Guess what!?
0kommentarer
Hela dagen har jag känt mig inspirerad!
Tankarna har gått i rundor, uttryck, detaljer, ljud.. och jag har känt mig riktigt inspirerad. Tills ett par minuter sedan, då någon hade lagt upp bilderna på killen som hängt sig själv live på fejjan.. och nu sitter jag och är så illamående som kan bli. Mitt goda humör har gått till chocktillstånd och jag mår verkligen riktigt illa.. Hur kan man?
Jag vet inte vad jag ska säga. Att sitta och prata om killar och min vardag efter att ha sett detta .. verkar urlöjligt. Men jag ska inte älta, jag kan inte sätta mig kvar i det. Så kanske jag behöver skriva något annat? Ni vet, för att tankarna ska komma in på andra .. vägar?
När jag vaknade imorse var jag fortfarande lite omtumlad. Drömmen jag hade haft var så verklig. Det var nämligen morgon och jag satt i bussen påväg till skolan.. när bussen plötsligt välte i rondellen och efter smällar låg jag upp och ned med ett säte som höll fast mig i magen. . Men eftersom jag precis haft körtelfeber så gav sätets kraft en smäll.. och det sista jag minns är smärtan.. Som att någon dragit en glödhet kniv igenom min mage.. och sedan vaknar jag. Så jag reser mig upp och ruskar på huvudet. Vad var detta för dröm?
När jag sen satt på bussen och kom till rundellen så hamnade ena hjulet ute på gräset och bussen guppade till. Då andades jag in på riktigt. Hjärtat bankade hårt och jag såg upp i chocktillstånd tills bussen var på vägen igen. Det låter lite mer dramatiskt än det är, eftersom jag inbillade mig mer.. förståeligt kanske?
Men dagen vände till det bättre. Jag hade lite sovmorgon så jag sov ändå hyfsat länge och riktigt ordentligt. Skoldagen gick fort. Nikko, sophie och jag hade följe till huminatetens hus där vi fick se bilder på jämnlikhet av olika slag.. samt var det prat om kriget 1945. Och vi fick sitta i en av de svenska röda korset bussarna som körde igenom tyskland och räddade civilia.. Det var oerhört mäktigt, att sitta i bussarna.. skrämmande. Det var sådan tyngd. Jag kunde föreställa mig det mesta - de skadade människorna som legat i sängarna, skriken, spyorna.. Och när jag kom utanför och rörde med handen över bucklorna på bussen.. kunde jag föreställa mig skotten som studsat på dem under skottlossning.. Det var.. väldigt gripande. Framför allt eftersom jag själv har släktingar som varit i ett av lägren.. Men när jag gick ut därifrån kände jag inte mig nedtryckt, utan tvärtom upplyft.. eftersom vi hade fått höra om hjältarna - de frivilliga - som hjälpt till under kriget.. dem tänker man inte ofta på. och sådana finns det många av. Civila hjältar.. i vardagen, dem syns inte ofta bara..
Dagen fortsatte med jobb. Det var inte särskilt mycket att göra så jag blev snabbt uttråkad och sedan bara slö och trött. På bussen somnade man halvt, men när mamma och jag väl kom in på Entré för att handla så vaknade man litegrann ..
Och här kommer det till en punkt då jag måste fråga er.. Hur stor är skillnaden på att känna sig beundrad och på
att känna sig naiv? Eller att vara naiv nästan..
För när jag går där på Entre och står i kassan med mamma så ser jag tre killar som går förbi. Den ena killen går med ett brett leende som fångar min uppmärksamhet. När han såg sig omkring fångade han min uppmärksammade blick och log ännu bredare. Jag visste att jag log uppmuntrande tillbaka, men inte för samma orsak som han gjorde.. Hans leende påminde om någon annans, ett leende jag inte sätt på månader..Det var precis sama leende som Jocke hade när han var riktigt glad. Han stannade till och log brett, hans vänner gjorde då samma sak.. Jag tog snabbt varorna och pressade ned dem i påsen, men mamma misstyckte naturligtvis.. Haha och högljutt sa hon" Men Louise! Hallå! Du tar sönder brödskivorna? Vad gör du?" och packade sedan om.
Jag såg att dem var påväg mot mig och började gå. Killen med leendet höjde handen i en gestalt att han ville prata, men jag såg rakt fram och gick vidare. Vi sprang på bussen som kom precis framför oss.. haha, men inte var det det sista jag såg av dem.. för precis när jag sätter mig ned på bussen kommer dem utspringandes och ser sig förvirrat omkring tills den ena killen lägger handen på ryggen på den leende killen.. Jag kan nästan höra honom säga "Synd brushaan.." hahah!
Och meningen med hela detta nu.. Är att jag kommer ihåg när min pappa alltid påminde mig om att jag var naiv.. för så fort en kille sa att jag var söt - så var jag förälskad i honom. Så fort jag kände mig beundrad så beundrade jag killen tillbaka.. Är det så nu? Eller jag menar.. Stannade killen till pga det besvarade leendet eller beundrade han något i mitt utseende? Beundrade jag honom eftersom jag granskade honom? Detta låter också mycket mer dramatiskt än det är.. men jag bara undrar.. Var går gränsen mellan att känna beundran och att känna sig naiv?
Nåväl.. Nu är jag hemma, efter att ha städat salongen.. och efter en promenad med hundarna.. och nu väntar lite goda kvällsmackor och en glas varmt oboy (behövs i denna kylan!) och sedan en bra film med Dannibanni!:)
Ska upp tidigt imorgon så jag får lägga mig tiiiidiiigt - men nu sover jag åtminstone i en ordentligt säng så jag kommer nog sova gott!:)
Edit: Vet ni vad som fick mig att le igen? !
Denna!!
Lämna gärna kommentarer!=)
xoxo.
L.N.
Tankarna har gått i rundor, uttryck, detaljer, ljud.. och jag har känt mig riktigt inspirerad. Tills ett par minuter sedan, då någon hade lagt upp bilderna på killen som hängt sig själv live på fejjan.. och nu sitter jag och är så illamående som kan bli. Mitt goda humör har gått till chocktillstånd och jag mår verkligen riktigt illa.. Hur kan man?
Jag vet inte vad jag ska säga. Att sitta och prata om killar och min vardag efter att ha sett detta .. verkar urlöjligt. Men jag ska inte älta, jag kan inte sätta mig kvar i det. Så kanske jag behöver skriva något annat? Ni vet, för att tankarna ska komma in på andra .. vägar?
När jag vaknade imorse var jag fortfarande lite omtumlad. Drömmen jag hade haft var så verklig. Det var nämligen morgon och jag satt i bussen påväg till skolan.. när bussen plötsligt välte i rondellen och efter smällar låg jag upp och ned med ett säte som höll fast mig i magen. . Men eftersom jag precis haft körtelfeber så gav sätets kraft en smäll.. och det sista jag minns är smärtan.. Som att någon dragit en glödhet kniv igenom min mage.. och sedan vaknar jag. Så jag reser mig upp och ruskar på huvudet. Vad var detta för dröm?
När jag sen satt på bussen och kom till rundellen så hamnade ena hjulet ute på gräset och bussen guppade till. Då andades jag in på riktigt. Hjärtat bankade hårt och jag såg upp i chocktillstånd tills bussen var på vägen igen. Det låter lite mer dramatiskt än det är, eftersom jag inbillade mig mer.. förståeligt kanske?
Men dagen vände till det bättre. Jag hade lite sovmorgon så jag sov ändå hyfsat länge och riktigt ordentligt. Skoldagen gick fort. Nikko, sophie och jag hade följe till huminatetens hus där vi fick se bilder på jämnlikhet av olika slag.. samt var det prat om kriget 1945. Och vi fick sitta i en av de svenska röda korset bussarna som körde igenom tyskland och räddade civilia.. Det var oerhört mäktigt, att sitta i bussarna.. skrämmande. Det var sådan tyngd. Jag kunde föreställa mig det mesta - de skadade människorna som legat i sängarna, skriken, spyorna.. Och när jag kom utanför och rörde med handen över bucklorna på bussen.. kunde jag föreställa mig skotten som studsat på dem under skottlossning.. Det var.. väldigt gripande. Framför allt eftersom jag själv har släktingar som varit i ett av lägren.. Men när jag gick ut därifrån kände jag inte mig nedtryckt, utan tvärtom upplyft.. eftersom vi hade fått höra om hjältarna - de frivilliga - som hjälpt till under kriget.. dem tänker man inte ofta på. och sådana finns det många av. Civila hjältar.. i vardagen, dem syns inte ofta bara..
Dagen fortsatte med jobb. Det var inte särskilt mycket att göra så jag blev snabbt uttråkad och sedan bara slö och trött. På bussen somnade man halvt, men när mamma och jag väl kom in på Entré för att handla så vaknade man litegrann ..
Och här kommer det till en punkt då jag måste fråga er.. Hur stor är skillnaden på att känna sig beundrad och på
att känna sig naiv? Eller att vara naiv nästan..
För när jag går där på Entre och står i kassan med mamma så ser jag tre killar som går förbi. Den ena killen går med ett brett leende som fångar min uppmärksamhet. När han såg sig omkring fångade han min uppmärksammade blick och log ännu bredare. Jag visste att jag log uppmuntrande tillbaka, men inte för samma orsak som han gjorde.. Hans leende påminde om någon annans, ett leende jag inte sätt på månader..Det var precis sama leende som Jocke hade när han var riktigt glad. Han stannade till och log brett, hans vänner gjorde då samma sak.. Jag tog snabbt varorna och pressade ned dem i påsen, men mamma misstyckte naturligtvis.. Haha och högljutt sa hon" Men Louise! Hallå! Du tar sönder brödskivorna? Vad gör du?" och packade sedan om.
Jag såg att dem var påväg mot mig och började gå. Killen med leendet höjde handen i en gestalt att han ville prata, men jag såg rakt fram och gick vidare. Vi sprang på bussen som kom precis framför oss.. haha, men inte var det det sista jag såg av dem.. för precis när jag sätter mig ned på bussen kommer dem utspringandes och ser sig förvirrat omkring tills den ena killen lägger handen på ryggen på den leende killen.. Jag kan nästan höra honom säga "Synd brushaan.." hahah!
Och meningen med hela detta nu.. Är att jag kommer ihåg när min pappa alltid påminde mig om att jag var naiv.. för så fort en kille sa att jag var söt - så var jag förälskad i honom. Så fort jag kände mig beundrad så beundrade jag killen tillbaka.. Är det så nu? Eller jag menar.. Stannade killen till pga det besvarade leendet eller beundrade han något i mitt utseende? Beundrade jag honom eftersom jag granskade honom? Detta låter också mycket mer dramatiskt än det är.. men jag bara undrar.. Var går gränsen mellan att känna beundran och att känna sig naiv?
Nåväl.. Nu är jag hemma, efter att ha städat salongen.. och efter en promenad med hundarna.. och nu väntar lite goda kvällsmackor och en glas varmt oboy (behövs i denna kylan!) och sedan en bra film med Dannibanni!:)
Ska upp tidigt imorgon så jag får lägga mig tiiiidiiigt - men nu sover jag åtminstone i en ordentligt säng så jag kommer nog sova gott!:)
Edit: Vet ni vad som fick mig att le igen? !
Denna!!
Lämna gärna kommentarer!=)
xoxo.
L.N.
Kommentera