad gör det? Det visar att det fortfarande finns en plats för mig därute. Jag måste börja tänka såhär, jag måste förstå att med livets brister kommer livets fördelar.

Jag har märkt att det fungerar. Jag vågar säga ifrån mer. Jag vågar ta skit från någon för att fånga upp det och krossa det i handen framför dem. Jag börjar inse att jag är svårare att trycka ned. Den känslan tycker jag inte om. Jag är så van vid att vara den som drar ned mig själv i djupet vid första ögonblick, men denna gången står jag i brunnen och ser ljuset och istället för att gå ned i mörkret som jag älskar drar jag mig uppåt. Det är så annorlunda och jag har ingen aning om vad som finns bakom ljuset.

Jag vågar träffa nya människor utan och göra dem till mina bästa vänner. Jag börjar ge mindre personligt av mig själv, vilket jag inte heller tycker om, för det betyder att jag inte ger lika mycket av mig själv som jag kan. Ännu mer ovanligt. Samtidigt är det nyttigt, då känner inte dem mig som sen lämnar mig. Men så kommer den andra tanken... Tänk om detta är någon som inte lämnar mig? Tänk om detta inte är någon som går, utan som står utanför dörren tills jag öppnat den. Jag vill springa, men ändå står jag där i fönstret och ser denne stå utanför. Vågar jag öppna?

Det är otroligt att livet kan ge så mycket att man blir rädd för det. Men att vara rädd för det kanske gör att man uppskattar det. Livet är en enda kokande gryta och det tilläggs ständigt nya ingredienser och det bränns och det gör ont. Man måste smaka sig fram tills man hittar den rätta smaken. Då blandas det. Sedan hälls det upp i skålen också placeras det på bordet för att svalna. Och det är väl mitt i den här blandningen jag är nu. Och vet ni vad?

Det är som min M säger; Jag har nog aldrig känt dig mer levande. Och han har rätt. Jag är mer levande än jag varit på länge. Jag lever! Jag lever och jag gör det så jävla bra.

Utan dig M, hade jag aldrig förstått vem jag verkligen är.
Du är det vackraste mitt liv någonsin kan få.








Nu börjar The Holiday så jag tänker bädda ned mig i den nybäddade sängen och låta mig själv sova gott i natt. Imorgon är det en ny dag med nya äventyr. Och dem.. är jag redo att möta.