Each person Is another chapter
4kommentarer
Det var en gammal vän till mig som en gång sa "Wow.. Ditt liv är verkligen som en tv-serie. Det händer hela tiden någonting och det verkar alltid komma in nya människor i bilden". .Jag har inte riktigt sett mitt liv på det sättet innan, men jag fick den känslan idag.
För första gången på länge har en komplett ny människa kommit in i mitt liv. Vi fann varandra väldigt snabbt och det var förvånande och känna att vi var så trygga med varandra, trots att vi inte känt varandra. Men tiden gick undan när vi väl träffades, ämne på ämne rabblades på ett naturligt sätt upp och omedvetet hade vi kommit väldigt nära. Det är inte så pass att vi kallar varandra bästa vänner eller att vi är naiva nog att tillge livet åt varandra, utan på ett naturligt sätt skrivs bara ett nytt kapitel i våra liv där vi har ett par gemensamma dagar. Ett par dagar med guldvärda stunder då vi gör så mycket genom så lite. Vi sitter och pratar och timme efter timme går alltid alldeles för fort. Det som känns som bäst med varandra är att vi på något sätt är så medvetna om varandra. Vi är medvetna om att vi är komplett olika, på nästan alla plan, men att vi tänker, känner och tycker likadant. Vi är medvetna om mycket som vi lyckas hålla genensamt och att finna någon som är så komplett olik en och så lik en är väldigt ovanligt.
Jag har träffat och känt väldigt många under mitt liv. Som liten var jag ständigt omringad av "kompisar" och vid en liten äldre ålder hade jag något vi kallade för "faddrar".. Mina faddrar var mina bästa vänner och jag mötte dem på samma ställe, varenda dag i flera år. Jag tog hem dem för att leka med dem och slutligen var dem mina vänner. Jag hade också semestervänner.. Alltså en tjej eller en kille jag mötte när vi var utomlands och samma dag som vi kom hem på hotellet sade jag att jag fått en ny bästa kompis.
Jag var väldigt naiv och hade inte svårt för att lita på folk.
På något sätt är det likt sig idag, men samtidigt är jag komplett medveten om vad jag gör.
Genom åren som gått har jag umgås med väldigt många olika människor. Allt ifrån populära, till nobodys, till lite mer töntiga, till knarkarna, till de kriminella, till de vanliga. Jag har alltid haft väldigt lätt för att anpassa mig till människor och genom att acceptera alla som de är har jag accepterats likaväl som jag tyckts om. Men jag har samtidigt haft en väldigt bra instinkt gällande olika människor. Människor vars utstrålning inte varit säker eller känts annorlunda. Jag har dock varit en väldigt duktig skådespelare. Jag har aldrig behandlat någon sämre än den andre, men jag har vetat vem jag ska hålla på en hands avstånd och vilka som kan få komma nära.
Jag har levt med människor som lurat till sig pengar av mig, människor som knarkat, jag har levt med langare och värre kriminella än så. Det tog mig tid innan jag förstod vad det innebar att bry sig och att vara medberoende. Men när jag väl förstod skillnaden tog jag steget ut ifrån att vara medbrottsling, till att visa att hjärtat var på rätt ställe.
Jag har trots att jag varit öppen, varit väldigt försiktig. Jag känner mig lätt obekväm i en situation och uppstod en kommentar som på något sätt kunnat vara tillämpad mot mig,gjorde jag allt för att försäkra mig om att jag skulle förbättra mig. Min osäkerhet var så pass låg att folk kunde se med blotta blicken att de kunde utnyttja mig. Men aldrig så pass långt att det faktiskt skulle skada mig.
Man växer ständigt genom alla sina erfarenheter och vad jag fick se och vad jag omgav mig med lärde mig mycket om livets spel, om naivitet och styrka och självständighet.
Vissa människor jag umgicks med utvecklades aldrig. Människor som är likadana än idag. Människor jag brydde mig högt om, men vars liv blev allt mer och mer.. Hur ska jag uttrycka detta rätt? Odisciplinerat. Människor som verkligen tappade sin stolthet och sig själva, människor jag så många gånger försökte hjälpa upp men som jag någonstans på vägen slutade hjälpa för att jag insåg - att denna personen inte vill ha min hjälp. Den trivs med att omgivningen ger uppmärksamhet och bekräftelse på det absolut värsta sättet.
Alla mina vänner har givetvis inte varit såhära. Jag har varit omgiven av mycket skit och det har varit så ständiga kapitel av drama som jag fortfarande kan blicka tillbaka till. Men det har också varit guldvärda stunder då vi legat 15 personer i en soffa och skrattat åt excorsisten. Det har varit guldvärda stunder då min bästa väns föräldrar spenderat dagar på att baka åt mig och våra vänner. Det har varit minnesvärda stunder med alla pojkar - då vi cyklade gemensamt omkring i Höllviken, enade, bara för att ha något att göra. Det har funnits hundratals tillfällen då vi badat nattabad eller haft långa nattasamtal.
Erik var en av mina närmsta vänner i en väldigt lång tid. Som grannar och bästa vänner spenderade vi flera dagar ihop och ibland njöt vi av att göra ingenting. En vänskap som var lätt och rolig. Det är en kille jag inte har en aning om idag. En kille vars namn jag aldrig hör eller ser. Det finns ingen speciell anledning. Det är sådant som händer - att man glider isär.
Skillnaden är, att så pass många har lämnat mig för en anledning att jag alltid anklagade mig själv. Men jag minns den dagen min pappa frågade honom och fick svaret "Det var ingenting som gick fel. Det var ingenting hon gjorde fel. Det är sådant som händer".
Flera av mina andra vänner gjorde tydliga val. Barndomsvänner jag delat mitt liv med i 8 år valde bort mig i det ögonblicket jag inte blev direkt omtyckt bland de viktigaste tjejerna. Vissa valde bort mig när en kille dumpade mig eller när ett nytt rykte hakade sig.
Vissa gånger var det bara så att jag blev bortvald för att personerna rent av inte tyckte om mig. Jag fick aldrig en anledning till varför, utan dem sa bara att dem kände så. Vissa kallar det avundsjuka. Jag vet inte vad jag kallar det, men jag vet att jag är glad för att sådana människor inte omger mig.
Vissa gånger var grupptrycket för mycket - om en person i gänget sa "prata inte med henne" så hakade andra på. Det bekymrade mig lika mycket då som det gör idag - jag tycker det är fruktansvärt att en persons ord ska avgöra andras.. Men det värsta är att människor tar andras ord istället för att ens höra mitt.
Men sen finns det dem som det gått fel med. För alla olika sorters anledningar. Både för att det är deras och mitt eget fel. Människor vars liv har påverkat mitt.
Sen har jag.. nog en eller två människor jag lärt känna som fortfarande finns kvar. De är inte direkta barndomsvänner, men från dem åren som gått har de än så länge inte lämnat mig.
Jag har känt många. Jag hade kunnat ramla upp flera hundra och jag har ändå minnen med var och en av dem. Jag har känt så många. Jag möter flera av dem varje dag. Ansikten jag umgåtts med. Ansikten som jag knappt idag pratar med. Och jag undrar.. Hur kan jag ha känt så många? Hur kan jag ha förlorat så många? Det är fel av mig och säga att det inte är mitt fel, för jag har alltid undrat. "Vad gör jag fel?" men bara för några dagar sedan fick jag ett sms med orden "Jag tycker bara inte att vi är vänner för vi har ingenting gemensamt. Vi har växt på olika håll, det gör väl ingenting?" och för en människa som känt mig, som varit del av mig.. Hur kan det bli så? Hur kan det inte göra någonting?
Hur många människor ska jag behöva möta innan boken blir full? Hur många människor kommer att lära känna mig med skapade kapitel som aldrig blir färdiga?
Jag känner att jag har känt så många, många som inte håller agg emot mig - men som inte heller skulle göra mig till en del av sig..
Varför? Hur?
Hade jag ändrat mitt förflutna? Nej.
Hade jag velat ändra mitt sätt att vara? Nej.
Men hade jag vetat att så många jag lärt känna inte längre skulle vara del av mitt liv idag, så hade jag inte släppt in dem från början.
För det känns som att - om man en gång lärt känna en person, kan man inte göra det igen?
Personen är borta - namnet finns kvar, samt minnena med all dess bagage.
Det är oerhört frustrerande att förlora människor. Det är lika frustrerande att möta nya människor.
Det är oerhört frustrerande och känna hur var och en påbörjar ett kapitel och precis innan man kommit halvvägs så antingen slutar det eller så raderas det.
Jag har alltid varit så rädd för att möta nya människor. Det verkar konstigt för människor som tycker att jag har lätt för att öppna upp mig - lätt för att få människor bekväma omkring mig. Skillnaden är att jag vet vad det innebär att ge ifrån mig och att ge delar av mig. Jag har lärt mig av alla livserfarenheter. Och trots allt detta drama jag haft omkring och i mig, så har jag bättre delar i mig, starkare delar i mig och en enormt mycket större medvetenhet. Så jag sväljer min stolthet och hälsar på alla jag kan, alla jag ser och alla jag en gång sett och hoppas på att de kan hälsa tillbaka med samma trygga känsla inom sig.
För hur ska man annars kunna skriva en bok med oskrivna kapitlen?
Jag håller på att skriva ett nytt kapitel och som vanligt är det alltid bra i början, men jag väntar på dramatiken och jag väntar på lösningen. Jag väntar på avslutet som jag hoppas drar ut sig i längden.
Jag vill inte lära känna människor som en dag försvinner.
För första gången på länge har en komplett ny människa kommit in i mitt liv. Vi fann varandra väldigt snabbt och det var förvånande och känna att vi var så trygga med varandra, trots att vi inte känt varandra. Men tiden gick undan när vi väl träffades, ämne på ämne rabblades på ett naturligt sätt upp och omedvetet hade vi kommit väldigt nära. Det är inte så pass att vi kallar varandra bästa vänner eller att vi är naiva nog att tillge livet åt varandra, utan på ett naturligt sätt skrivs bara ett nytt kapitel i våra liv där vi har ett par gemensamma dagar. Ett par dagar med guldvärda stunder då vi gör så mycket genom så lite. Vi sitter och pratar och timme efter timme går alltid alldeles för fort. Det som känns som bäst med varandra är att vi på något sätt är så medvetna om varandra. Vi är medvetna om att vi är komplett olika, på nästan alla plan, men att vi tänker, känner och tycker likadant. Vi är medvetna om mycket som vi lyckas hålla genensamt och att finna någon som är så komplett olik en och så lik en är väldigt ovanligt.
Jag har träffat och känt väldigt många under mitt liv. Som liten var jag ständigt omringad av "kompisar" och vid en liten äldre ålder hade jag något vi kallade för "faddrar".. Mina faddrar var mina bästa vänner och jag mötte dem på samma ställe, varenda dag i flera år. Jag tog hem dem för att leka med dem och slutligen var dem mina vänner. Jag hade också semestervänner.. Alltså en tjej eller en kille jag mötte när vi var utomlands och samma dag som vi kom hem på hotellet sade jag att jag fått en ny bästa kompis.
Jag var väldigt naiv och hade inte svårt för att lita på folk.
På något sätt är det likt sig idag, men samtidigt är jag komplett medveten om vad jag gör.
Genom åren som gått har jag umgås med väldigt många olika människor. Allt ifrån populära, till nobodys, till lite mer töntiga, till knarkarna, till de kriminella, till de vanliga. Jag har alltid haft väldigt lätt för att anpassa mig till människor och genom att acceptera alla som de är har jag accepterats likaväl som jag tyckts om. Men jag har samtidigt haft en väldigt bra instinkt gällande olika människor. Människor vars utstrålning inte varit säker eller känts annorlunda. Jag har dock varit en väldigt duktig skådespelare. Jag har aldrig behandlat någon sämre än den andre, men jag har vetat vem jag ska hålla på en hands avstånd och vilka som kan få komma nära.
Jag har levt med människor som lurat till sig pengar av mig, människor som knarkat, jag har levt med langare och värre kriminella än så. Det tog mig tid innan jag förstod vad det innebar att bry sig och att vara medberoende. Men när jag väl förstod skillnaden tog jag steget ut ifrån att vara medbrottsling, till att visa att hjärtat var på rätt ställe.
Jag har trots att jag varit öppen, varit väldigt försiktig. Jag känner mig lätt obekväm i en situation och uppstod en kommentar som på något sätt kunnat vara tillämpad mot mig,gjorde jag allt för att försäkra mig om att jag skulle förbättra mig. Min osäkerhet var så pass låg att folk kunde se med blotta blicken att de kunde utnyttja mig. Men aldrig så pass långt att det faktiskt skulle skada mig.
Man växer ständigt genom alla sina erfarenheter och vad jag fick se och vad jag omgav mig med lärde mig mycket om livets spel, om naivitet och styrka och självständighet.
Vissa människor jag umgicks med utvecklades aldrig. Människor som är likadana än idag. Människor jag brydde mig högt om, men vars liv blev allt mer och mer.. Hur ska jag uttrycka detta rätt? Odisciplinerat. Människor som verkligen tappade sin stolthet och sig själva, människor jag så många gånger försökte hjälpa upp men som jag någonstans på vägen slutade hjälpa för att jag insåg - att denna personen inte vill ha min hjälp. Den trivs med att omgivningen ger uppmärksamhet och bekräftelse på det absolut värsta sättet.
Alla mina vänner har givetvis inte varit såhära. Jag har varit omgiven av mycket skit och det har varit så ständiga kapitel av drama som jag fortfarande kan blicka tillbaka till. Men det har också varit guldvärda stunder då vi legat 15 personer i en soffa och skrattat åt excorsisten. Det har varit guldvärda stunder då min bästa väns föräldrar spenderat dagar på att baka åt mig och våra vänner. Det har varit minnesvärda stunder med alla pojkar - då vi cyklade gemensamt omkring i Höllviken, enade, bara för att ha något att göra. Det har funnits hundratals tillfällen då vi badat nattabad eller haft långa nattasamtal.
Erik var en av mina närmsta vänner i en väldigt lång tid. Som grannar och bästa vänner spenderade vi flera dagar ihop och ibland njöt vi av att göra ingenting. En vänskap som var lätt och rolig. Det är en kille jag inte har en aning om idag. En kille vars namn jag aldrig hör eller ser. Det finns ingen speciell anledning. Det är sådant som händer - att man glider isär.
Skillnaden är, att så pass många har lämnat mig för en anledning att jag alltid anklagade mig själv. Men jag minns den dagen min pappa frågade honom och fick svaret "Det var ingenting som gick fel. Det var ingenting hon gjorde fel. Det är sådant som händer".
Flera av mina andra vänner gjorde tydliga val. Barndomsvänner jag delat mitt liv med i 8 år valde bort mig i det ögonblicket jag inte blev direkt omtyckt bland de viktigaste tjejerna. Vissa valde bort mig när en kille dumpade mig eller när ett nytt rykte hakade sig.
Vissa gånger var det bara så att jag blev bortvald för att personerna rent av inte tyckte om mig. Jag fick aldrig en anledning till varför, utan dem sa bara att dem kände så. Vissa kallar det avundsjuka. Jag vet inte vad jag kallar det, men jag vet att jag är glad för att sådana människor inte omger mig.
Vissa gånger var grupptrycket för mycket - om en person i gänget sa "prata inte med henne" så hakade andra på. Det bekymrade mig lika mycket då som det gör idag - jag tycker det är fruktansvärt att en persons ord ska avgöra andras.. Men det värsta är att människor tar andras ord istället för att ens höra mitt.
Men sen finns det dem som det gått fel med. För alla olika sorters anledningar. Både för att det är deras och mitt eget fel. Människor vars liv har påverkat mitt.
Sen har jag.. nog en eller två människor jag lärt känna som fortfarande finns kvar. De är inte direkta barndomsvänner, men från dem åren som gått har de än så länge inte lämnat mig.
Jag har känt många. Jag hade kunnat ramla upp flera hundra och jag har ändå minnen med var och en av dem. Jag har känt så många. Jag möter flera av dem varje dag. Ansikten jag umgåtts med. Ansikten som jag knappt idag pratar med. Och jag undrar.. Hur kan jag ha känt så många? Hur kan jag ha förlorat så många? Det är fel av mig och säga att det inte är mitt fel, för jag har alltid undrat. "Vad gör jag fel?" men bara för några dagar sedan fick jag ett sms med orden "Jag tycker bara inte att vi är vänner för vi har ingenting gemensamt. Vi har växt på olika håll, det gör väl ingenting?" och för en människa som känt mig, som varit del av mig.. Hur kan det bli så? Hur kan det inte göra någonting?
Hur många människor ska jag behöva möta innan boken blir full? Hur många människor kommer att lära känna mig med skapade kapitel som aldrig blir färdiga?
Jag känner att jag har känt så många, många som inte håller agg emot mig - men som inte heller skulle göra mig till en del av sig..
Varför? Hur?
Hade jag ändrat mitt förflutna? Nej.
Hade jag velat ändra mitt sätt att vara? Nej.
Men hade jag vetat att så många jag lärt känna inte längre skulle vara del av mitt liv idag, så hade jag inte släppt in dem från början.
För det känns som att - om man en gång lärt känna en person, kan man inte göra det igen?
Personen är borta - namnet finns kvar, samt minnena med all dess bagage.
Det är oerhört frustrerande att förlora människor. Det är lika frustrerande att möta nya människor.
Det är oerhört frustrerande och känna hur var och en påbörjar ett kapitel och precis innan man kommit halvvägs så antingen slutar det eller så raderas det.
Jag har alltid varit så rädd för att möta nya människor. Det verkar konstigt för människor som tycker att jag har lätt för att öppna upp mig - lätt för att få människor bekväma omkring mig. Skillnaden är att jag vet vad det innebär att ge ifrån mig och att ge delar av mig. Jag har lärt mig av alla livserfarenheter. Och trots allt detta drama jag haft omkring och i mig, så har jag bättre delar i mig, starkare delar i mig och en enormt mycket större medvetenhet. Så jag sväljer min stolthet och hälsar på alla jag kan, alla jag ser och alla jag en gång sett och hoppas på att de kan hälsa tillbaka med samma trygga känsla inom sig.
För hur ska man annars kunna skriva en bok med oskrivna kapitlen?
Jag håller på att skriva ett nytt kapitel och som vanligt är det alltid bra i början, men jag väntar på dramatiken och jag väntar på lösningen. Jag väntar på avslutet som jag hoppas drar ut sig i längden.
Jag vill inte lära känna människor som en dag försvinner.
4 kommentarer
Anonym
27 Apr 2012 08:23
Du skriver så jäkla bra!Fortsätt vara den du är!
Louise
27 Apr 2012 11:27
Tack snälla du! Jag önskar jag vetat ditt namn! Men tack!! Det värmer verkligen!:)
Anonym
27 Apr 2012 19:23
Håller med föregående talare,du är verkligen unik,du kommer att klara dig bra i livet...jag lovar
Louise
28 Apr 2012 01:00
Jag tror dig.. Tack. Det skapar verkligen hopp inom mig.
Kommentera