Leave the hurt, behind.
0kommentarer
Häromdagen gick jag längs Malmös gator utan ett riktigt mål. Affär efter affär passerade mig och efter att jag på mina nya klackar vinglat igenom springorna fann jag en fast mark att gå på. Solen gjorde mig varm och slutligen tog jag av dunjackan som tyngt mina axlar. Överallt mötte jag olika ansikten. På andra sidan gatan såg jag en kvinna klädd i alla världens färger. Hon pratade med sig själv och jag kunde på detta avstånd avgöra att hon förmodligen inte var helt frisk. Samtidigt som jag observerade vad som pågick på andra sidan gatan krockade jag med en byggarbetare i limegul outfit, som snabbt såg ned på mig och gav mig en ursäkt innan han gick vidare. Jag fortsatte utan att bekymra mig och insåg plötsligt att jag nästan flöt med i musiken i mina öron. Varenda låt som spelades var på något sätt så glad och samtidigt så mjuk att kroppen lyckades smälta ihop med den. Jag flög över gatorna och fann mig memorera fler ansikten än jag medvetet lade märke till. Har ni tänkt på hur många människor ni ser på en dag? Har ni också tänkt på att varenda passerande lägger märke till dig? Den där personen i bussen som kör förbi hinner säkert se dig för en snabb sekund, medan killarna i sin pappas bil hinner stanna till för att vissla ett ögonblick medan du passerar vidare. Också de där människorna som står framför dig på ett övergångsställe - de hinner observera dig och läsa av dig innan det blivit grönt. Också dessa människorna du handlar av - du är bara ännu en kund, men de hinner se dig och de hinner memorera dig för nästa gång du kommer in behandlas du på något sätt lite mer bekant. Mina ögon hinner se tusen ting de inte fastnar för, men som i minnet bränt fast sig. Visst är de märkligt att vi kan minnas de mest oväsentliga sakerna och totalt tappa grepp om det viktigaste?
Jag tappade väl ett grepp om mig själv ett tag. Jag blev så osäker av att vara lämnad utanför av bekanta, att jag stängde av mig helt. Istället för att visa min oro, stängde jag in mig i rent skyddsförsvar. I rädsla av att bli sårad, lämnad och oälskad. Min rädsla har väl minskat på grund av erfarenheten av det, men känslorna är på något sätt desamma. Någonstans på den vägen ville jag kanske värna om de känslorna jag hade i mig själv att jag glömde att tänka på andras. Jag har inte uppfattat det så själv, då jag alltid sätter andra före. Men ibland trampar man fel. Man måste få lov och svajja till lite. Vägen kan inte vara rak och perfekt. Hinder skapas för att man ska ta sig antingen under, över eller förbi dem. Och jag tog mig väldigt lätt över dem. Men trots att du gått förbi dem, så får du lov och se tillbaka. Man lär sig av vad man gör fel så möter man ett hinder bemöter man inte det på samma sätt. Och jag känner nu.. Att oavsett så var detta inte ett stort problem. Detta var lösbart. Och för dem som verkligen bryr sig kommer att det att göra det. Beroende på det känner jag att jag kan lämna det bakom mig. Jag lämnar allt det svåra bakom och fortsätter på den vägen jag nu ett tag vandrat. Vägen som för första gången känns rätt.
Jag har börjat prova på saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag har anmält mig till det jag drömt om, och fasar inför resultatet men mitt hjärta har aldrig känt sig på så rätt plats. Mitt hjärta har inte visat sina känslor för någonting som det gör för detta. Att jag har tagit ett steg dit är för mig så stort och den dagen jag berättar för er om vad det är .. kommer vissa av er förstå hur stort detta är för mig.
Just nu är jag i en period av struktur. För första gången någonsin har jag en väska fylld av papper, böcker, penna och uppgifter. För första gången har jag kalendern fylld av uppgifter, möten, läxor, prov och allt so
m tillkommer. För första gången ligger mina läxor upplagt på bordet - i dagliga högar. Och samtidigt lever jag på att jobba, med ett jobb som jag iallafall mår bra av. En arbetsplats där jag har min mamma och min mormor och en arbetsplats där flera kollegor blivit vänner. Där musiken omger oss och där vi ständigt skämtar, pratar och stöttar. Denna arbetsplatsen har nog
varit en av de ställena som stärkt mig mest. Så alla ni på gyllene snittet - Maria G, Maria, Eva, Sylvia, mormor, mamma och etc .. Tack för allt stöd ni ger, för att ni har sådant intresse för mitt liv och ör att ni bjuder på allt ifrån flingor till mat. Haha, ni är guldvärda!
Dagarna går på grund av det här i ett. Jag hinner knappt vakna innan det är dags att lägga sig igen. Men samtidigt som jag är komplett slutkörd, har jag samtidigt en större drift än förut. Jag är lyckligare och säkrare i mig själv. Jag känner mig så balanserad och jag känner mig enskild och ändå komplett rätt. Jag har verkligen hållt ögonen öppna och låtit hjärtat tala.
Jag har fått jobb på Toppen i Höllviken och kommer under sommaren att vara extra insatt i delikatessen. Jag har även varit på möte på Malmo's language recruitment fair med Christopher och pratat med företag från London, Manchester och diverse ställen om arbetstillfällen. Många av dem bad om vårt cv - och skulle vara redo att ge oss jobb nästa vecka. Jobben var dock ingenting jag kände intresse av - men jag är öppen och redo för förslag men vet redan nu var jag börjar.
I allt detta kaos och i planering för framtiden, med två månader kvar till studenten söker jag ofta mig till min största dröm. De vackra byggnaderna, det glada, strukturerade, artistiska folket och den antika staden. Jag rymmer till min fantom och jag kan fortfarande stänga ögonen och minnas hur jag kände när applåderna ökade i takt och fantomen lutade sig fram. Jag kunde känna hur flera kapitel skrivits och hur jag nu fick ett avslut. Det var ett sådant out-of-body-experience-moment som jag föralltid kommer leva på. Det var verkligen mitt livs upplevelse. Eller åtminstone, mitt livs än så länge största upplevelse. Därav bär jag ständigt fantomen i öronen och jag vaknar till hans sång och somnar till hans röst. My phantom. My angel of music.
(Bilder av: Peter Jöback)
För många är det säkert otroligt att jag kan känna som jag gör, för en teater, en story och för musik. Och framförallt för en stad. Men vi har alla olika saker som talar till oss. För vissa går världen under om deras favoritlag inte vinner den sista matchen och för vissa är den största upplevelsen att stå på arenan och se sitt favoritlag närmare än någonsin. För vissa är en artist - såsom justin bieber - mer än så och istället en livsdel. För vissa är kläder det som skapar något inom en. Och för vissa, t.ex. min låtsaspappa, är det största att sitta och se på hästarna en viss tid. Haha, förstår ni? Allt ifrån det minsta till det största. Vi har alla mönster som passar var och en. Och detta är det enda som passar mig. För tillfället finns det ingenting som talar till mig som dess musik, dess story och dess karaktärer gör. Det är där mitt hjärta just nu ligger. Och jag känner, att jag måste ta mig närmare än någonsin.
Nu avslutar jag med att lämna vissa delar bakom mig. Jag är den jag är och ska inte ändra mig för att få folk att tycka om mig. Jag ska alltid tro på min styrka och på den jag vet att jag är. Jag ska våga tro på mina drömmar och mina beslut. Jag ska våga skapa en egen väg och jag ska våga göra mitt eget liv. Jag ska våga leva.
Så med det ute bland er, säger jag samma sak till er. Skapa livet enbart ni kunnat tänka er. Och håll er bara bland dem som alltid kommer älska er.
God natt.
Louise
Jag tappade väl ett grepp om mig själv ett tag. Jag blev så osäker av att vara lämnad utanför av bekanta, att jag stängde av mig helt. Istället för att visa min oro, stängde jag in mig i rent skyddsförsvar. I rädsla av att bli sårad, lämnad och oälskad. Min rädsla har väl minskat på grund av erfarenheten av det, men känslorna är på något sätt desamma. Någonstans på den vägen ville jag kanske värna om de känslorna jag hade i mig själv att jag glömde att tänka på andras. Jag har inte uppfattat det så själv, då jag alltid sätter andra före. Men ibland trampar man fel. Man måste få lov och svajja till lite. Vägen kan inte vara rak och perfekt. Hinder skapas för att man ska ta sig antingen under, över eller förbi dem. Och jag tog mig väldigt lätt över dem. Men trots att du gått förbi dem, så får du lov och se tillbaka. Man lär sig av vad man gör fel så möter man ett hinder bemöter man inte det på samma sätt. Och jag känner nu.. Att oavsett så var detta inte ett stort problem. Detta var lösbart. Och för dem som verkligen bryr sig kommer att det att göra det. Beroende på det känner jag att jag kan lämna det bakom mig. Jag lämnar allt det svåra bakom och fortsätter på den vägen jag nu ett tag vandrat. Vägen som för första gången känns rätt.
Jag har börjat prova på saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag har anmält mig till det jag drömt om, och fasar inför resultatet men mitt hjärta har aldrig känt sig på så rätt plats. Mitt hjärta har inte visat sina känslor för någonting som det gör för detta. Att jag har tagit ett steg dit är för mig så stort och den dagen jag berättar för er om vad det är .. kommer vissa av er förstå hur stort detta är för mig.
Just nu är jag i en period av struktur. För första gången någonsin har jag en väska fylld av papper, böcker, penna och uppgifter. För första gången har jag kalendern fylld av uppgifter, möten, läxor, prov och allt so
m tillkommer. För första gången ligger mina läxor upplagt på bordet - i dagliga högar. Och samtidigt lever jag på att jobba, med ett jobb som jag iallafall mår bra av. En arbetsplats där jag har min mamma och min mormor och en arbetsplats där flera kollegor blivit vänner. Där musiken omger oss och där vi ständigt skämtar, pratar och stöttar. Denna arbetsplatsen har nog varit en av de ställena som stärkt mig mest. Så alla ni på gyllene snittet - Maria G, Maria, Eva, Sylvia, mormor, mamma och etc .. Tack för allt stöd ni ger, för att ni har sådant intresse för mitt liv och ör att ni bjuder på allt ifrån flingor till mat. Haha, ni är guldvärda!
Dagarna går på grund av det här i ett. Jag hinner knappt vakna innan det är dags att lägga sig igen. Men samtidigt som jag är komplett slutkörd, har jag samtidigt en större drift än förut. Jag är lyckligare och säkrare i mig själv. Jag känner mig så balanserad och jag känner mig enskild och ändå komplett rätt. Jag har verkligen hållt ögonen öppna och låtit hjärtat tala.
Jag har fått jobb på Toppen i Höllviken och kommer under sommaren att vara extra insatt i delikatessen. Jag har även varit på möte på Malmo's language recruitment fair med Christopher och pratat med företag från London, Manchester och diverse ställen om arbetstillfällen. Många av dem bad om vårt cv - och skulle vara redo att ge oss jobb nästa vecka. Jobben var dock ingenting jag kände intresse av - men jag är öppen och redo för förslag men vet redan nu var jag börjar.
I allt detta kaos och i planering för framtiden, med två månader kvar till studenten söker jag ofta mig till min största dröm. De vackra byggnaderna, det glada, strukturerade, artistiska folket och den antika staden. Jag rymmer till min fantom och jag kan fortfarande stänga ögonen och minnas hur jag kände när applåderna ökade i takt och fantomen lutade sig fram. Jag kunde känna hur flera kapitel skrivits och hur jag nu fick ett avslut. Det var ett sådant out-of-body-experience-moment som jag föralltid kommer leva på. Det var verkligen mitt livs upplevelse. Eller åtminstone, mitt livs än så länge största upplevelse. Därav bär jag ständigt fantomen i öronen och jag vaknar till hans sång och somnar till hans röst. My phantom. My angel of music.
(Bilder av: Peter Jöback)
För många är det säkert otroligt att jag kan känna som jag gör, för en teater, en story och för musik. Och framförallt för en stad. Men vi har alla olika saker som talar till oss. För vissa går världen under om deras favoritlag inte vinner den sista matchen och för vissa är den största upplevelsen att stå på arenan och se sitt favoritlag närmare än någonsin. För vissa är en artist - såsom justin bieber - mer än så och istället en livsdel. För vissa är kläder det som skapar något inom en. Och för vissa, t.ex. min låtsaspappa, är det största att sitta och se på hästarna en viss tid. Haha, förstår ni? Allt ifrån det minsta till det största. Vi har alla mönster som passar var och en. Och detta är det enda som passar mig. För tillfället finns det ingenting som talar till mig som dess musik, dess story och dess karaktärer gör. Det är där mitt hjärta just nu ligger. Och jag känner, att jag måste ta mig närmare än någonsin.
Nu avslutar jag med att lämna vissa delar bakom mig. Jag är den jag är och ska inte ändra mig för att få folk att tycka om mig. Jag ska alltid tro på min styrka och på den jag vet att jag är. Jag ska våga tro på mina drömmar och mina beslut. Jag ska våga skapa en egen väg och jag ska våga göra mitt eget liv. Jag ska våga leva.
Så med det ute bland er, säger jag samma sak till er. Skapa livet enbart ni kunnat tänka er. Och håll er bara bland dem som alltid kommer älska er.
God natt.
Louise
Kommentera