relaxation
0kommentarer
Jag kom upp ur sängen idag. Det tog lite tid, jag blev en halv timme sen men kom åtminstome upp i tid.. och skoldagen gick fort. Gjorde en onödig redovisning och var nervös och pillig, pratade för fort och glömde bort texten, men det kändes inte som att det märktes mestadels.. Får väl se.
Idag har jag tagit mig tid till och bara ta det lugnt. Jag gick direkt upp och la mig och försökte somna och få den energi som kroppen saknade, men min kropp ville inte. Jag vred och vände på mig, suckade och kände nästan mig så panikslagen att jag ville gråta. Haaha, vilket jävla nervvrak.. Men istället tog jag mig samman och gick ned och gjorde lite "ansiktsbehandlingar".. och kokade lite varmt vatten som jag lade huvudet över - tro mig, det är svårare än man tror. Det är så varmt att huvudet nästan kokar och man måste gå upp och andas eftersom värmen inte går ned i lungorna.. Och efter det blev det lite behandlingar jag hade på burk i skåpet. Så nu sitter jag och känner mig fräsch och ska snart ta en promenad med hundarna och sedan ska jag gå och handla. Kylskåpet börjar redan bli tomt.. Det är ganska konstigt, men genom att hålla saker i rutation.. Genom att göra humanitära saker som att handla, gå ut och gå med hundarna, att laga mat.. så håller jag fötterna på jorden lite grann. Varenda morgon vaknar jag och känner att jag måste göra massa saker. Jag känner direkt att jag måste finna något utöver det vanliga så fort jag vaknar, men kommer alltid fram till att jag inte vet hur. Och genom att hålla fokusen på saker som pengar, jobb, handel, vanlig kommunikation.. och genom att hålla mig igång så håller dem tankarna sig borta. På ett sätt, men på ett annat sätt så undrar jag över mina dagliga beslut. Huvudet är fullt av tankar, hur upptagen jag än är.. Och den senaste tiden har jag frågat mig precis samma sak som jag frågade mig själv för något år sedan.
- Varför försöker jag göra mig viktigare än jag är?
Jag försöker göra beslut, jag försöker bli del av folks liv.. Jag försöker göra saker och ting rätt , men oavsett hur jag gör.. så lämnar folk en tillslut. Jag har inte någon kvar.. och kanske det säger något om mig också. Ja.. Men ändå. Jag försöker göra det bästa för allt och alla, jag tar hänsyn till alla.. men jag får ingenting tillbaka. Folk lämnar bara mig. Alltid. Och kanske, det inte är världens undergång och kanske jag överlever. Men .. folk förstår inte frustationen. Folk förstår inte hur tanken sitter i kroppen och hur känslorna blir förvirrade och tillslut.. avstängda.
Så varför?
Varför kämpar jag för människor som inte kämpar tillbaka? Varför blir människor så himla viktiga för mig, när jag aldrig blir lika viktig för dem?
Tror inte det är många som har svar på det. Kanske mina föräldrar.
Får väl höra - din tid kommer, du kommer hitta rätt.. du kan inte tycka om andra förrän du tycker om dig själv. Det är inte ditt fel etc.. Men väntan är som vanligt.. förjävlig. Och jag kan inte vänta tills dessa tankarna försvinner. Och jag kan inte vänta på den dagen, då någon aldrig lämnar mig kommer.
Idag har jag tagit mig tid till och bara ta det lugnt. Jag gick direkt upp och la mig och försökte somna och få den energi som kroppen saknade, men min kropp ville inte. Jag vred och vände på mig, suckade och kände nästan mig så panikslagen att jag ville gråta. Haaha, vilket jävla nervvrak.. Men istället tog jag mig samman och gick ned och gjorde lite "ansiktsbehandlingar".. och kokade lite varmt vatten som jag lade huvudet över - tro mig, det är svårare än man tror. Det är så varmt att huvudet nästan kokar och man måste gå upp och andas eftersom värmen inte går ned i lungorna.. Och efter det blev det lite behandlingar jag hade på burk i skåpet. Så nu sitter jag och känner mig fräsch och ska snart ta en promenad med hundarna och sedan ska jag gå och handla. Kylskåpet börjar redan bli tomt.. Det är ganska konstigt, men genom att hålla saker i rutation.. Genom att göra humanitära saker som att handla, gå ut och gå med hundarna, att laga mat.. så håller jag fötterna på jorden lite grann. Varenda morgon vaknar jag och känner att jag måste göra massa saker. Jag känner direkt att jag måste finna något utöver det vanliga så fort jag vaknar, men kommer alltid fram till att jag inte vet hur. Och genom att hålla fokusen på saker som pengar, jobb, handel, vanlig kommunikation.. och genom att hålla mig igång så håller dem tankarna sig borta. På ett sätt, men på ett annat sätt så undrar jag över mina dagliga beslut. Huvudet är fullt av tankar, hur upptagen jag än är.. Och den senaste tiden har jag frågat mig precis samma sak som jag frågade mig själv för något år sedan.
- Varför försöker jag göra mig viktigare än jag är?
Jag försöker göra beslut, jag försöker bli del av folks liv.. Jag försöker göra saker och ting rätt , men oavsett hur jag gör.. så lämnar folk en tillslut. Jag har inte någon kvar.. och kanske det säger något om mig också. Ja.. Men ändå. Jag försöker göra det bästa för allt och alla, jag tar hänsyn till alla.. men jag får ingenting tillbaka. Folk lämnar bara mig. Alltid. Och kanske, det inte är världens undergång och kanske jag överlever. Men .. folk förstår inte frustationen. Folk förstår inte hur tanken sitter i kroppen och hur känslorna blir förvirrade och tillslut.. avstängda.
Så varför?
Varför kämpar jag för människor som inte kämpar tillbaka? Varför blir människor så himla viktiga för mig, när jag aldrig blir lika viktig för dem?
Tror inte det är många som har svar på det. Kanske mina föräldrar.
Får väl höra - din tid kommer, du kommer hitta rätt.. du kan inte tycka om andra förrän du tycker om dig själv. Det är inte ditt fel etc.. Men väntan är som vanligt.. förjävlig. Och jag kan inte vänta tills dessa tankarna försvinner. Och jag kan inte vänta på den dagen, då någon aldrig lämnar mig kommer.
Kommentera