Missnorman

"....It's been there to long, It's killin me slow".

Det är så konstigt att ena dagen vakna upp och ha världens bästa nyheter. Att vara förberedd på att dela med sig av gårdagens go'heter och en massa glada bilder och nöjen.. Och att andra dagen vakna upp och känna världens tyngd. Så pass tung att man inte ens orkar resa sig. Inte orkar gå ut. Sådan dag hade jag idag. Jag låg kvar och såg taket. Tänkte på hur kallt det var. Lyssnade på regnets knotter. Hörde fönstret slå lite försiktigt på grund av vinden. Timmarna lyckades gå förbi. Min hjälte kom slutligen och på andra sidan Sverige gjorde han mig sällskap i ensamheten som alltid så gärna får bli vår. Då gick det ganska bra. Då lyftes man upp igen, tills det var dags att säga hejdå. Efter det var det som att jag stod vid ett övergångsställe och såg lyset bli rött, trots att de andra färgerna inte ändrats än. Som att trafiken stod stilla. Jag tog på mig min ljusblåa skjorta och gjorde mig en macka, en macka som var svårare att äta än jag trodde, så jag gick upp igen. Lade mig. Började arbetet. Redigerade omkring hundra bilder. Fick ont i ryggen. Satte på musik. Huset var mörkt. Regnet öste ned. Jag var åtminstone ensam. Fortsatte jobba. 18.30.. 20.30.. och nu 23.19 och jag har precis blivit färdig. Visserligen har en ledsam vän tagit min tid i ett par timmar. Vi har diskuterat den hjälplösa situationen vi sitter i. Vi har slutat anklaga varandra. Slutat dra ned varandra. Försöker hjälpa. Sitter fast som en bil i sanden och jag vet att det bara är att gräva loss bilen, men det tar tid och är ett slitsamt arbete. Vi betyder mycket för varandra, vilket gör det ännu svårare för oss att hitta en lösning som passar oss båda. Inte för att det ska det egentligen. Ska gynna honom. Men varenda utväg verkar medföra något som inte är bra.

Jag vet. Jag sa att jag skulle sluta blanda mig, sluta bry mig. Men han blev för viktig. Och jag? Jag tror jag betyder mer än han vill erkänna. Så vi är här. För varann. Och nu är det han som ber om hjälp. Och jag.. I'm right here.

Så vad gör man?

Man tar första steget. Möter sina egna frågor. Möter sin egen rädsla. Sin egen ångest. Man förlåter sig själv för det som varit fel. Att be om ursäkt löser inte allt, men det är första steget. Det starkaste steget. Att se någon i ögonen och mena det.

Sen är det väl att utgå från det.

Jag är inte helt säker. Jag är lite förvirrad själv. Kommer ihåg smärtan. Så rädd över att man vad man än gör.. gör fel.

Suck, ja, jag är lika komplicerad som vanligt, är jag it?

Och jag skäms lite över att jag vågar klaga på min tillvaro. Över att man vågar må dåligt en dag som denna. När 92 personers liv har tagits igår. 92 liv. I en massaker. Har gråtit när jag läst deras bloggar, deras kämpande. Som i en film. Inte verkligt. Hur är det ens möjligt?  Och bomben.. Detta är så skrämmande. Att vakna upp till en sådan verklighet. Jag var förberedd på en fantastisk dag. Jag hade gjort vid mig ordentligt för första gången på flera veckor och kände mig ovanligt snygg. Musiken i hörlurarna var riktigt taggande. Kameran var laddad med nya batterier och jag hade ätit god mat. Så en timme innan jag ska gå har jag tid över, sätter mig i soffan, slår på tvn och möter en syn som får allt att gå i slowmotion. Jag ser den sprängda byggnaden. Jag hör folk prata men förstår inte. Jag ser bara "explosion i Norge" stående över tvn's kanter. Jag sätter mig upp rakt, tar ett djupt andetag och lägger handen över munnen. Lyssnar. Live-sändningen avbryts av att kvinnan som rapporterar får en skakande röst. - Sk..skyt....? Sedan förtydligar hon om att en skytt har tagit sig över på Utoya och börjat skjuta barn. I det ögonblicket kände jag en våg av terror. Nu började det om igen.. Rapporterna blev fler. Jag var illamående. Hur var sådant här möjligt?
De började läsa upp sms.. Ungdomar som ringt sina föräldrar och sagt "Om detta är det sista ni hör från mig så ska ni veta att jag älskar er". Bröt ihop inombords. För första gången på länge, kände jag mig rakt igenom mänsklig.

Timmarna gick. Familjen kom hem och vi satt alla framför tvn. Fler och fler döda. Barn. Flickor. Bästa vänner mördade framför varandra. Overkligt. Utklädd till polis. Man blev allt mer chockad för varenda inslag. Verkligheten påminde oss om att vi alla är ett enat slag. Presidenterna världen över drog ihop sig och frivilliga har ställt upp på alla världens kretser. Likväl som alla tände ett ljus idag klockan 22.

Att vara mänsklig är nog den grejen vi minns minst och borde uppskatta mest.
Det är vackert när vi är enade.


Min kväll fortsatte. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå att vara så glad under ett sådant tungt moln. Men det gick. Jag kände mig vacker, omedvetet och gick självsäkert in på Millennium och minglade, fotograferade och pratade. Tidsnog kom allt fler vänner, bandet började och drinkarna började. Kvällen blev allt roligare och roligare och vi slutade inte förrän det blev riktigt, riktigt stängt. Jobbet gick suveränt, människorna var toppen, drinkarna var goda, musiken var asball och känslan var bra. Vi lever i en fin by måste jag säga, med härligt folk som släpper loss när det behövs. Och vi lever med folk omkring oss som vi kanske borde visa mer uppskattning för än vi vanligtvis gör.
















Idag är jag mer stabil. Klockan 4 imorse gick jag ned och lade mig i ett varmt bad. Jag frös och hade ont i kroppen, kanske lite ont i hjärtat också. Så efter en varm omfamning, en rejäl tvättning och efter nyrakade ben ställde jag mig med ansiktsmask och fortsatte därefter med att noppa ögonbrynen - som jag dessutom hatar. Jag fortsatte med allt tills kroppen kändes helt ren och nyfuktig. Då smörjde jag in mig och lade mig sedan i den kalla sängen. Efter många om och med lyckades kroppen tillslut slappna av och jag föll i sömn.

Idag har jag haft ännu en dag med arbete, men det berättar jag om lite senare. Nu ska jag, pappa och lillebror avnjuta våfflor med marmelad och florsocker, precis som vi gjorde i Turkiet!

Kram på er!