Missnorman

Idag har jag en "feeling-hurt-day". Jag har haft de dagarna många gånger de senaste veckorna. Vissa gånger var det ju rentav smärta, ledsamhet och ensamhet i ett. Jag satte mig i situationer där jag visste att jag skulle bli utnyttjad på ett vackert sätt och lät mig bli det. Jag visste att jag skulle känna mig ensam trots att någon låg bredvid mig. Jag satte mig i situationer där okomplicerat blev komplicerat. Jag visste att det skulle bli så från första stund egentligen, men jag trodde för mycket på situationen och på honom för att låta det gå förbi mig. Sen satt jag där. Såg mig återigen i spegeln och frågade "Why am I doing this to myself?" och ja, jag har svårt för att säga till mig själv att jag är värd någon, men jag vet om att jag är värd bättre än att bli trampad på om och om igen.. och det är dags för mig att förstå det. Det är dags för mig att göra något åt det. Känner att jag är där nu. Inte längre i behov, alls. Ingen mer längtan. Inga fler fjärilar eller röda kinder. Inte längre ledsen. Inte heller arg. Plötsligt är det bara en av dem som lämnat mig. Och efter att ha blivit lämnad av så många är jag medveten om att de som lämnar en, inte är värda en, medan den som kommer stanna kommer var a värd alla dem som lämnat en. Så på ett sett är det ett återuppvaknande, då jag vet att någon annan finns där och då jag även inser att jag själv kan vara värd bättre. Det är hjälpsamt i framtiden, då jag vet vad han går för. Men sen är det så, att när man väl insett det så inser man återigen hur ensam man är. Man känner sig återigen tom i det rummet man började fylla och är nu medveten om att det kommer få ta så extremt mycket längre tid innan någon får börja fylla det igen. Längre än det tagit förut. Hur står man ut? Jag kan säga, att det är för att jag vet att det kommer

vara värt det.