Beneath a moonless sky
4kommentarer
Någonstans reser jag mig för att möta min trötta blick i spegeln. Mascaran har klibbat ihop mina ögonfransar under natten och det som avskalat sig ligger kvar som smuts. Någonstans fylls mina händer med kallt vatten och jag omsveper de vattenfyllda händerna längs kroppen. Ansiktet chockeras av kylan som något opassande sätt krockar med den varma kroppen och med små droppar fortsätter de rinna längs halsen för att långtsamt dra sig över midjan.. Slutligen går det en rysning längs min ryggrad och jag stänger mina ögon för att känna samma känsla jag så få gånger lyckas återställa. Känslan då jag för första gången fylldes av världens mest smärtsamma sång, då jag för första gången satt i fantomens värld. Totalt omsvept på ett sätt ingen skulle förstå.
Som vanligt är mina tankar på allt annat än håll än just det levande och nuvarande. Jag känner mig inte betydlig för dem omkring mig och trots att jag kanske rymmer, känner jag att jag behöver få starta om - ja
g vill kunna bli allt jag vill bli och sluta göra någon till besvikelse. Jag vill få göra det jag drömmer om, jag vill bli allt det jag vet att jag kan bli. Jag vill visa alla dem som sagt att jag aldrig kunnat. Jag vill fylla mitt hjärta med allt det som fattas. Och jag är på ett eller annat sätt närmare än någonsin. Med arbetsförmedlingen satt jag ned för att diskutera alternativ och sätt att göra just det - påbörja ett nytt liv i London. Skaffa mig ett jobb. En billig lägenhet. Allt det där var möjligt - de gav mig förslaget att leta efter sökande att dela lägenhet med. Det skulle därigenom inte bli lika dyrt och lättare för båda att leva. Det fanns inte heller något annat sätt än att söka jobb på plats, så äventyret börjar någonstans där jag går omkring med ett cv i hand, villig och lycklig över min nya start - som kanske inte blir lätt alls. Men det kommer finna sig att bli så värt det.
Om London i längden inte skulle fungera gav de mig förslag som arbetande på Irland för ett företag(dock inte ett jobb som jag är intresserad av) eller så gav de mig en tanke som entertainer och reseledare. Då jag har hand om tre olika grupper - barngruppen, eftermiddagsgruppen och sedan kv
ällsentertainer. Såsom många vet ligger någon sorts musiktalang långt inne och trots att det är allt annat än perfekt kan det vara någonting som kan vara bra att påbörja på en scen för barnfamiljer och resenärer. Att vara reseledare är också någonting som är väldigt passande.. Så mina tankar är lite överallt, vad är det jag vill? Vad skulle jag kunna tänka mig att göra under en lång tid? Kanske jag om något år provar på båda.. Men just nu längtar mitt hjärta efter ett artistiskt liv i London, i en sliten lägenhet, efter regn och doften av gammeldagsträ. Jag vill uppleva magin längs dess gator och byggnader. Djur och färger. Jag vet att detta inte är allt som kommer till det. Det är lika stressigt som att leva här, om inte värre. Ekonomin har många brister, men man finner stärkelse inom sig själv och enligt en gammal vän finns det inget bättre äventyr än dem man finner i London. Och jag vet att jag kommer att få skriva många kapitel om mina.
4 kommentarer
Maria
16 Apr 2012 16:31
Hej Louise! Tänk på att du är väldigt ung och att du har tusen möjligheter! Skulle London inte bli som du tänkt dig så är det bara att testa på nästa sak tex reseledare. Det skulle verkligen passa dig perfekt! Tror du skulle vara väldigt duktig på att underhålla både små och vuxna. Våga testa (ångrar att jag inte testat på fler saker i mitt liv) Du har hela livet framför dig och du kommer absolut att hitta något du trivs med, det är bara en tidsfråga.
Louise
16 Apr 2012 21:32
Kära Maria! Återigen värms jag av dina fina ord!
Jag vet att jag har det, det är bara vissa människor som inte tycker jag borde uppleva alla. Och du har helt rätt. Funkar inte det är det bara att prova på nästa.
Tack Maria! Det värmer och ha så fina människor omkring sig som tror på en!
Och jag lovar, jag ska testa!!
Maria
16 Apr 2012 21:46
Louise, Låt ingen säga till dig vad du kan & inte kan göra! Försök isf att vända det till någon slags styrka istället o visa dem att du minsann kan lyckas med det du vill!! Folk som klankar ner på andra är bara missnöjda med sitt eget liv!! Kämpa på gumman!!
Louise
16 Apr 2012 22:31
Du är alltid lika Bra Maria! Du är alltid på lika bra humör, glad och upplyftande. Tack för dina stärkande ord!
Jag får styrka genom alla er som tror, så tack för det. Jag ska aldrig ge upp:) jag ska visa dem!
Stort tack och kram på dig!!
Kommentera