Eighteen
0kommentarer
Rummet är mörkt bortsett från tvn som visar det första avsnittet av One Tree Hill. Jag har äntligen gjort mig förtjänt av min första box. Datorn lyser ju också, men bortsett från det är det kolsvart. Jag är hemkommen efter en mysig utekväll med vänner. Det blev en rätt bra kväll. Jag spenderade eftermiddagen med Steffie i stan och fick hem ett nytt plagg - äntligen tröjan jag letat efter - en vit t-shirt med rolling stones märket, det enda som var annorlunda var att färgerna på tungan var av storbritanniens flagga. Perfekt med tanke på London.. Åh.. och på tal om det..
Min 18årsdag var magisk. Underbar är kanske bättre. Glädjefylld. Kärleksfylld. Lite dramatisk, men fin. Den började tidigt, men städning, thaimat och en massa förberedning. Resning av ett söndrigt tält och hämtning av stolar och bord. Sedan gjorde mina bästa vänner mig sällskap. Min Josefin och My Brooke. De överraskade mig genom sitt gemensamma,tidiga besök och överraskade mig ännu mer när de hade råkat slå ihop sina presenter i samma låda och omslag, och ännu mer när de visade sig ha köpt samma skor - utan att ha talats vid, haha. Otroligt. Det händer bara dem. Deras positiva humör fick mig att må ännu bättre. Jag hade inte heller bara fina vänner, utan vädret sprack upp. Solen sken och värmen kom fram. Det visade sig att gudarna var på min sida, för första gången tror jag.
Vi åkte och fixade de sista ärendena. Hämtade maten - köpte duken, tårtan och allt det sista som behövdes för att göra de materiella sakerna till festen fulländade.
Dagen blev ett enda fuss och efter mycket stress tog mina bästa vänner över helt och lät mig göra mig i ordning i lugn och ro. Min klädsel blev inte som jag tänkt mig, men å andra sidan.. Det glömde jag bort under kvällen .
Gästerna börajde dyka upp som smått. Klockan 8 hade lite under hälften dykt upp och delat upp sig. Jag valde att servera maten ändå och fler poppade upp under tiden. Efter några stelna stunder rykte fler och fler människor ihop sig. Tills jag ställde mig tillsammans med alla mina fina vänner och höll ett tack-tal. Jag var innerligt glad över att så många dykt upp, över att så många ville fira min efterlängtade dag med mig. Jag blev innerligt glad över och se vissa hålla om varandra, över axlarna eller om armarna. Jag var så glad över att de stod där och log tillsammans med mig.
En stor applåd utgavs och folk började oavbrutet prata och mingla.
Tårtan serverades och alla dessa 30 människorna stod gemensamt omkring mig och sjöng "vi gratulerar" i olika toner. Jag skrattade och applåderade samtidigt. Ljusen på tårtan var i lågor tillsammans med två fina "raketer". Sången var den bästa. Så många olika röster och baser men sådan känsla. Jag log omkring till mina vänner och applåderade länge efter de sjungit alla tre långa verser. Sedan blåste jag ut ljusen - men glömde att önska mig något, inte för att det behövdes vid det tillfället.
Jordgubbstårtan vräktes i på olika platser och fler och fler lät sig bekantas. Volymen blev högre. Alkoholen tog över, de tomma flaskorna blev allt fler och fler och soppåsen med de tomma burkarna började fyllas. Alla stod nu enade. Skrattade. Spelade kortspel. Dansade. Rökte. Sjöng. Pratade. Alla minglade och jag var ju ett enda glädjerus. Jag tog mig tid till dem flesta och sprang runt vad jag kunde. Hampus,jag, Gustav och Sofie hamnade tillslut i vardagsrummet där vi buggade och skrattade. Hampus tappade greppet flera gånger och vi slutade upp i en stor kram istället.
Tillslut kom min mamma och hennes pojkvän på besök. De attackerades i en ström av mina vänner. Alla ville hälsa och kramas. Efter många skratt och en öl städade mamma i det fruktansvärt stökiga köket och begav sig sedan hem.
Lukas kom tillslut, jag hoppade upp i hans famn och kramade honom länge. Så länge sedan jag sett honom, så långt han kört och nu var han äntligen här. Med sig hade han en arbetskollega, Marlene som var underbar och glädjespridande. Hon pratade med alla och förgyllade nog min brors kväll. Han fick sin present också. Han tittade bara på tröjan, log och kramade om mig - och då förstod jag att han tyckte om den. Min lille lukas. Världens finaste själ.
Det blev allt senare och senare. Mina vänner gav mig många underbara kommentarer och vissa lättade på hjärtat. Tårarna låg i halsen många gånger, men leendet var framme samtidigt. Vissa tog sina tillfällen till ursäkter, och gjorde en sorgsam situation vacker och betydelsefull. Vissa tog tillfällen till att ge mig bekräftelse på att jag faktiskt är älskad. Ni anar inte hur vackert det är för mig att känna.
Någon gång efter klockan ett kom pappa hem. Han svärmades om av mina vänners armar, famnar och händer. Röster och hälsningar. Önskefrågningar. Tillslut ställde han sig på terassen tillsammans med varenda människa från festen. Musiken stängdes av. Vi stod alla enade. Höll om varandra. Pappa började spela på gitarren, tog några igenkända låtar och där stod vi. Tillsammans och sjöng. En kör. Alla vänner. Olika själar. Tillsammans. För mig, var det ett magiskt ögonblick. Efter att så många frågat efter "My little girl" ställde han sig i mitten av folket och började sjunga. Gustav som hållt sig bakom mig tryckte mjukt fram mig med handen så att jag stod vid min pappas sida. Alla log. Vissa applåderade. Jag såg mig omkring och hörde alla mina vänner sjunga med i en tystton. Gustav blinkade och log. Så många såg på mig som att de var i ett av de vackraste ögonblicken de varit med om. Jag tog i ton med pappa - falskt och med förkyldning och hes röst, sjöng jag med pappa och såg alla le. Tillslut var låten slut och alla applåderade, ekon av visslingar var överallt tillsammans med njutande rop. Jag kramade om min pappa länge och tackade sedan mina vackra vänner. Gitarren började tas över av andra. Gustav var först på plats. Jag var chockad. Jag var i en sådan känslomässig chock att jag nästan hade panik för hans skull, men han tog sitt mod till sig och började spela. Han blev för nervös och lät adam ta över gitarren och sedan sjöng de tillsammans på "Knockin on heavens door". Jag log med en innerlig glädje. Att jag älskar Gustavs röst är någonting han har förstått, och att bara be honom sjunga för mig tycker jag är svårt. Jag vill aldrig be om det, men han hade valt att ge det till mig i födelsedagspresent. Men att han skulle göra det inför alla, trodde jag aldrig. Det var inte meningen heller.. Men han gjorde det.. Jag ville tacka honom, tusen gånger om för och få förklara vad det betydde. Istället gick jag fram och lade min hand på adams axel och tryckte Gustavs hand. Sedan mimade jag "tack". Folk visslade. Ropade uppmuntrande.I slutet drogs alla upp i tempo och applåderade högljutt. Jag kramade om dem bägge två innan.. Rätt som det var stod alla trettio människor och skrek "LOLLO SJUNG. LOLLO SJUNG". De triggade varandra. Jag sjönk snabbt och gesterade alla till att vara tysta. Att halsen höll på att ta kål på min röst var tydlig, så jag bad om förståelse eftersom jag var både hes och förkyld - inte för att rösten är bra annars heller... Men de gav sig inte. Adam började spela på en ton jag kände igen. Jag vände mig mot honom och log.. "I hate you". Han blinkade retsamt tillbaka. Jag började sjunga de första orden på "Dear mr president" men glömde snabbt bort texten. Jag drog upp Malin och sedan sjöng i ojämt i resten av låten. Folk skrattade, inklusive vi själva så vi avbröt och lät pappa ta över. Summer of 69 fick alla att hoppa upp och ned, applådera, dansa och sjunga. Det var ett hav av glädjerus. Det var ett ögonblick av sant nöje. Och musiken gjorde allt så mycket mer levande.
Efter ytterligare en timme med pappas gitarr och röst drog sig musiken tills sitt slut och folk började packa ihop. Lkite mer minglande. Fler timmar och sedan började de första gå.
Tjugo i fyra hade de sista gått och jag, josefin och Gustav gick med tunga steg mot sängarna. Huvudet dunkade, förkyldningen låg i ett grymt stadie och tröttheten tog över helt. Vi somnade inom ett par minuter. Jag kommer ihåg att jag somnade varmt och jag somnade självständigt. Jag kommer ihåg att jag somnade med ett leende på läpparna och med glädje i hjärtat. Jag hade fyllt 18 och faktiskt inte tänkt alls på det. Jag tänkte på att jag hade en fest med så många älskvärda människor, med hjärtan av guld och med spridande glädje. Jag tänkte på att jag hade så många omkring mig och att jag mådde så bra. Jag tänkte på att jag hade en underbar familj som spred kärlek till både mig och mina vänner. Jag tänkte på att detta nog var den bästa tiden i mitt liv. Jag kände att jag mådde bra.
Bilderna säger en hel del.
Inte för att någonting av detta har med London att göra, mer än att trots att jag hade denna fantastiska festen och trots att jag mådde så bra och trots att jag har så underbara vänner och trots alla fina presenter - gigantiska buketter av rosor, flaskor med vin, presentkort i affärer, foto-album, bilder, skojpresenter och en massa annat, så fanns det en sak som fick mig att känna mig lyckligare än jag varit på länge.
För det är såhär.
Jag har ett kall. Jag har en del av mig som måste bli helt, en del av mig som måste finna sig själv. Jag har platser som ropar och människor jag måste och ska möta. Och trots att jag har detta liv hemma.. och dessa människorna i det.. så har jag något mer som väntar.
London har varit en större del av det.
Sedan 7 år tillbaka har jag drömt om att få sitta på en teater för och se på fantomen på operan. Jag vet inte varför, men jag har alltid sett mig i London. Kanske för att det regnar så mycket. Kanske för att känslan är lite gammeldags. Kanske för att byggnaderna är så vackra. Kanske för att deras accent är så glädjande. Fantomen på operan har alltid varit min största längtan, i så många år. Jag har sett filmen över 500 gånger och då ljuger jag inte. Det var åratal sedan jag hade blocket med kryssen som stod för alla gånger jag sett den och det slutade jag ändå kryssa av - och filmen? Den ser jag om och om igen fortfarande.
Och trots denna stora festen med dessa fantastiska känslorna, så hade jag ett ögonblick dagen innan som fick mig att känna mig som hemma.
Vi hade släktkalas och hade ätit god middag och en god tårta. Vi satt på terassen. Regnet låg i luften och vi mös runt det avlånga bordet. Både pappa,catty, farmor, per och fastrarna med makar. Rätt som det är tar pappa upp ett tunt papper. Det är vikt, men när han räcker det mot mig ser jag bilden av en mask i pappret. Tårarna kom snabbt och jag lade ena handen på munnen medan jag tog emot pappret med den andra. "Jag vågar inte öppna" sade jag. Sedan hörde jag inte mer. Jag öppnade pappret och såg bilden av "the phantom of the opera" och den lille texten som sa.. "Grattis på födelsedagen min lilla Louise. Av mig får en en resa till London tillsammans med mig för och se fantomen på operan. Det finns ingen annan jag kan tänka mig att se den med!! Jag älskar dig".
Jag såg på pappret länge och grät nästintill hysteriskt eller så var det bara så det kändes inombords. Jag ville le och visa pappa min lycka, men det var alldeles för chockerande för att jag skulle klara av att säga någonting. Jag såg på pappret. Fortsatte stirra.
Tills jag hörde "Så.. var det kört" tillsammans med skratt. Då såg jag upp och såg att alla kvinnorna runt bordet grät med mig. Med glädje. Så det genomgick att jag var glad.
De bad mig läsa. Jag tog ett djupt andetag. "Jag måste samla mig". En halv sekund senare läste jag och fick både farmor och Emma att gråta lite ytterligare.
"Nämen gud så fantastiskt".. log de allihopa.
Jag skrattade och grät lite. Kramade pappa. Ville säga något. Hade inte ord.
Jag ska få komma hem. Jag ska få uppleva London. Jag ska få åka ensam med pappa. Och jag ska få se fantomen på operan. Ögonblicket var nästintill fulländat, bara M fattades. Men jag förstod äntligen att saker och ting som är så pass personliga och viktiga för mig, verkligen kommer få upplevas. Det kommer bli bra.
Nu har två dagar till passerat. Igår hade vi släktkalas för mammadelen - som jag älskar så mycket - men min kropp var inte vid medvetande. Jag kände mig som döende och hade knappt hunnit sova innan det var dags för att gå upp, sedan hade jag städat efter festen hela dagen och mådde sedan sämre än jag någonsin trodde jag skulle kunna. Jag hade en huvudvärk jag blev rädd av, en värkande kropp, en snorig näsa och tandvärk. Det regnade, vilket gjorde en ännu hängigare. Släktkalaset var så mysigt, men jag var för trött för att orka med någonting. Jag är så ledsen för det eftersom ni alltid ställer upp för mig. Tack snälla för fina presenter och för allt ni gör. Och tack för att ni kom! Men det blev för mycket den där tredje dagen..
Tillslut kunde jag åtminstone gå upp och lägga mig.. men vad hände?
Jag kunde inte somna.
Nu har jag spenderat en heldag i stan, en helkväll på pubarna i Höllviken och druckit goa drinkar. Skrivit av mig och hunnit bädda ned mig. Och idag .. idag ska jag sova.. och jag ska få göra det länge.
En ny dag imorgon.
God natt.
L.
Min 18årsdag var magisk. Underbar är kanske bättre. Glädjefylld. Kärleksfylld. Lite dramatisk, men fin. Den började tidigt, men städning, thaimat och en massa förberedning. Resning av ett söndrigt tält och hämtning av stolar och bord. Sedan gjorde mina bästa vänner mig sällskap. Min Josefin och My Brooke. De överraskade mig genom sitt gemensamma,tidiga besök och överraskade mig ännu mer när de hade råkat slå ihop sina presenter i samma låda och omslag, och ännu mer när de visade sig ha köpt samma skor - utan att ha talats vid, haha. Otroligt. Det händer bara dem. Deras positiva humör fick mig att må ännu bättre. Jag hade inte heller bara fina vänner, utan vädret sprack upp. Solen sken och värmen kom fram. Det visade sig att gudarna var på min sida, för första gången tror jag.
Vi åkte och fixade de sista ärendena. Hämtade maten - köpte duken, tårtan och allt det sista som behövdes för att göra de materiella sakerna till festen fulländade.
Dagen blev ett enda fuss och efter mycket stress tog mina bästa vänner över helt och lät mig göra mig i ordning i lugn och ro. Min klädsel blev inte som jag tänkt mig, men å andra sidan.. Det glömde jag bort under kvällen .
Gästerna börajde dyka upp som smått. Klockan 8 hade lite under hälften dykt upp och delat upp sig. Jag valde att servera maten ändå och fler poppade upp under tiden. Efter några stelna stunder rykte fler och fler människor ihop sig. Tills jag ställde mig tillsammans med alla mina fina vänner och höll ett tack-tal. Jag var innerligt glad över att så många dykt upp, över att så många ville fira min efterlängtade dag med mig. Jag blev innerligt glad över och se vissa hålla om varandra, över axlarna eller om armarna. Jag var så glad över att de stod där och log tillsammans med mig.
En stor applåd utgavs och folk började oavbrutet prata och mingla.
Tårtan serverades och alla dessa 30 människorna stod gemensamt omkring mig och sjöng "vi gratulerar" i olika toner. Jag skrattade och applåderade samtidigt. Ljusen på tårtan var i lågor tillsammans med två fina "raketer". Sången var den bästa. Så många olika röster och baser men sådan känsla. Jag log omkring till mina vänner och applåderade länge efter de sjungit alla tre långa verser. Sedan blåste jag ut ljusen - men glömde att önska mig något, inte för att det behövdes vid det tillfället.
Jordgubbstårtan vräktes i på olika platser och fler och fler lät sig bekantas. Volymen blev högre. Alkoholen tog över, de tomma flaskorna blev allt fler och fler och soppåsen med de tomma burkarna började fyllas. Alla stod nu enade. Skrattade. Spelade kortspel. Dansade. Rökte. Sjöng. Pratade. Alla minglade och jag var ju ett enda glädjerus. Jag tog mig tid till dem flesta och sprang runt vad jag kunde. Hampus,jag, Gustav och Sofie hamnade tillslut i vardagsrummet där vi buggade och skrattade. Hampus tappade greppet flera gånger och vi slutade upp i en stor kram istället.
Tillslut kom min mamma och hennes pojkvän på besök. De attackerades i en ström av mina vänner. Alla ville hälsa och kramas. Efter många skratt och en öl städade mamma i det fruktansvärt stökiga köket och begav sig sedan hem.
Lukas kom tillslut, jag hoppade upp i hans famn och kramade honom länge. Så länge sedan jag sett honom, så långt han kört och nu var han äntligen här. Med sig hade han en arbetskollega, Marlene som var underbar och glädjespridande. Hon pratade med alla och förgyllade nog min brors kväll. Han fick sin present också. Han tittade bara på tröjan, log och kramade om mig - och då förstod jag att han tyckte om den. Min lille lukas. Världens finaste själ.
Det blev allt senare och senare. Mina vänner gav mig många underbara kommentarer och vissa lättade på hjärtat. Tårarna låg i halsen många gånger, men leendet var framme samtidigt. Vissa tog sina tillfällen till ursäkter, och gjorde en sorgsam situation vacker och betydelsefull. Vissa tog tillfällen till att ge mig bekräftelse på att jag faktiskt är älskad. Ni anar inte hur vackert det är för mig att känna.
Någon gång efter klockan ett kom pappa hem. Han svärmades om av mina vänners armar, famnar och händer. Röster och hälsningar. Önskefrågningar. Tillslut ställde han sig på terassen tillsammans med varenda människa från festen. Musiken stängdes av. Vi stod alla enade. Höll om varandra. Pappa började spela på gitarren, tog några igenkända låtar och där stod vi. Tillsammans och sjöng. En kör. Alla vänner. Olika själar. Tillsammans. För mig, var det ett magiskt ögonblick. Efter att så många frågat efter "My little girl" ställde han sig i mitten av folket och började sjunga. Gustav som hållt sig bakom mig tryckte mjukt fram mig med handen så att jag stod vid min pappas sida. Alla log. Vissa applåderade. Jag såg mig omkring och hörde alla mina vänner sjunga med i en tystton. Gustav blinkade och log. Så många såg på mig som att de var i ett av de vackraste ögonblicken de varit med om. Jag tog i ton med pappa - falskt och med förkyldning och hes röst, sjöng jag med pappa och såg alla le. Tillslut var låten slut och alla applåderade, ekon av visslingar var överallt tillsammans med njutande rop. Jag kramade om min pappa länge och tackade sedan mina vackra vänner. Gitarren började tas över av andra. Gustav var först på plats. Jag var chockad. Jag var i en sådan känslomässig chock att jag nästan hade panik för hans skull, men han tog sitt mod till sig och började spela. Han blev för nervös och lät adam ta över gitarren och sedan sjöng de tillsammans på "Knockin on heavens door". Jag log med en innerlig glädje. Att jag älskar Gustavs röst är någonting han har förstått, och att bara be honom sjunga för mig tycker jag är svårt. Jag vill aldrig be om det, men han hade valt att ge det till mig i födelsedagspresent. Men att han skulle göra det inför alla, trodde jag aldrig. Det var inte meningen heller.. Men han gjorde det.. Jag ville tacka honom, tusen gånger om för och få förklara vad det betydde. Istället gick jag fram och lade min hand på adams axel och tryckte Gustavs hand. Sedan mimade jag "tack". Folk visslade. Ropade uppmuntrande.I slutet drogs alla upp i tempo och applåderade högljutt. Jag kramade om dem bägge två innan.. Rätt som det var stod alla trettio människor och skrek "LOLLO SJUNG. LOLLO SJUNG". De triggade varandra. Jag sjönk snabbt och gesterade alla till att vara tysta. Att halsen höll på att ta kål på min röst var tydlig, så jag bad om förståelse eftersom jag var både hes och förkyld - inte för att rösten är bra annars heller... Men de gav sig inte. Adam började spela på en ton jag kände igen. Jag vände mig mot honom och log.. "I hate you". Han blinkade retsamt tillbaka. Jag började sjunga de första orden på "Dear mr president" men glömde snabbt bort texten. Jag drog upp Malin och sedan sjöng i ojämt i resten av låten. Folk skrattade, inklusive vi själva så vi avbröt och lät pappa ta över. Summer of 69 fick alla att hoppa upp och ned, applådera, dansa och sjunga. Det var ett hav av glädjerus. Det var ett ögonblick av sant nöje. Och musiken gjorde allt så mycket mer levande.
Efter ytterligare en timme med pappas gitarr och röst drog sig musiken tills sitt slut och folk började packa ihop. Lkite mer minglande. Fler timmar och sedan började de första gå.
Tjugo i fyra hade de sista gått och jag, josefin och Gustav gick med tunga steg mot sängarna. Huvudet dunkade, förkyldningen låg i ett grymt stadie och tröttheten tog över helt. Vi somnade inom ett par minuter. Jag kommer ihåg att jag somnade varmt och jag somnade självständigt. Jag kommer ihåg att jag somnade med ett leende på läpparna och med glädje i hjärtat. Jag hade fyllt 18 och faktiskt inte tänkt alls på det. Jag tänkte på att jag hade en fest med så många älskvärda människor, med hjärtan av guld och med spridande glädje. Jag tänkte på att jag hade så många omkring mig och att jag mådde så bra. Jag tänkte på att jag hade en underbar familj som spred kärlek till både mig och mina vänner. Jag tänkte på att detta nog var den bästa tiden i mitt liv. Jag kände att jag mådde bra.
Bilderna säger en hel del.
Inte för att någonting av detta har med London att göra, mer än att trots att jag hade denna fantastiska festen och trots att jag mådde så bra och trots att jag har så underbara vänner och trots alla fina presenter - gigantiska buketter av rosor, flaskor med vin, presentkort i affärer, foto-album, bilder, skojpresenter och en massa annat, så fanns det en sak som fick mig att känna mig lyckligare än jag varit på länge.
För det är såhär.
Jag har ett kall. Jag har en del av mig som måste bli helt, en del av mig som måste finna sig själv. Jag har platser som ropar och människor jag måste och ska möta. Och trots att jag har detta liv hemma.. och dessa människorna i det.. så har jag något mer som väntar.
London har varit en större del av det.
Sedan 7 år tillbaka har jag drömt om att få sitta på en teater för och se på fantomen på operan. Jag vet inte varför, men jag har alltid sett mig i London. Kanske för att det regnar så mycket. Kanske för att känslan är lite gammeldags. Kanske för att byggnaderna är så vackra. Kanske för att deras accent är så glädjande. Fantomen på operan har alltid varit min största längtan, i så många år. Jag har sett filmen över 500 gånger och då ljuger jag inte. Det var åratal sedan jag hade blocket med kryssen som stod för alla gånger jag sett den och det slutade jag ändå kryssa av - och filmen? Den ser jag om och om igen fortfarande.
Och trots denna stora festen med dessa fantastiska känslorna, så hade jag ett ögonblick dagen innan som fick mig att känna mig som hemma.
Vi hade släktkalas och hade ätit god middag och en god tårta. Vi satt på terassen. Regnet låg i luften och vi mös runt det avlånga bordet. Både pappa,catty, farmor, per och fastrarna med makar. Rätt som det är tar pappa upp ett tunt papper. Det är vikt, men när han räcker det mot mig ser jag bilden av en mask i pappret. Tårarna kom snabbt och jag lade ena handen på munnen medan jag tog emot pappret med den andra. "Jag vågar inte öppna" sade jag. Sedan hörde jag inte mer. Jag öppnade pappret och såg bilden av "the phantom of the opera" och den lille texten som sa.. "Grattis på födelsedagen min lilla Louise. Av mig får en en resa till London tillsammans med mig för och se fantomen på operan. Det finns ingen annan jag kan tänka mig att se den med!! Jag älskar dig".
Jag såg på pappret länge och grät nästintill hysteriskt eller så var det bara så det kändes inombords. Jag ville le och visa pappa min lycka, men det var alldeles för chockerande för att jag skulle klara av att säga någonting. Jag såg på pappret. Fortsatte stirra.
Tills jag hörde "Så.. var det kört" tillsammans med skratt. Då såg jag upp och såg att alla kvinnorna runt bordet grät med mig. Med glädje. Så det genomgick att jag var glad.
De bad mig läsa. Jag tog ett djupt andetag. "Jag måste samla mig". En halv sekund senare läste jag och fick både farmor och Emma att gråta lite ytterligare.
"Nämen gud så fantastiskt".. log de allihopa.
Jag skrattade och grät lite. Kramade pappa. Ville säga något. Hade inte ord.
Jag ska få komma hem. Jag ska få uppleva London. Jag ska få åka ensam med pappa. Och jag ska få se fantomen på operan. Ögonblicket var nästintill fulländat, bara M fattades. Men jag förstod äntligen att saker och ting som är så pass personliga och viktiga för mig, verkligen kommer få upplevas. Det kommer bli bra.
Nu har två dagar till passerat. Igår hade vi släktkalas för mammadelen - som jag älskar så mycket - men min kropp var inte vid medvetande. Jag kände mig som döende och hade knappt hunnit sova innan det var dags för att gå upp, sedan hade jag städat efter festen hela dagen och mådde sedan sämre än jag någonsin trodde jag skulle kunna. Jag hade en huvudvärk jag blev rädd av, en värkande kropp, en snorig näsa och tandvärk. Det regnade, vilket gjorde en ännu hängigare. Släktkalaset var så mysigt, men jag var för trött för att orka med någonting. Jag är så ledsen för det eftersom ni alltid ställer upp för mig. Tack snälla för fina presenter och för allt ni gör. Och tack för att ni kom! Men det blev för mycket den där tredje dagen..
Tillslut kunde jag åtminstone gå upp och lägga mig.. men vad hände?
Jag kunde inte somna.
Nu har jag spenderat en heldag i stan, en helkväll på pubarna i Höllviken och druckit goa drinkar. Skrivit av mig och hunnit bädda ned mig. Och idag .. idag ska jag sova.. och jag ska få göra det länge.
En ny dag imorgon.
God natt.
L.
Kommentera