Missnorman

Jag märker att jag inte analyserar lika mycket längre. Förr var varenda steg, beslut och händelse avgörande för alla dagars framtida tankar. Nu verkar dagarna passera varandra utan att jag tvekar, känner eller tänker så mycket. På ett sätt känner jag mig så väldigt besviken på grund av det.. Kanske just för att mitt analyserande har varit den största delen av mig..Och plötsligt är den största delen av mig min styrka. Jag känner inte längre att jag är vilsen i min plats eller i mitt umgänge, att jag är på fel ställe eller har för lite möjligheter. Utan jag känner mig stolt över hur jag vågat agera, besluten jag tagit och motstånden jag har mött. Självklart har jag inte gjort allting rätt, det är det många som vet om, men jag känner mig på något sätt längre än förut. Jag känner mig inte rädd eller arg eller förtvivlad. Jag känner inte mig vilsen i det stora umgänget. Och trots att jag på självklar hand, för vissa saker känner en enorm saknad, känner jag inte att min plats är tom eller lämnad. Utan den verkar ersatt och det verkar inte som att många märkt att jag är lite längre borta.



Ibland är det svårare när det händer saker omkring som får den närmsta att hamna längre bort, då är det ibland ovilligt och omedvetet, men till någon viss del blir det plötsligt mer värt det och när man känner att oroligheterna blir alldeles för stora, tar kärleken över och plötsligt är man komplett säker på vem man är och på vilka vänner man älskar.

Och just nu ska jag iväg med den jag älskar mest. Med tjejen som har en egen tandborste hemma hos mig, en kudde som för mig blivit hennes, tjejen vars namn inkluderas när vi väljer ut en säng - just för att hon är den som ska sova där mest! Tjejen som gav mig en minnesbok i julklapp - som vi ständigt skriver i. Tjejen som efter många år fortfarande är den närmsta jag har, den som inte tvekar på att ställa upp oavsett vad det är, tjejen som efter årens komplikationer finns kvar. Hon är flickan jag delar tårar med, delar mina innersta hemligheter med, skrattar åt de knäppaste sakerna med och tjejen jag vill uppleva allt med. Tjejen jag gråter av att hålla i min famn - då jag är så rädd att jag en dag inte får göra just det, hålla om henne. Hon fyller 19 och vi ska fira hennes dag med att göra det vi och framför hon behöver mest - åka iväg. Med en stuga i Småland tänker vi fyra tjejer spendera så mycket tid vi kan ihop, fira josefinans dag, se på riktiga tjejfilmer, äta god mat och bara vara nära. För mig kan det inte bli mycket bättre. Så om ett par timmar sitter vi, Lovisa, Ida, Josefin och jag i bilen påväg bortåt.

Jag har packat två små väskor, med allt vi behöver och framför allt mina viktigaste  böcker, filmer och kameror.

När ens verklighet inte ska omge en för ett ögonblick känns det för någon anledning lite bättre. Men jag säger bara såhär.. Att jag inte är nära - betyder inte att jag inte kommer vara här. Så håll koll, ni får kanske något litet då och då!

Sov gott.

L.