Missnorman

Vi växer upp med kärleksfilmer som the Notebook,P.S. I love you och Dear John. Vi ser historier som får oss att tro på att den rätte finns. Historier där kärleken aldrig tar slut. Vi ser historier där kärleken varar förevigt. Vi ser filmer där folk spenderar livet ihop. Inte okomplicerat,men åtminstone fyllt av äkta,passionerad kärlek. Vi ser människor som Noah och Allie som efter allt.. Går bort tillsammans.

Vi ser på allt det som får oss att tro. Men vi säger ; Det är inte verkligt.
Vi säger ; Det är på film.

Det vi missar är att det faktiskt är osagda legender. Folks öden. Det händer.

Det fanns två personer i mitt liv.. Två personer jag ärligt talat inte kände väl.
Ylva hade under ett par år varit en arbetskollega och som många av de andra kollegorna blev hon en vän. Varenda gång någonting gick fel var Ylva där med en lösning. Varenda gång man behövde hjälp tog det inte lång tid förrän Ylva var där. Vi spenderade mycket tid ihop tillslut,då hon nästan alltid körde en till jobb och hem. Ylva var den sortens person som alltid ville hjälpa till. När jag var arg och svor var den hon som skrattade högt och kom med ett bättre uttryck och slutligen med en bra lösning. Ylva var den sortens person som alltid hade glädje som utväg.

Hennes partner,man och kärlek var precis samma person. Jag hade aldrig mött Tommy förut,men när jag bröt ryggen var han den första som kom hem till mig,med en gigantisk bukett blommor i alla färger. Under en stund satt han där,på kanten av min säng i vardagsrummet och pratade med mig. Han var precis lika glädjefylld som Ylva och ville verkligen väl. Under sommarn som gick kom Tommy vid olika tillfällen. Han körde mig till olika ställen och hämtade mig när jag var färdig. Han köpte mat när jag inte göra det själv och ställde upp flera gånger utan att jag bett om det.

Dessa två personer som på något sätt varit bekanta i mitt liv,blev istället betydelsefulla människor . Jag tänkte aldrig på Tommy och Ylva med sorg,utan med ren glädje. Det var det enda dem utstrålade och jag kände att dem levde ett liv tillsammans som alltid innebär äkta lycka. För familj,vänner och för sig själva. De har levt rätt och de har levt lyckligt.

Så när mamma berättade för för någon sommar sedan.. Att hon mött Ylva på sin dotters bröllop förväntade jag mig en lycklig bröllopshistoria. Men mammas ögon tårades och hon berättade att Tommy inte finns längre.

Det blev en oerhört stor chock. Tommy var inte ens gammal. Han hade väl nyss gått i pansion? Jag tog mammas hand och kände mig så oerhört ledsen. Döden är ett fysiskt grepp. Man lyckas fånga ledsamheten i det.

När mamma berättade att Ylva var där frågade jag ju om hur hon mådde och när jag fick hennes beskrivning kunde jag inte tro att det var samma person. Samma person som varit pigg,glad och alltid haft en glimt i ögat.. Var nu grå,svag och såg ut att vara mycket sjuk. Det var iallafall.. Vad vi antog.

Ett par dagar senare såg vi Ylvas dödsannons i tidningen.

Chocken för hennes död var precis lika stor.

Vi fick aldrig veta varför Ylva gick bort. Vi förstod att Tommy varit sjuk i cancer. Det värsta där är. Men för Ylva fick vi aldrig ett svar. Vi har diskuterat länge om att hon kanske också blev sjuk.. Men hur stor är chansen att båda två går bort i en sjukdom med dödlig utgång? Det enda svaret som är förståeligt för oss.. Är att sorgen kan ha blivit hennes död..

Vi har sett det på film. Vi har hört historierna. Men vi har aldrig trott på det. Det har aldrig varit oss så nära.

Men nu fick vi ett äkta bevis; kärleken blev deras bortgång och kärleken förde dem samman igen.

Det är en oerhört stor sorg för oss som är kvar. Men det är oerhörd stor glädje för dem. Att veta att dem är tillsammans,i frid och utan motgång gör det lättare för oss.

Nu kan de vaka tillsammans med glädje över deras barn,vänner och medmänniskor. Nu kan deras kärlek fortsätta vara evig.

Man kan bara be om denna gåvan. Man kan bara be om att kärleken är stark nog till att låta en gå bort ihop. Att ödet låten kärleken vara evig.

Man fäller några tårar varenda gång man tänker på Tommy och Ylva. Det är så många frågetecken för oss som är kvar. Det är så mycket känslor för oss som inte fick chansen att få ett svar. Men samtidigt är jag glad över att jag inte minns ett par som inte mådde bra.. Utan att jag minns ett par som var fyllda av glädje,värme och kärlek. Det är den största äran man kan ge dem.

Så tänk på partnern ni har,ta vara på varenda sekund, uppskatta varandra och ge all kärlek ni förmodar. Tänk på att spendera varje dag med den rätta. Och be om den största gåvan ; att få gåvan till Föralltid.