Desperate
0kommentarer
Jag måste göra er besvikna.. eller kanske inte. Hah, det var väl mer jag själv som gjorde mig själv besviken kanske.
Den här killen jag skrev om, som var så intressant häromkvällen... Var mindre intressant än jag trodde. Eller egentligen inte. Men jag sökte desperat i ett helt dygn efter någon som kanske var ute efter mycket mindre än jag själv. Jag ville verkligen inte ge mig så istället skrev jag till någon .. som överhuvudtaget inte var han. Jag antar att ödet har sina sätt.. och vad fick jag lära mig av detta? Jo.. Jag antar att jag fick en annan syn på mig själv.Jag insåg att uppmärksamheten jag äntligen fick har jag fått så lite av den senaste tiden att bara ett ögonkast från honom gjorde mig desperat.. Exalterad.. och helt.. knäpp. Det fick mig att förstå att jag antagligen varit ensam längre än jag förstått.. men också fick det mig att förstå.. att jag måste sluta leta. För kommer det.. så kommer det. Jag måste bara sluta tro på att det inte kommer göra det..
Jag antar att det inte är meningen att det ska vara lätt. Livet. Och framför allt inte kärleken. Kärleken är väl det man lider av mest. Så egentligen kanske jag lider nu för att stärkas senare.. Jag vet inte riktigt. Det är oerhört förvirrande.. Och samtidigt har man vänner som ber om råd.. Som öppnar upp sig om två killar de har att välja mellan och känslor de inte kan skilja på.. Jag ställer gärna upp, naturligtvis.. Men.. Hela det här.. att välja mellan två personer.. Det är som i lågstadiet - även om det inte är det. Men det är som att.. kärlek borde vara självklart, annars är det inte kärlek? Visst.. ?
Men sen går man och undrar - ska man vara ensam föralltid?
-Naturligtvis inte, svarar alla.. Du är så ung. Ditt liv har inte ens börjat.
Nej, det kanske det inte har.. Men har dem någon aning om vad ensamheten gör med ens liv när man lever med den varje dag? Kanske bara ytterligare ett år kan göra en galen.. Men det förstår väl inte dem.
Det är i dessa situationerna musiken är min ängel. Det är då musiken kan göra så att ingenting spelar roll. Jag sätter ofta mig med hörlurarna i öronen och ser ut igenom fönstret och ser hur allting går i känslan med musiken som spelas. Jag tror vi har haft den känslan allihopa någon gång - musikstunder som har ändrat ögonblicket. Som när man går med en viss låt i öronen och känner ett höjt självförtroende och får en en helt annan gåstil.. Eller när man tränar och spelar en låt som peppar en till att komma igång.. eller som när man mår så riktigt jävla dåligt - men inte faller ihop förrän just den där låten kommer..
Musiken har en låt till allt.
Varje dag vaknar man upp till en låt som kan avgöra dagen. Dagens händelser eller dagens humör.. Eller så kan det avgöra precis vad som händer i det där lilla,lilla ögonblicket som ändrar någonting i längen.. eller bara.. arh, jag vet inte. Men det är verkligen så.. det finns en låt till allt.
Och idag har det räddat mig framförallt. Jag vaknade med så dålig känsla imorse men fick igång en låt som lyfte upp mina känslor och tillslut lyckades jag gå med ett leende på läpparna.. och vid tiden jag var framme vid skolan hade jag lyckats sätta på ett helt annat humör - vilket förvånade mig, men det varade inte länge. Efter första lektionen hade jag och Danni en fotografisk uppgift och Danni ville få fram en kraftfull bild.. så jag lät tårarna rinna. Det är oftast inte svårt för mig.. att gråta.. Att leverera på beställning kanke känns falskt, men det är inte falska tårar.. Alla tårar kommer ifrån en innebörd- annars finns det inte en chans att de bränner igenom ögonen.. men när Danni frågade mig vad jag tänkte på så ville jag inte svara. Jag tänkte inte berätta, inte för någon, men jag kan säga att låten som spelades i mitt bakhuvud var grunden till tårarna .. eller en stärkelse. Och så har det fortsatt hela dagen. När jag gick med mina vänner, på bussen, när jag bakade, städade.. plockade undan.. Hela tiden. För musiken är helt ärligt den största delen av mitt liv som räddar mig varje dag - musiken är för mig. en väg ut. En frihet. För man lyckas alltid uttrycka sig för allting... Så kanske.. Kanske kan musiken rädda mig i åtminstone ett år till.
Den här killen jag skrev om, som var så intressant häromkvällen... Var mindre intressant än jag trodde. Eller egentligen inte. Men jag sökte desperat i ett helt dygn efter någon som kanske var ute efter mycket mindre än jag själv. Jag ville verkligen inte ge mig så istället skrev jag till någon .. som överhuvudtaget inte var han. Jag antar att ödet har sina sätt.. och vad fick jag lära mig av detta? Jo.. Jag antar att jag fick en annan syn på mig själv.Jag insåg att uppmärksamheten jag äntligen fick har jag fått så lite av den senaste tiden att bara ett ögonkast från honom gjorde mig desperat.. Exalterad.. och helt.. knäpp. Det fick mig att förstå att jag antagligen varit ensam längre än jag förstått.. men också fick det mig att förstå.. att jag måste sluta leta. För kommer det.. så kommer det. Jag måste bara sluta tro på att det inte kommer göra det..
Jag antar att det inte är meningen att det ska vara lätt. Livet. Och framför allt inte kärleken. Kärleken är väl det man lider av mest. Så egentligen kanske jag lider nu för att stärkas senare.. Jag vet inte riktigt. Det är oerhört förvirrande.. Och samtidigt har man vänner som ber om råd.. Som öppnar upp sig om två killar de har att välja mellan och känslor de inte kan skilja på.. Jag ställer gärna upp, naturligtvis.. Men.. Hela det här.. att välja mellan två personer.. Det är som i lågstadiet - även om det inte är det. Men det är som att.. kärlek borde vara självklart, annars är det inte kärlek? Visst.. ?
Men sen går man och undrar - ska man vara ensam föralltid?
-Naturligtvis inte, svarar alla.. Du är så ung. Ditt liv har inte ens börjat.
Nej, det kanske det inte har.. Men har dem någon aning om vad ensamheten gör med ens liv när man lever med den varje dag? Kanske bara ytterligare ett år kan göra en galen.. Men det förstår väl inte dem.
Det är i dessa situationerna musiken är min ängel. Det är då musiken kan göra så att ingenting spelar roll. Jag sätter ofta mig med hörlurarna i öronen och ser ut igenom fönstret och ser hur allting går i känslan med musiken som spelas. Jag tror vi har haft den känslan allihopa någon gång - musikstunder som har ändrat ögonblicket. Som när man går med en viss låt i öronen och känner ett höjt självförtroende och får en en helt annan gåstil.. Eller när man tränar och spelar en låt som peppar en till att komma igång.. eller som när man mår så riktigt jävla dåligt - men inte faller ihop förrän just den där låten kommer..
Musiken har en låt till allt.
Varje dag vaknar man upp till en låt som kan avgöra dagen. Dagens händelser eller dagens humör.. Eller så kan det avgöra precis vad som händer i det där lilla,lilla ögonblicket som ändrar någonting i längen.. eller bara.. arh, jag vet inte. Men det är verkligen så.. det finns en låt till allt.
Och idag har det räddat mig framförallt. Jag vaknade med så dålig känsla imorse men fick igång en låt som lyfte upp mina känslor och tillslut lyckades jag gå med ett leende på läpparna.. och vid tiden jag var framme vid skolan hade jag lyckats sätta på ett helt annat humör - vilket förvånade mig, men det varade inte länge. Efter första lektionen hade jag och Danni en fotografisk uppgift och Danni ville få fram en kraftfull bild.. så jag lät tårarna rinna. Det är oftast inte svårt för mig.. att gråta.. Att leverera på beställning kanke känns falskt, men det är inte falska tårar.. Alla tårar kommer ifrån en innebörd- annars finns det inte en chans att de bränner igenom ögonen.. men när Danni frågade mig vad jag tänkte på så ville jag inte svara. Jag tänkte inte berätta, inte för någon, men jag kan säga att låten som spelades i mitt bakhuvud var grunden till tårarna .. eller en stärkelse. Och så har det fortsatt hela dagen. När jag gick med mina vänner, på bussen, när jag bakade, städade.. plockade undan.. Hela tiden. För musiken är helt ärligt den största delen av mitt liv som räddar mig varje dag - musiken är för mig. en väg ut. En frihet. För man lyckas alltid uttrycka sig för allting... Så kanske.. Kanske kan musiken rädda mig i åtminstone ett år till.
Kommentera