Missnorman

När jag var 14 år var det dags för gymnasiet. I slutet på 9an hade vi inte bara pressen om nationella prov, utan vi hade allmänna läxor som stressade, prov efter prov och som vanligt hade jag ett IG eller två som låg och lurade. Mitt på detta var även Danuta sjuk. Cancern tog hårt på henne och det sista samtalet vi hade var när hon ringde från sjukhussängen för att lära mig om matte. Haha, fantastiska Danuta.. Hon var en passionerad lärare, en mycket glad polskis.. och en fantastisk person. Hon gick bort bara två veckor efter skolavslutningen.

Med allt detta på axlarna ska även en 14årig leva ett liv - fyllt av hormoner, pojkar, sex, tjejkompisar, sprit och allt det där andra som tar sig in. Och mitt på allt detta - ska hon välja sin framtid. Sitt gymnasie. Linjen som avgör vart du arbetar. Linjen som avgör vart du hamnar i framtiden.

 

Sanningen är att jag var så okunnig om gymnasiet. Jag hade ingen koll på någon skola överhuvudtaget - men min kusin sa att Cyber va bra och man slutade tidigt - perfekt för mig som avskyr att gå i skolan.

 

Men när jag valde tänkte jag efter.. Inget NO-skit, som jag aldrig förstått mig på - tyvärr kommer jag aldrig att bli ett geni eller forskare någonstans.. Inte heller någonting inom ekonomi då jag aldrig funnit intresse bakom papper, pengar och allt det dära kontorsmaterialet. Ah men estet då? Jo, visst, det är en linje för mig som är lite annorlunda, musikalisk och som brinner för musik - men nja, estet är för nollor har jag fått höra - du tar dig ingenstans på de(eeh, hade jag tänkt efter idag så hade jag ju vetat att jag åtminstone kunnat ta mig vidare till teater.. men som sagt.. 14 .. okunnig).. så jag tänkte "men jag älskar ju att skriva.. och jag är faktiskt med i nördarnas bokklubb på sandeplan.. " jomen funkar inte de då? Media? Det är det närmsta jag kan komma skrivandet.

 

Jag kollade upp media och cybergymnasiet och var något imponerad över hur man lär sig alla sortens sätt att skriva, närmar sig både journalistik, fotografi och utvecklas inom författargrunden.

 

Så kom gymnasiet. Första året. Nervöst. Konstig klass. Konstiga lärare - Dem bytte 4 lärare på en termin. Kossan gick in i väggen. Benjamin flytta till Stockholm. Vår klass freakade ut - ingen brydde sig. Lyckligtvis gick vi bara grundämnen - svensk, engelska, datorkunskap. Inga svårare klasser.

 

Sen kom tvåan. Inriktning - jamen fan, ta hobbyn då. Fotografi, text.. lite sådär. Det var ett någorlunda kul år, hände lite mer, man utvecklades lite, kameran användes oftare, men man skaffade inga nya vänner - utan levde på dem 4 du lärt känna under första året.

 

Det var inte heller så att du gick och tänkte "jomen om jag utbildar mig inom fotografi så kan jag öppna egen studio sen".. för det finns ingen chans att man blir så professionell att man kan öppna eget. "nämen du kan läsa vidare".. jo, men vad händer om du under mitten av terminen tappar all fokus, all inspiration och all motivation. Du avskyr varje morgon. Du avskyr varje dag. Du är skoltrött. Du hatar det. Verkligen. Varenda gång du hoppar av bussen och ser skolbyggnaden känner du i benmärgen hur din kropp vrider och vänder sig och likt voldemort dyker det upp en mörk röst som säger åt dig att inte gå dit. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över den jävla skolan. Så om man går igenom allt detta, vill man läsa vidare då?

 

Tiden går. Du börjar prata med lärare - ursäkt efter ursäkt, slutligen sitter du hos psykologen oh förklarar "jag pallar inte mer".. och plötsligt börjar alla fråga "vill du hoppa av? " och den största delen av mig ropar "JAAAA".. medan en liten jävla mussepigg röst säger "du kommer inte bli nånting".. då kommer pappas röst in och säger "men ett sabbatsår då? stick iväg, res, vad du vill".. tanken är frestande, men tanken på att få börja skolan ett år senare(alltså nu i augusti) och behöva ta studenten med 94or? NEJ! Ju snabbare jag kommer från skolan, desto bättre.

 

Man märker att man börjar skolka. Man är alldeles för skoltrött för att tänka på att det gör skillnad på ett jobb i framtiden. Man vill bara orka med dem 1,5 åren som är kvar.

 

Du går i skolan så mycket som du behöver,  och märker - dessa linjerna är inte alls vad du trodde. Du börjar fundera.. valde jag rätt? vad kan jag bli efter detta? vad vill du bli?

 

Hundra tankar. Hundra frågor. Inga svar.

 

 

Okej, men tredje året - det går snabbt, det säger ju alla. Åh och man kommer skaffa värsta minnena i skolan med den bästa klassen och bästa kamraterna. Pfft. Jag gick igenom sista åren genom att bli ignorerad av min "forna bästa vän".. min tjejkompis pappa dog, min tjejkompis mamma dog, min mormor blev inlagd på sjukhus, mina vänner började frysa ut mig och viktiga människor försvann ur mitt liv. Tredje året? Fuck det. Skolan var så oviktig för mig då det var så svårt för mig att vakna att jag önskade jag inte gjorde det. Att gå igenom så mycket på en gång och samtidigt behöva fokusera på studier - det fungerade inte för mig.

 

Jag började hoppa av från vissa klasser, eller ja en - som jag trodde skulle va den roligaste - psykologin. Vissa ämnen tappade jag bort mig i, vissa gjorde jag inte läxor i. Jag var komplett borttappad, förvirrad och tom. Jag hade ingen ork. Men så i slutet kom en slutspurt. Jag tog kontakt med alla lärare och till vissa sade jag "okej, det där struntar vi i.." medan jag i vissa ämnen fick chansen att ta igen det jag behövde för att åtminstone klara mig med ett G. Slutligen också några VGn och MVG:n. Och det bästa avslutet? Jag lyckades göra välgörenhetskonserten jag alltid drömt om att få göra. Jag gjorde skillnad. Och när jag ser tillbaka på det idag, och tänker på den tjejen som ringde runt till alla sorters sponsorer, när jag ringde runt till alla musiker, när jag kollade upp så många lokaler, när jag skrev och ringde runt till SÅ många radio, tv och tidningsstationer.. så ser jag den tjejen jag vet att jag vill vara - den inspirationen. Och jag vill se den gnistan i ögonen igen.

 

Nu är studenten tagen - dagen som ska vara den bästa i mitt liv, då jag aldrig behöver gå tillbaka till skolan. Sommaren är förbi, sommarjobbet över och det är nu som man på allvar ska göra det man i 19 år fått vänta på att bli.

 

Och vad fan är det?

 

Jag sitter här och tänker på allt jag kollar runt i - Au pair, jobb i london, reseledare, work i new york. Hundra drömmar och alla verkar så långt bort - plötsligt var det inte lika lätt som jag trodde - åldern ska vara högre, utbildningen något bättre, dem x-antal timmarna med barnen måste vara gjorda. Ni vet.. Man vill och man vill men världens krav är fan allt för höga. Be your dream? Ja men gör det möjligt för mig då.

 

Jag ser på min vän Mattias nu, som är välutbildad kock. Han har jobbat på så många fina restauranger och kan verkligen ALLT inom restaurang och hotell. Min bror har nu valt samma linje och tror att när han kommer ut är han garanterad jobb.. men så ringer mattias och säger.. "Det går inte bra inom denna businessen nu.. " och även han är som jag, runt och letar jobb. Han har delat ut 200 cvn och får inte svar.

 

Är det här den mänskliga drömmen efter studenten?

 

Fan alltså, när vi kommer ut färdigbildade ungdomar borde arbetsförmedlingen eller något jävla företag stå redo för att servera ut jobb till oss ungdomar som är fyllda av energi och längtan.

 

Istället är vi desperate, har ingen aning om vad vi vill bli och väldigt lite att välja mellan.

 

Fan, det var inte kul att bli vuxen. Det var inte kul alls.