Missnorman

En tjej frågade mig häromagen, om någonting gör mig extra glad nu för tiden. Jag undrade så varför hon så tänkte, då jag själv känner mer än någonsin, att en bit av mig är i en större plåga än förut. Hon syftade på min träning, på mina blogginlägg och hur jag verkar ha en enorm energi när man möter mig ute. Jag funderade länge på hur jag skulle svara henne rätt. Jag ville att hon skulle förstå, att hur stor smärta jag än känner och hur mycket en del av mig mitt hjärta än piper, så måste jag på något sätt fortsätta framåt. Jag ville att hon skulle förstå att jag försöker göra en sjäslig resa, genom att inte blotta det inre som så många av er fått ta del av. Jag vet att min blogg inte är sig likadan och jag kan ärligt säga, att jag inte vet om den kommer att bli det.

 

Jag har skrivit här genom åren för att förmedla allt det en tjej som jag kan känna - känslor som så många av er, som sitter och läser här också kan känna. Ni om några vet också att jag lyckats finna ett fåtal främmande tjejer och killar, vars inre känt sig så förståndigt med mitt. Jag har själv fått en liten underbar tös vid namn Johanna, vars hjärta jag känner mig väldigt beskyddande över. Vi har också den allra senaste tjejen som tog kontakt, Alexandra(vars blogg ni finner här, http://lifeasalexandra.webblogg.se/ ). Alexandra var en tjej varavs existens jag inte kände till, förrän hon en dag bestämde sig för att skriva.. och idag får jag möjlighet att följa hennes blogg, inspireras och känna exakt den känslan jag känner när jag först började skriva.

 

Kanske det är så att jag är så starkt som tvungen, att hålla allt det jobbiga för mig själv. En del av mig hoppas så att jag lyckas förmedla detta på ett annat sätt - kanske i en ny låt, eller i en bok som kommer i framtiden.

 

Jag försöker att vara optimistisk. Jag delar med mig av dem höjdpunkter som finns och då jag lever med en optimistisk mor, så försöker hon också påminna mig om att även om jag har 5 jobbiga ögonblick under en dag, så kanske jag också har ett bra.. Då kanske jag borde dela med mig av vad som är bra och inte dåligt.

 

I sanningens namn, är det självklart roligt och dela med sig av vad som är bra - men ni är så få människor där ute, som faktiskt reagerar på något som är glatt, vardagligt och så.. vanligt? 

 

Det är när jag delar med mig av mina största smärtor, min innersta röst och mina största funderingar som folk plötsligt börjar tänka efter, känna igen sig .. Det är när jag har ett starkt inlägg som människor plötsligt imponeras, påminns och kanske till och med förstår. Och det är när jag är som mest förvirrad som människorna bakom datorerna börjar visa hur mycket omtanke de har.

 

Art never comes from happiness. True fact.

 

Jag saknar att kunna göra det också, dela med mig av det som inte är lycka.. och det är inte bara för er skull jag ska försöka hitta tillbaka till dem tillfällena då jag varsamt kan få fram det som kanske kan, tilltala några av er andra. Men för min egen skull, ska jag också försöka förmedla det jag känner på rätt sätt, så att jag kan få skriva det jag borde i bloggen - för alla vet, att denna bloggen varit, är och borde vara mitt bollplank.

 

Oavsett, så tack för att ni är här. Genom bra och dåliga dagar och genom förvirrade och självklara tider. Jag hoppas att ni fortfarande känner er tilltalade, av att komma tillbaka hit om dagarna. Jag tackar er för att ni iallafall påminner mig om vem jag är och vem ni lärt känna genom bloggen.

 

Stor kram!