Missnorman

För ett par dagar sedan kom min gamla kärlek hem till mig, Linus. Han,jag och Bea satt och drack vin och snackade lite. Och vanligtvis brukar han vara min symbol för kärlek, eftersom han var min första. Men nu var han bara Linus. Han står inte längre för det vi hade eller den han en gång var för mig. Han står inte längre för det han en gång varit. Och det är så märkligt. För jag kan sitta och läsa andras texter om kärlek, jag kan sitta och observera ett par på stan och jag kan läsa om det i böcker och jag kan falla tillbaka till exakt samma ställe jag varit på förut. Och det är både till det nykära, det underbara, det vackra och fantastiska.. samtidigt som det är det sorgsna, riktigt sårande och mörka djupet. Jag kan falla tillbaka till exakt samma känsla, men jag faller inte längre tillbaka till någon. Och det känns så obehagligt, läskigt, att falla mot ett mörker istället för att falla mot någon.

Kärleken har alltid varit det viktigaste jag haft i mitt liv. Alltid varit det jag trott på. Alltid varit min extra anledning för och leva. Men för att bli kär i någon annan måste man sluta vara kär i kärleken.

Vet inte riktigt vad meningen med detta inlägget var. Ibland babblar jag. Men jag hörde en låt, och föll på mindre än ett ögonblick tillbaka till samma ställe jag en gång stått, suttit, legat och levt på. Om man kan kalla det leva. Mitt döda jag. Men jag vet att jag älskar mitt döda jag, mitt kännande jag. Då jag är komplett medveten om jag vem jag är. Just nu, vet jag inte det.