Missnorman

Det finns ögonblick, en scen i en film kan säga mer än tusentals ord. Vissa av dessa scener talar så instinktivt till mitt hjärta och jag finner, att jag efter att ha sett denna film hundratals gånger.. fortfarande bli lika intensivt tilltalad.

 

Ibland behövs det inte ord.

Deras ansikten, ögon och musik.. gör att scenen säger allt.

 

Jag tror Braveheart, är den enda filmen i världen - vars nästintill varenda scen, är så vackert gjord att en del av mitt hjärta alltid brister. Några av dem scenerna.. delar jag med er idag.

 

Denna öppningsscenen är en av de mest kraftfulla scenerna som någonsin gjorts. Inte enbart blicken i hennes ögon, utan känslan när hon lägger sin hand på hans axel.. sättet vakten följer henne med blicken.. och känslan som omger dem som står runt omkring och vet, att ingenting kan göras egentligen. Men vad som får mig att brista, varenda gång jag ser denna film, är den stora förtvivlan som visas i hennes ansikte när hon viskar intill hans öra, klumpen han sväljer.. och hur allt detta på ett fåtal sekunder smälter samman till ett.

 

 

Nästa scen, är en scen som kan få vilket hjärta som helst att brista. Att hon för det första, kan vara så sanslöst vacker och vid en sådan ung ålder förmedla allt det hon förmedlar i sin blick. Den sorgen. Den medkänslan.

Återigen, är scenen ordlös - och säger ändå så mycket..

 &bara genom att se denna följande scen, kan ni förstå hur den talar sig samman med den förra scenen..

 

Denna scenen.. är den första scenen som inkluderar ett ordentligt samtal, ord.. och efter att så många scener fungerar utan att någonting sägs - måste man verkligen få en scen att fungera. Och jag vet inte hur Mel Gibson gör det, men han har en speciell kling i sitt sätt att tala och han tror inte bara på det han säger, men hans ögon säger mer än jag någonsin sett någon säga. Jag trodde inte man en blick som hans kunde ges, ännu mindre skådespelas, men min mage flygs av hundra fjärilar vartenda gång han ser henne in i ögonen och börjar tala franska.. och ännu bättre, är att trots att hon inte förstår.. säger hennes blick att hon förstår exakt, vad det är han vill berätta.

 

 Det finns ännu en scen, som inte finns att finna via internet. En scen där Murrons begravning sker.. och jag vet inte hur Mel Gibson återigen gör det, men han sväljer om sina ord, han andas utan att få luft, sätter sig på knä och bugar inför Murrons far, i väntan på att få hans förlåtelse. Utan ett ord, säger blicken från William allt när han sätter sig på knä och ber.. utan att verkligen be om det, så mer desperat än någon annan, om hans förlåtelse. Det är återigen en scen som varenda gång förvånar mig, då det på något sätt.. är mer kraftfull än så många andra.

 

Det jag dock förstår mig på när det gäller Mel Gibson, är hans galna sida. Jag har förstått att han är en komplett vilde, en galning och jag tror på hans galna blick i alla hans strider, i alla hans ord och jag tror definitivt på honom, under alla hans starka tal. Ingen annan hade kunnat förmedla rollen som William Wallace.. Inte så som Mel Gibson. So Mel, for this.. I thank you!

 

 

En av de bästa scenerna som NÅGONSIN gjorts, i filmens historia - är utan tvekan krigsscenen, där 300 män står nakna med sina framdelar mitt i vädret, kiltarna uppe och rumpan mot engelskmännen. Det är inte bara så snyggt gjort, det är inte bara så typiskt skottländskt/irländskt och det är inte bara så rätt för både den skottländska krigshistorien, utan det är så rätt för denna filmen och SÅ rätt humor. Detta kommer föralltid vara en av de bästa scenerna - i mina ögon - som gjorts och den kommer alltid sätta ett större leende på mina läppar! Vilka ideér dem haft till denna film.. Och vilket porträtt de lyckats framföra.

 

När vi ändå är inne på krigsscenerna, kan jag inte undvika självaste krigsscenen såklart. Det är pulserande. Intensivt. Detaljerat. Man är precis lika med i matchen som dem på krigsfältet. Hästarna, spjuten, folks ansikten,.. Det blir lika spännande för alla parterna och det blir en enorm stämning i det hela. Men det jag tycker är bäst av allt.. är hur dem inte gör kriget ovänligt. Det är istället brutalt, krångligt, livligt, fruktansvärt, blodigt och rent av omänskligt. Allt ifrån hästarnas stressade ljud, till svärdens klinga, till männens skrik, till dödsropen.. till de halvdöda kropparna som fortfarande rör sig. De förmedlar hur omänskligt krig verkligen ska vara. Krig är ingenting vackert och hur bra denna filmen än ska göra sig, så är det det bästa dem gör med det.

 

 

 Nu när vi äntligen tar oss in på humorn i filmen, måste jag ju dra upp den karaktären som är en av de mest minnesvärda i historien - Stephen, the crazy irishman. Braveheart innehåller så många karaktärer och alla sätter en sorts prägel på sig, men Stephen är av de få karaktärerna som sprider ljus med sin stroppighet. Jag har aldrig sätt någon spela knäpp på detta sättet.. och jag har aldrig älskat det som jag gör nu!

 

 

När vi är inne på olika karaktärer, så finns det vissa av dem som bara är med för ett ögonblick. Men ett ögonblick som får mig blir lika mycket värt vartenda gång. Detta klippet är så välklippt och gjort på ett sådant klockrent sätt att filmens storyline får en helt ny charm .. och samtidigt har William Wallace, gjort det igen.. Och Mel Gibson lyckas återigen finna en blick jag bara kan smälta för..

 

Williams dödsscen är en scen, jag självklart.. Måste nämna. Det är återigen en av de värsta scenerna, som visar en mänsklig william, full av rädsla som genomgår det värsta dödsstraffet som kan komma. Scenen är brutal, vidrig och återigen trodde jag inte att en sådan scen kunde göras. Men med Mel Gibson som skådespelare kan vad som helst göras - och man känner hur det är för honom att ligga på bordet, skäras upp och samtidigt bara andas. Vad jag också älskar med denna slutscenen.. är att man förväntar sig en ständig robin hood vändning och att hans vänner ska komma som den största räddningen - men plötsligt står dem där.. och tjuter.. "Nåd William.. Nåd".. och då vet man att det är påväg att vara över. Men scenen som fångar mig mest i denna stora scen, är det lilla ögonblicket kameran zoomar in sig på ett par stora barnögon, ett halvglatt leende och en pojkes vackra ansikte. Mitt i detta fruktansvärda står en pojkes ögon till vittne. Ännu en sak, som visar hur det förr.. var så omänskligt. Men det finns en anledning till att jag alltid velat tatuera in "Freedom" någonstans på kroppen.. och det är inte bara för att det är vad han i slutet, trots allt.. vrålar ut.. utan det är styrkan han haft i sig när han kämpat för den. Och vad mer kan ges till en människa än riktig frihet?

 

Det finns en annan scen, med William Wallace and Robert De Bruce, där Bruce sviker William. Han har stått med på andra sidan hela tiden och lurat William dag in och dag ut och ni vet.. Mel Gibson vet detta, han har skrivit manuset, han har regisserat filmen.. Han vet vad han ger sig in i.. och man tror att det ska göra att det ska bli svårare för honom att förmedla. Men jag hade så fel. Ingenting - kan slå blicken han ger Robert De Bruce, när han ser hans ansikte. Jag har aldrig sett någons ansikte vara så tydligt av svek och jag har aldrig sett någon så besviken.. som han ser ut där. Mel Gibson är en äkta skådespelare och vi kommer aldrig få se någonting liknande igen.

Scenen finns enbart i dålig kvalite, men vill du se den.. Spola vidare till 2:23.

 

Och sen kom vi hit. Den sista scenen. Det finns hundratals ögonblick i denna filmen, om inte tusentals som jag kan plocka ut punkter på. Men jag kan inte lägga upp alla såhär, en natt som denna och inte nu. Denna filmen innehåller så.. mycket vackert. Det är kraftfullt, realistiskt, dramatiskt, smärtsamt, vidrigt, skämtsamt, hoppfullt, fräckt, brutalt.. och allt annat samtidigt. Denna filmen lyckas dra med dig till alla sorters ämnen och den tar dig till alla stunder du behöver komma till. Det finns ingen som kan se denna filmen och säga.. "Den filmen är inget för mig".. för då förstår den sig inte på någonting som är äkta skådespeleri, äkta historia och äkta förmedling.

 

Och trots att jag önskar att jag fått se hela denna slutscenen, en hel full krigsscen, så slutar filmen på det bästa sättet. Varenda gång sitter jag med en vemodig och samtidigt god känsla i kroppen, ler åt slutet och låter värmen passera. Slutet kunde inte ha gjorts bättre. Då sorgen fortfarande är tydlig i hans kamraters ögon, hoppet förmedlas genom Robert De Bruce - som nu slåss för Wallace och de 300 män bakom honom. Och trots den enorma sorgen, är det starka hoppet tydligare när svärdet kastas. Och hoppet är det som överlever, i den vackraste synen när dessa männen forsar fältet. Denna slutscenen, är också .. en av de vackraste scenerna som gjort sig till på film.

 

Som ni förstår.. Är Braveheart en film med ögonblick som föralltid kommer påverka mig och många andra i världen.. och det är en av de bästa filmerna som gjort sig till, en av de viktigaste historierna som berättats och det är en film med några av de bästa skådespelarna. Braveheart has changed the world.. and If you cant do that, then at least.. change your own. Fight with your heart.

 

William Wallace. Braveheart.