Missnorman

Jag har kommit till den delen av mitt liv då jag lärt mig att inte sörja vad som är borta, utan glädjas åt vad som finns kvar. Det har hållt i ett tag och jag har känt mig stående och stark på två ben. Men det kommer dagar då detta inte håller. Då mina ben någorlunda viker sig. Då spöken omger en som en påminnelse av åren som skapat mig.

Mitt förflutna är mitt eget och jag skulle inte vilja ändra på någonting. Okej, nu ljuger jag, jag skulle väl det. Sannerligen vill varenda människa i världen ändra någonting om denne fick chansen till det.  Trots att sakerna vi gör fel ofta är bagateller..  Ni vet, alla de där misstag en tonåring ska göra. Men vet ni vad? Samtidigt skulle jag inte göra någonting i världen för att byta ut vad jag lärt mig av det. Igår kväll satt jag med en vän vars tonårsår sprungit förbi beroende på att han varit inlåst med en enda människa. Ett förhållande ska självklart vara så, långt och kärleksfullt och man ska vara blind. Men det är när man väl öppnar ögonen och tar av sig handbojorna som man inser att livet är allt annat än det det varit därinne. Det är väldigt svårt att sätta sig in i en situation då åren sprungit förbi en, då erfarenheten är väldigt liten, ens självmedvethet är väldigt liten och ens självständighet är ännu mindre. Där är han och jag komplett olika. Mina ögon har ständigt varit vidöppna. Självklart finns tillfällen då ögonlocken faller ihop, det är då misstagen görs, men när jag öppnat dem igen och tagit mig igenom konsekvenserna har jag lyckats gå vidare med lika vidöppna ögon.

Det jag tycker är så sorgligt, är att när man ser tillbaka, ser man på det med ledsna ögon och med ett någorlunda brustet hjärta. Jag är för tillfället omgiven av spöken som på olika sätt påminner mig om allt det som mitt förflutna innebär. Genom texter, brev, bilder och annat hamnar jag i omgångar tillbaka i det förflutna. Det är oftast så otroligt roligt att se på, minnena att minnas. Men när man möter dessa människorna som skapat en del av ens liv, som är del av ens förflutna och som har format en till den man är.. och de går rakt förbi en utan att ens ge ett leende, börjar man undra var det gick fel.

Självklart gör vi alla mänskliga misstag. Självklart bråkar vi, unga och naiva. Självklart gör vi alla fel. Jag har inte varit oskyldig, jag gör mig ärlig till vad jag gjort fel - men skillnaden är att, när människor gör fel emot mig tar det inte lång tid innan jag löser det igen, då jag vill att vi ska kunna gå förbi varandra och höja på hatten - säga hej eller till och med prata. Istället verkar det som att konsekvensen av min välvilja ofta blir trampad på. Och flertal gånger går de mest betydelsefulla människorna förbi mig med ryggen rakt och i ren medvetenhet ignorerar de mig medan jag fortsätter se efter dem tills de försvinner ur sikte.

Är det så lågt vi har sjunkit? Har vi låtit bagateller avgöra vilka vi är och vilka vi ska vara för varandra? Har vi kommit till den delen av livet då vi valt att ignorera att vi varit del av varandras liv? Det är annorlunda om man själv valt att lägga av, om man gjort det klart för de människorna som varit involverade - att nu vill man inte mer.  Men att gå fram och tillbaks och sätta människan i komplett förvirring är orättvist. Vissa saker säger sig själva, of cöurse. Men.. Om en människa varit en del av ditt liv i så många år, om en människa skapat så många minnen du aldrig kommer att glömma, om en människa givit dig erfarenhet och glädje och kärlek, förståelse och upplevelse.. Hur kan du då vända ryggen när en enda sak går fel? Är det ett sätt att straffa den som gjort fel? Eller är det i ärlighetens namn ett sätt att rymma från skulden du själv bär?

För om du vill straffa mig, gör du komplett fel. Genom att vända ryggen vet jag att jag gör rätt i att leva vidare. Men om du ser mig in i ögonen och säger "Du svek mig, du kanske inte uppfattar det men du kommer förstå det förr eller senare. Du är min vän och därför finns jag alltid här för dig. Men min tillit kommer inte vara dessamma för mig. De sakerna som hänt ger konsekvenser och det får du acceptera."
Vet ni varför det straffar mer? För att det visar att en äkta vän finns. Att min uppfattning inte varit komplett korrekt och att jag måste visa förståelse för människan jag har framför mig. Istället ser jag hur det förflutna upprepar sig och hur flera av dem passerar en utan att bry sig ett dugg om hur det känns.

Detta är en del av anledningen till att jag blivit så självständig. Så pass självständig att jag allt mer och mer börjar stänga in mig själv, jag spenderar tid i hemmet och inte bland vänner. Jag håller mig utanför uppmärksamheten och intresset. Det är många, har jag märkt, som någorlunda glömt bort att jag finns. Det händer mycket runtomkring och jag hålls helt utanför det. Jag får uppmärksamma allt jag vill veta för mig själv.
Det är okej, det är så mitt liv är. Ensamt och vad många anser trist. Men för mig har det varit lärorikt och trots att jag ofta är så ledsen att jag gråter hysteriskt, är det åtminstone påtagliga känslor. Det är det som gör mig till den jag är, det är den delen av mig själv som gör att jag kan resa mig när jag fallit igen. Det är det som gör att jag kan avgöra när och vem jag ger min tillit till.

Åhja, det är väldigt förvirrande och skrämmande att vara jag. Jag undrar om ni många gånger undrar vad det är jag pratar om och vad det verkligen är jag vill säga. Sanningen är att det är lätt att uttrycka, det låter bara så himla smörigt.
Men sanningen är det här:
Jag vill att alla ska ha det bra. Jag vill att vänskapen ska vara säker, trygg, stark och obräcklig. Jag vill att varenda person ska känna sig självsäker, trygg och lycklig. Jag vill att alla ska känna sig älskade. Jag vill inte vara en främling.

Se.. Smörigt. Men sant. Jag vill att varje dag ska kännas bra att gå igenom. Inte någorlunda jobbig, inte osäker eller ledsam. Jag vill att den ska vara bra. Och att begära det verkar vara otroligt svårt. Haha, även för mig.

Jag antar att man kommer till den delen av livet tillslut, då bagatellerna upphör. Då dessa små bråken inte blir avgörande. Och jag antar att det kommer ett tillfälle då man slutar leva på allt som gör en osäker och ledsen.
Jag antar att det kommer en dag då vi alla växer upp som separata människor och jag hoppas att den kommer en dag då vi alla ändå kan involvera varandra.

Ja, mitt huvud är där det är just nu och som ni märker är det i en enda deg. Men samtidigt hoppas jag att syftet går igenom och att någon därute känner att livet är för kort för att spendera på dåliga ting, när man kan göra det så bra för varandra. Det finns en anledning till att någon blev din vän. Det är allt du behöver tänka på.