Missnorman

När jag tänker tillbaka på första gången One Tree Hill sändes.. tänker jag tillbaka på när jag gick i lågstadiet. Adam, jag och ett gäng andra människor sprang ned för trappan på Stora Hammar och pratade om den stora premiären vi redan visste att vi skulle tycka om. One tree hill låg på allas läppar. Slutligen satt jag i Veronicas soffa, med kanal 5 påslagen, komplett förberedd.. och på en timme hade mitt liv förändrats. One Tree Hill blev därefter någonting som var och en av oss följde var vecka, flera månader, flera år i rad. Och nu .. är det över.

One Tree Hill ändrades självklart genom åren. De började som nästan som barn, ungdomar, så förlorade i sig själva - fyllda av svartsjuka, åtrå och smärta. Vi fick genomgå åratal av heart-breaks, cat-fights, tårar, dramatik, död, rädsla, ilska, smärta, åtrå, lögner och för varenda grej fann vi musik som tilltalade oss alla.

One Tree Hill gav oss inte bara allt det dramatiska, utan det gav oss också glädje, styrka, tro, hopp, erfarenhet, kärlek, lycka och stunder av värme.

One Tree Hill blev inte bara en tv-serie för flera av oss. Det blev en med oss. Vi blev en med dem.

Karaktärerna var som oss. Vi blev som dem. Musiken omgav oss, inte bara i serien, utan överallt - på festerna, på sommarn, i stugan ute på landet, i rummet. Musiken blev den vi alltid skulle känna igen.

Och någonstans på vägen, växte inte bara serien upp. Den utvecklade sig på något sätt samtidigt som vi och vi lyckades åka en färd gemensamt som blev så personlig för så många av oss. En resa som vi alltid kommer minnas. En resa som alltid kommer påverka våra liv.

Så tack One Tree Hill. Tack skådespelarna. Tack regissörerna. Tack manusskrivarna. Tack musikerna. Tack till alla tittarna. Tack till alla forum som delat mina tankar. Tack till alla vänner för alla års tittande. Tack för 9 år. Tack för att vi fick någonting vi aldrig kommer glömma.