Missnorman

Oh, lovelovelove.



Det är ständigt omkring mig. Det är så vackert att se på. Jag såg det flertal gånger idag. Två unga par stod på konsum och valde ut ostar samtidigt som de lekte med varandras fingrar. Den ene pojken pussade sin flickväns hår och fick henne att le. Jag funderade lite på om de brydde sig om osten egentligen, eller om de var för upptagna med varandra. Jag log åt den vackra bilden. Åt hur man kan känna någon röra en och få hela kroppen att vibrera tillsammans med de flygande fjärilarna och hur man på ett ögonblick får hela livet att kännas som levande, bara av att möta sin kärleks blick.




Jag är mycket ung. Och jag ska uppleva mycket. Jag har haft kärlek som min enda mening genom hela mitt liv. Det bästa jag visste var när kärleken blev så pass stark att den gjorde ont, för att jag då visste att det var en människa jag skulle älska förevigt, oavsett vem som kom in i bilden. Och så trodde jag ju att det var med Linus, men idag har jag förstått att han var den som lät mig falla in i att det skulle vara så. Jag är 18 år och känner fortfarande samma känsla som jag inbillade mig långt före jag träffade Linus. Jag tror fortfarande på den oändliga kopplingen som gör att man älskar någon förevigt. Jag tror fortfarande på kärlekskraft. Och jag vet att jag förr eller senare kommer finna min riktiga kärlek, men jag börjar bli trött på tiden det tar.




Jag vet om att jag inte är den enda som blir utsatt av killarna som gärna använder sig av ens sårbarhet. Vi vet inte om det,kanske i vårt undermedvetna, men i början tror vi på vad de säger i sina blickar och känslan när de rör en. Vi analyserar de där småorden han säger. Vi gör oss förberedda på någonting vi kan ge allt till. Vi ler när vi vaknar åt smset som redan kommit och ler när vi somnar efter att han sagt godnatt. Vi blir involverade i någonting vi mer än gärna vill ha, men är så rädda att förlora. Och faktiskt.. Oftast, åtminstone för min del, när de sedan tagit allt man är redo att ge, är de redo att gå utanför den där dörren utan en känsla medan vi står med allt i en enda klump. Också börjar berg-o-dalbanan. Förvirringen. Rädslan. Oron. Tillsammans med fjärilarna. Glädjen. Glädjen över att få känna den där känslan vi längtar efter, glädjen över att känna att det är okej att släppa in någon igen. Också slänger någon dörren i huvudet på en, som man efter så lång tid öppnat.


Jag råkade återigen hamna i spelet. Jag var inte beredd på det. Jag var så generad, haha. Första gången vi möttes på riktigt. Jag gömde mig hela tiden i min tröja och fnittrade mer flickigt än jag gjort på åratal. Det var egentligen avslappnat, men vi var ändå så nervösa. Och det var det fram till den där första kyssen. Den som var oförberedd och fick hela min värld att snurra runt och runt trots att allt stod stilla. Min första kyss på... jag vet inte hur länge. Och det fortsatte, hans omfamning, leende, charm. Allt det där som sa att han var intresserad. Tills jag ställde ord mot ord, samma dag också faktiskt och fick svaret jag aldrig ville höra, men som jag var van vid "Jag vill inte tänka, jag vill inte behöva prata om detta." Efter det var jag väl ganska beredd på vad jag gav mig in på. Dörren höll jag stängd. Jag vägrade släppa in honom. Och det gick bra. Tills de där ögonblicken med betydelse blev fler och fler..  Pratstunderna blev fler.  Han bad mig öppna sig för honom. Han sa till och med "Kan du släppa in mig Louise?" och det skrämde mig mer än någonting annat. För jag visste inte hur. Tiden gick och han var fortfarande lika bra. Jag trodde mer på honom än vad han själv gjorde ibland. Jag kunde se på honom och känna hur jag började tro på någonting igen. Han blev allt mer vacker. Något hände. Problem skapades. Problem jag inte var involverade i, men som jag ändå var indragen i. De problematiska situationerna skapade något helt nytt. För första gången kände jag hur den där dörren slogs upp. Med tårar i hans ögon hade jag inte ens chans, jag kunde inte stänga av. Jag visste att jag inte alls var viktig för honom egentligen. Jag var någon han faktiskt hade.. haft när han varit för ledsen. Jag var någon han faktiskt utnyttjat, inte för att jag någonsin trodde han klarade av det. Jag visste nämligen att han försökte vara mer badboy än vad han är. Men jag visste att jag inte var något speciellt, för man vet om att man inte är mycket när man ser in i en killes ögon och ser att han älskar en annan. Det är hjärtslitande att komma in i en situation där man blir the other girl, när man själv bara vill finna den man kan bli the one för. Men det finns väl en anledning för allt som händer. Jag kan dock säga, att jag dragit mig ur den här situationen, well.. Nästintill helt. För trots att jag inte är mycket, så vet jag om att jag inte är ingenting. Så att hålla det till en vänskaplig situation är helt okej. För mig iallafall.

Mina vänner har länge försökt leda mig in på rätt väg. Steffie sade från början att jag skulle sluta prata med honom, att han skulle utnyttja mig, men jag trodde jag kände honom mer än vad hon gjorde. Flera av mina andra vänner sade åt mig att fortsätta, att bara låta impulsen ta sin gång för en gångs skull. Att jag skulle sluta tänka och försöka lita på ödets improvisation. Det var någonting nytt, att inte tänka. Det gör jag ju med allt. Analyserar.   Men med tanke på att det aldrig fungerat, tänkte jag att det kunde vara en bra sak, att göra något annorlunda. Men det slutade precis likadant.

Så vad gör man nu?

Jag har tänkt på det.
"What's next? What is your next move? How do you move on from your current situation? " har Julian precis frågat alla i One tree hill.. så jag tänkte att jag svarar på hans fråga.


















Jag slutar helt enkelt. Jag slutar tro på den här existensen av kärlek. Jag slutar blanda mig med killar. Jag kan låta det gå ett eller två eller tre år till. Jag slutar kyssas. Jag slutar ragga. Jag slutar låta mig bli charmad. Jag slutar leta nu. Finns han så finns han. Just nu verkar kärleken finnas runt omkring mig, för allt och alla. Alla mina vänner har funnit sin match, faktiskt, tro det eller ej. Alla tonåringar upplever sina heartbreaks(som de faktiskt njuter av). Alla upplever sin del av värmen. Men jag ligger i min ensamhet i mitt mörker.. Och är jag ensam? Sure. But not so lonely it kills me.

People always leave. That's nothing new. That's how you end up being strong on your own.

Och vet ni vad?
Jag kan se på kärleken utan och känna smärta.
Det är ett mycket större steg än förut.


Jag minns när jag och G satt för några månader sedan, på Espresso House. Vi hade fikat i några timmar när hans vän avbröt oss. Sedan sprang han ut och utan att jag visste varför, kunde jag inte släppa honom med blicken. Så jag följde honom de där två stegen upp för trappan, ut för dörren och fram till soffan där han slog upp armarna och tog emot flickan som kom rusandes mot honom. Hon hoppade in i hans famn och tog emot den hårda och kärleksfulla omfamning han gav henne. Jag såg hur de log, i leendena och i ögonen. Hur läpparna lätt möttes. Hur deras händer omfamnade varandras. De sade någonting, deras läppar rörde sig, men det enda jag såg var hur deras ögon sa "Äntligen är jag hos dig".
Jag kände den där kärleken ända in i benmärgen och ja, på ett sätt gör det ont. Att man inte har det, att man inte minns att man kände det så. Men samtidigt kan jag ändå se på det och tycka att det är det vackraste som finns och när jag får det... så kommer det inte finnas någonting som får mig att må bättre.
Jag kände att G observerade mig.
"Saknar du det?"frågade han med samma känsla som jag hade inom mig.
Jag halvlog. Svaret på denna var svår. Jag var inte säker på om jag haft det eller om jag längtade efter det.
"Yeah.."
Jag såg tillslut på honom.
"Inte du?"
"Jo".
Sedan försvann våra ord för ett tag.

Kärleken är så fruktansvärt komplicerad. Men jag anser att kärleken är så komplicerad för att den är så vacker. När man ser eller känner någonting som gör ont, så vet man att det gör ont för att det är viktigt och för att det föralltid kan påverka ditt liv. Det som gör ont, är det som fått dig att må bra. Så man ska väl aldrig ångra det som fått en att må bra? Det är väl talesättet? Så nej, jag ska inte ångra. Men jag ska lära. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det som medvetet kommer göra ont.



Så jag tänker fortsätta. Med min mening. Med mina texter, mina bilder. Jag tänker fokusera mitt sista år på utbildningen och kanske lägga lite mer tid på träningen. Jag tänker fokusera på saker i mitt liv som är nödvändiga, även om de är materiella. Texterna räddar mitt liv och bilderna fångar ögonblick som förevigas på bild. Mitt liv kan ha en mening, även utan kärleken. Och det tänker jag skaffa.



Så för er som känner er som jag. Ta en titt på er själva. Tänk inte på vad ni behöver, utan vad ni kan göra av det ni har.

Sov gott.

L.