London.. A walk around town
2kommentarer
Vi gick upp extra tidigt för att hinna med den sista dagens alla planer. Trots allting vi redan upplevt hade vi så mycket planerat. Madame Tussauds, Notting Hill.. Och resten av London.. Och sist men inte minst.. Det vi kom hit för. Fantomen på operan. Mitt hjärta bankade extra hårt vid enbart tanken på teatern. Det var vad jag längtat efter i tio år.. och jag kände redan av tanken vad det skulle betyda för mig. För att inte hamna i den långa kön till Madame Tussauds beställde vi biljetter via hotellet, åt en tidig frukost och var sedan påväg. När klockan bara är 9 på morgonen förväntar man sig att det ska vara någorlunda tomt. . Men oj, så fel vi hade.
När vi kom in i det stora rummet som var fyllt av kändisars vaxdockor var det som att komma in på en premiär av en film. Människorna var många och hysteriska. De puttades och kamerorna blixtrade överallt. Pappa och jag gick väl lite obekvämt åt sidan innan vi väl tog plats bland vaxdockorna. Ironiskt nog började rundturen precis vid någon som jag är väldigt bekant med. Robert Pattinsson.. Jag anade inte hur konstigt det skulle vara att se honom. Han var inte sig lik,de visste jag redan, men det var på något sätt så nära och främmande på samma gång att jag till och med övervägde att ignorera hans vaxdocka. Jag ville inte stå bredvid honom, jag ville inte se så ordinär ut. Men självklart, kunde jag inte bara gå förbi chansen. Det var obekvämt att ta bilder när ett tjugotal personer stod och titta på en, särskilt för mig som kände mig som var så kort bredvid alla kändisar. Vi fortsatte vår rundtur och såg många. Klassiker som Robert Downey Junior, George Clooney, Mr Brad Pitt, Johnny Depp, Robin Williams och självklart, min riktiga favorit - Leonardo Dicaprio, as well as John Travolta. Trots att det är vaxdockor är det så fräckt att vara så nära någonting främmande som varit del av ens liv under många år. Efter ett tag insåg man verkligen att det blev allt mer fyllt av folk. Vissa ställen var gropar av folk - t.ex. när man skulle ta foto med Johnny as Jack Sparrow. Då stod folk samlade i en härva och det tog tid att ta sig förbi. Därefter blev det lite mer luftfyllt. Kändisar som Beatles, Michael Jackson och Britney Spears dök upp. De höll ju sig i kategorier - artister, skådespelare, sportsmän, historiker, kungafamiljer osv. Madame Tussauds är myyyyycket större än man föreställer sig. Efter gå turen med alla vaxdockor åker man i en sorts tunnel och får se massvis med historiska saker innan man hamnar i en extra stor gift shop. Och jag hängde ju mig kvar i skräpet. Haha.. Min första oscar köptes därifrån. Jag tyckte det vore en fin souvenir att få med sig. När vi tagit oss ut och fått med oss bra med bilder, souvenirer och minnen kom vi ut på solfyllda gator. Oavsett om det är en turistattraktion tycker jag verkligen att det är någonting som är fräckt för en att gå på. Det för en närmare än man annars har tillfälle för, så varför inte?
Trots att molnen låg över solen då och då var det en varm och härlig dag. Trafiken i London är som vanligt i fullständig kaos och egentligen är det bästa man kan göra är att gå för att verkligen ta sig framåt. Vi bestämde oss för att ta oss till parlamentet medan vi hade tid för det. Vi hoppade ut framför "The westministers house" och gick framåt. Byggnaden var start övervakad av livvakter som var tungt beväpnade - något som verkade fascinera många turister, medan jag tyckte det var samma sak som att se en actionfilm på tv. Vi hamnade på Nelsons Column och tittade till på de ståtliga statyerna. Vi pratade om hur man byggt sådana makalösa statyer, de högsta och största jag varit med om. Det fanns mycket att se på och trots att trafiken höll sig nära gjorde faktiskt trafikens fordon en fulländande bild. Efter vi beundrat och fotograferat gick vi in i en souvenir butik och tittade runt. Jag köpte hem en stor mysig tjocktröja med "London England" tryckt på framsidan tillsammans med ett halsband med den brittiska flaggan. Det var inte förrän efter det, som jag fick syn på den. På Big Ben. Jag pekade "Pappa... Pappa, där".. Han vände sig åt mitt håll, såg den stora klockan och så började vår promenad dit.
När vi stod vid parlamentet lade jag märke till varenda detalj. Parlamentet och Big Ben är en byggnad jag sett i filmer sedan jag var liten. Den har alltid sett så majestätisk ut att jag undrat vad som gjort den så speciell. Vilka historier den berättar. När klockan slog prick kunde man höra Big Bens slag tre gånger om, även på långt avstånd. Att stå precis under klockan man sett vid så många tillfällen, var magnifikt. Jag kunde inte undgå att tänka på V for Vendetta när jag stod där på bron och beundrade den mäktiga byggnad som för någon anledning blivit så viktig för mig att få se. Och som jag sjävklart en dag ska ta mig in i. Jag såg att flera satt ute vid caféet inne i parlamentet, precis intill vattnet och njöt av dagssolen. Många var än så länge närmare än vad jag var, men det gjorde ingenting. Efter att vi tagit lite bilder gick vi vidare och möttes av någonting jag väldigt väl kände igen. Säckpipor. Jag sprang mot ljudet, över bilarna på bron och såg mannen som stannat upp flertal människor. Han spelade scottishmusic och hade på sig en kilt. Det var första gången jag hörde det i verklighet och ni kan tro att jag kände det in i mina ben. Musiken ven i mina ådror och jag kände mig hel. Jag kände mig så oerhört hel.
När vi gått över bron och stod vid "The eye"(Parishjulet) tog vi enbart en snabb titt innan vi sade nej till den tre timmar långa kön. Istället hoppar det fram en kille bakom mig som drar till mig i axeln och skriker "buuuuuh".. Jag skrattade högt och skämtar flörtsamt "Du är inte särskilt skrämmande." Han utmanade mig och svarade "Är du säker? Ta dig in här så får du väl se." Jag tittade på pappa som ryckte på axlarna och jag svarade med min blick som sa "Deal". Vi gick in i skräckhuset som inte var särskilt läskigt, men de arbetande var oerhört charmiga och vi hade roligt redan innan vi gick in. När vi väl började gå började det bli lite retligt skrämmande. Jag var dock på hugget och överraskade dem med mina moves - hahaha, tur ingen kom för nära.. Det var en rolig runda, dock ingen jag skulle göra igen. När vi tagit oss ut från spöktunneln och gått förbi den långa kön hamnade vi i en sorts mini park där det stod fullt med kopior av kändisar under de gröna träden. En av männen som föreställde Darth Wader hade en lapp där han skrev att detta var vad han arbetade med för att tjäna exta åt sin familj. Jag gick fram och lade en liten peng i hans sparbössa och ställde mig sedan bredvid honom. Han gav mig ett lasersvärd och skämtade gång på gång. Det värmde lite i hjärtat när en främling gjorde en så glad. Slutligen tackade jag så mycket och fortsatte på min väg. Det var fantastiska utklädnader. De har verkligen satsat på allting till fullo. Gång på gång mötte vi skämtsamma människor och fick uppleva så många skratt för så lite. Captain Jack Sparrow var en stark favorit. När jag hörde hans röst från avstånd var jag nästintill säker på att det var Johnny Depp själv som talade. Jag gick med långsamma steg och ett snett leende fram till honom och jag kunde inte undgå att leva mig in i karaktären. "Hello captain.." Han snappade snabbt upp på min röst och slutade leka med myntet bland sina händer innan han vände sig emot mig. "Well hello love".. Svarade han med samma sexistiska röst som Johnny har. Jag erkänner att jag fick en liten rysning längs ryggen. Denna mannen lyckades inte bara låta som Johnny, utan han lyckades se nästintill likadan ut och rörde sig på precis samma sätt. "May I have a picture.. Captain?" frågade jag när han med sina märkliga rörelser sträckte ut handen för att jag skulle ta plats. Sedan ställde jag mig och i samma ögonblick som vi knäpper bilden kommer en polisman med handbojorna i högsta hugg. Captain Jack skrattar och skämtar samtidigt som polisen sätter honom i handfängsel. (Förstå att detta var för skojsskull och inte på fullt allvar). Människorna omkring oss skrattade tillsammans med dem och jag tog en snabb bild innan jag väl gick vidare, med en oerhört bra känsla. Att vanliga människor kan göra så lite som blir så mycket. Jag kan bara tänka mig hur det blir för vartenda lilla barn som passerar dem. Och det tog inte slut där. Vid ett tillfälle dök Musse Pigg upp och jag.. blond som jag är... ropar "Hi Mr Pigg!" .... Och det var inte förrän pappa brast ut i asgarv som jag förstod att jag sagt fel. "Mickey mouse" är det engelska ordet för musse pigg.. och jag tänkte på svenska.. Så det blev svengelska. "Mr gris".. alltså.. Hahaha.. Jag skrattade tillsammans med pappa och skämdes djupt över mitt misstag, men log när Musse ändå vinkade till mig. Hhaah.. Åh, det var många charmiga stunder i parken. Man känner sig likt ett litet barn som upplever alla de klassiska stunderna och det glädjer mig, att jag kan vara i den här åldern och ändå uppleva det. Det är verkligen charmerande arbeten de gör för att tjäna lite extra - utklädnad för att göra folk glada. Min typ av människor det.
När vi fortsatt gå förbi den andra bron njöt vi av utsikten innan vi bestämde oss för att det var dags för en liten lunch. Vi fortsatte gå och gå och gick förbi några barer innan vi slutligen kom förbi the tower of London. Ett av världens mest välbevarade byggnader. Det är enormt och tar 3 timmar att gå igenom. Pappa och jag ville så gärna, men tiden rann ut så vi var tvungna att hoppa över.
Men vi klagade inte. Istället satte vi oss på ett litet café runt hörnet och njöt av en liten fika. Det var inte förrän vi slog oss ned som vi såg att vi hade "The London Bridge" precis bakom oss. Det var precis som parlamentet, en oerhört mäktig blick. Efter att man så många gånger sett det på tv, bilder och ja.. Hört om det , är det så fantastiskt att få se det. Så nära en. Det var inte förrän jag verkligen stod där och såg på bron, som jag insåg att detta var på riktigt. Vartenda steg var väldigt.. märkligt att ta. Det känns som att man hoppar in i en värld med Mary Poppins och vaknar igen efter att man har drömt. Så vackert var allting för mig. Och trots alla miljontals människor(9 miljoner bor i enbart London) så lyckades jag få tillfälle för frid hela tiden. London.. London,London... Åh.
The London Bridge är en stor symbol för många.. och jag kan säga att medan jag gick
längs bron fanns symboler som tydde på vad som en gång bekämpats där. Blandannat
rosornas kring, med York, samma man som ledde krig mot William Wallace.
Det är sådana saker som gör att det är mäktigt att befinna sig på historiska platser.
När vi fortsatte gå längs gatorna springer man på konstnärer av olika slag.
Denne var verkligen någonting jag inte sett förut och han både skrämde och imponerade på många
av barnen som gick förbi. Mig försökte han charmera när han bad om en puss, men han fick en
tröstkram i sitt misslyckade framträdande. Hahah.
Denne mannen imponerade dock på både mig och pappa. Vi stannade bägge två till
när vi såg denne mannen sitta och spela, med en gitarr liggandes över sina ben. Vi stod
en stund och lyssnade och fascinerades. Han dock.. Han märkte inte oss. Han var så inne
i sin egen värld.. Vilket för mig var underbart.
Vi sökte efter grottorna som syntes på kartan, det var ett ställe vi hört om som skulle vara någorlunda bra. Ja, bättre än det var dock. Vi kom ned underjorden bara en bit bort och fann vanliga skräpaffärer och några få caféer som inte hade mycket att erbjuda. Så vi gick upp igen och såg oss omkring. Det var inte förrän vi gått en bit som jag började få ordentligt ont i magen. Vi satte oss ned på en bar som var nästintill tom. Återigen kände jag doften av gammal tobak, gammalt trä men lite mer värmekänsla. Det luktade mer utomlands än fuktighet. Kanske för att solen stod på. Tv-apparaterna som stod på utan ljud visade nyheter om ett rån någonstans i världen medan högtalarna spelade akustisk musik. Min mage krampade och mina nerver bet mig och jag förbarmade mig över att min kropp skulle reagera när jag väl har möjlighet för någonting som London. Pappa beställde vars en öl och cider åt oss och satte sig sedan bredvid mig för att påminna mig om att jag är nervös inför fantomen på operan. Visst ja.. Fantomen. Det knep extra bara av ordet. Pappa hade rätt. Jag var nervös på grund av vad som väntade. Det var likadant när jag skulle se New Moon första gången, jag hade magkramp hela dagen innan och kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan i magen. För någon anledning betyder någonting som kan vara så.. vanligt för många, så mycket för mig. Vi satt en stund, lugnade ned våra värkande fötter och andades lite extra. Men när jag inte ens kunde få i mig en tredjedel av cidern sade jag åt pappa att jag behövde ta ett bad. Det här var inte alls bra. Inte alls, alls bra. Magen var det någonting ordentligt fel på, så pappa högg tag i en taxi och sedan var vi påväg till hotellet. Jag lade mig snabbt i hotellets varma bad och satte musik i mina öron. Andades med lugna andetag och lät det bli bättre.
(Fortsättning följer...)
När vi kom in i det stora rummet som var fyllt av kändisars vaxdockor var det som att komma in på en premiär av en film. Människorna var många och hysteriska. De puttades och kamerorna blixtrade överallt. Pappa och jag gick väl lite obekvämt åt sidan innan vi väl tog plats bland vaxdockorna. Ironiskt nog började rundturen precis vid någon som jag är väldigt bekant med. Robert Pattinsson.. Jag anade inte hur konstigt det skulle vara att se honom. Han var inte sig lik,de visste jag redan, men det var på något sätt så nära och främmande på samma gång att jag till och med övervägde att ignorera hans vaxdocka. Jag ville inte stå bredvid honom, jag ville inte se så ordinär ut. Men självklart, kunde jag inte bara gå förbi chansen. Det var obekvämt att ta bilder när ett tjugotal personer stod och titta på en, särskilt för mig som kände mig som var så kort bredvid alla kändisar. Vi fortsatte vår rundtur och såg många. Klassiker som Robert Downey Junior, George Clooney, Mr Brad Pitt, Johnny Depp, Robin Williams och självklart, min riktiga favorit - Leonardo Dicaprio, as well as John Travolta. Trots att det är vaxdockor är det så fräckt att vara så nära någonting främmande som varit del av ens liv under många år. Efter ett tag insåg man verkligen att det blev allt mer fyllt av folk. Vissa ställen var gropar av folk - t.ex. när man skulle ta foto med Johnny as Jack Sparrow. Då stod folk samlade i en härva och det tog tid att ta sig förbi. Därefter blev det lite mer luftfyllt. Kändisar som Beatles, Michael Jackson och Britney Spears dök upp. De höll ju sig i kategorier - artister, skådespelare, sportsmän, historiker, kungafamiljer osv. Madame Tussauds är myyyyycket större än man föreställer sig. Efter gå turen med alla vaxdockor åker man i en sorts tunnel och får se massvis med historiska saker innan man hamnar i en extra stor gift shop. Och jag hängde ju mig kvar i skräpet. Haha.. Min första oscar köptes därifrån. Jag tyckte det vore en fin souvenir att få med sig. När vi tagit oss ut och fått med oss bra med bilder, souvenirer och minnen kom vi ut på solfyllda gator. Oavsett om det är en turistattraktion tycker jag verkligen att det är någonting som är fräckt för en att gå på. Det för en närmare än man annars har tillfälle för, så varför inte?
Trots att molnen låg över solen då och då var det en varm och härlig dag. Trafiken i London är som vanligt i fullständig kaos och egentligen är det bästa man kan göra är att gå för att verkligen ta sig framåt. Vi bestämde oss för att ta oss till parlamentet medan vi hade tid för det. Vi hoppade ut framför "The westministers house" och gick framåt. Byggnaden var start övervakad av livvakter som var tungt beväpnade - något som verkade fascinera många turister, medan jag tyckte det var samma sak som att se en actionfilm på tv. Vi hamnade på Nelsons Column och tittade till på de ståtliga statyerna. Vi pratade om hur man byggt sådana makalösa statyer, de högsta och största jag varit med om. Det fanns mycket att se på och trots att trafiken höll sig nära gjorde faktiskt trafikens fordon en fulländande bild. Efter vi beundrat och fotograferat gick vi in i en souvenir butik och tittade runt. Jag köpte hem en stor mysig tjocktröja med "London England" tryckt på framsidan tillsammans med ett halsband med den brittiska flaggan. Det var inte förrän efter det, som jag fick syn på den. På Big Ben. Jag pekade "Pappa... Pappa, där".. Han vände sig åt mitt håll, såg den stora klockan och så började vår promenad dit.
När vi stod vid parlamentet lade jag märke till varenda detalj. Parlamentet och Big Ben är en byggnad jag sett i filmer sedan jag var liten. Den har alltid sett så majestätisk ut att jag undrat vad som gjort den så speciell. Vilka historier den berättar. När klockan slog prick kunde man höra Big Bens slag tre gånger om, även på långt avstånd. Att stå precis under klockan man sett vid så många tillfällen, var magnifikt. Jag kunde inte undgå att tänka på V for Vendetta när jag stod där på bron och beundrade den mäktiga byggnad som för någon anledning blivit så viktig för mig att få se. Och som jag sjävklart en dag ska ta mig in i. Jag såg att flera satt ute vid caféet inne i parlamentet, precis intill vattnet och njöt av dagssolen. Många var än så länge närmare än vad jag var, men det gjorde ingenting. Efter att vi tagit lite bilder gick vi vidare och möttes av någonting jag väldigt väl kände igen. Säckpipor. Jag sprang mot ljudet, över bilarna på bron och såg mannen som stannat upp flertal människor. Han spelade scottishmusic och hade på sig en kilt. Det var första gången jag hörde det i verklighet och ni kan tro att jag kände det in i mina ben. Musiken ven i mina ådror och jag kände mig hel. Jag kände mig så oerhört hel.
När vi gått över bron och stod vid "The eye"(Parishjulet) tog vi enbart en snabb titt innan vi sade nej till den tre timmar långa kön. Istället hoppar det fram en kille bakom mig som drar till mig i axeln och skriker "buuuuuh".. Jag skrattade högt och skämtar flörtsamt "Du är inte särskilt skrämmande." Han utmanade mig och svarade "Är du säker? Ta dig in här så får du väl se." Jag tittade på pappa som ryckte på axlarna och jag svarade med min blick som sa "Deal". Vi gick in i skräckhuset som inte var särskilt läskigt, men de arbetande var oerhört charmiga och vi hade roligt redan innan vi gick in. När vi väl började gå började det bli lite retligt skrämmande. Jag var dock på hugget och överraskade dem med mina moves - hahaha, tur ingen kom för nära.. Det var en rolig runda, dock ingen jag skulle göra igen. När vi tagit oss ut från spöktunneln och gått förbi den långa kön hamnade vi i en sorts mini park där det stod fullt med kopior av kändisar under de gröna träden. En av männen som föreställde Darth Wader hade en lapp där han skrev att detta var vad han arbetade med för att tjäna exta åt sin familj. Jag gick fram och lade en liten peng i hans sparbössa och ställde mig sedan bredvid honom. Han gav mig ett lasersvärd och skämtade gång på gång. Det värmde lite i hjärtat när en främling gjorde en så glad. Slutligen tackade jag så mycket och fortsatte på min väg. Det var fantastiska utklädnader. De har verkligen satsat på allting till fullo. Gång på gång mötte vi skämtsamma människor och fick uppleva så många skratt för så lite. Captain Jack Sparrow var en stark favorit. När jag hörde hans röst från avstånd var jag nästintill säker på att det var Johnny Depp själv som talade. Jag gick med långsamma steg och ett snett leende fram till honom och jag kunde inte undgå att leva mig in i karaktären. "Hello captain.." Han snappade snabbt upp på min röst och slutade leka med myntet bland sina händer innan han vände sig emot mig. "Well hello love".. Svarade han med samma sexistiska röst som Johnny har. Jag erkänner att jag fick en liten rysning längs ryggen. Denna mannen lyckades inte bara låta som Johnny, utan han lyckades se nästintill likadan ut och rörde sig på precis samma sätt. "May I have a picture.. Captain?" frågade jag när han med sina märkliga rörelser sträckte ut handen för att jag skulle ta plats. Sedan ställde jag mig och i samma ögonblick som vi knäpper bilden kommer en polisman med handbojorna i högsta hugg. Captain Jack skrattar och skämtar samtidigt som polisen sätter honom i handfängsel. (Förstå att detta var för skojsskull och inte på fullt allvar). Människorna omkring oss skrattade tillsammans med dem och jag tog en snabb bild innan jag väl gick vidare, med en oerhört bra känsla. Att vanliga människor kan göra så lite som blir så mycket. Jag kan bara tänka mig hur det blir för vartenda lilla barn som passerar dem. Och det tog inte slut där. Vid ett tillfälle dök Musse Pigg upp och jag.. blond som jag är... ropar "Hi Mr Pigg!" .... Och det var inte förrän pappa brast ut i asgarv som jag förstod att jag sagt fel. "Mickey mouse" är det engelska ordet för musse pigg.. och jag tänkte på svenska.. Så det blev svengelska. "Mr gris".. alltså.. Hahaha.. Jag skrattade tillsammans med pappa och skämdes djupt över mitt misstag, men log när Musse ändå vinkade till mig. Hhaah.. Åh, det var många charmiga stunder i parken. Man känner sig likt ett litet barn som upplever alla de klassiska stunderna och det glädjer mig, att jag kan vara i den här åldern och ändå uppleva det. Det är verkligen charmerande arbeten de gör för att tjäna lite extra - utklädnad för att göra folk glada. Min typ av människor det.
När vi fortsatt gå förbi den andra bron njöt vi av utsikten innan vi bestämde oss för att det var dags för en liten lunch. Vi fortsatte gå och gå och gick förbi några barer innan vi slutligen kom förbi the tower of London. Ett av världens mest välbevarade byggnader. Det är enormt och tar 3 timmar att gå igenom. Pappa och jag ville så gärna, men tiden rann ut så vi var tvungna att hoppa över.
Men vi klagade inte. Istället satte vi oss på ett litet café runt hörnet och njöt av en liten fika. Det var inte förrän vi slog oss ned som vi såg att vi hade "The London Bridge" precis bakom oss. Det var precis som parlamentet, en oerhört mäktig blick. Efter att man så många gånger sett det på tv, bilder och ja.. Hört om det , är det så fantastiskt att få se det. Så nära en. Det var inte förrän jag verkligen stod där och såg på bron, som jag insåg att detta var på riktigt. Vartenda steg var väldigt.. märkligt att ta. Det känns som att man hoppar in i en värld med Mary Poppins och vaknar igen efter att man har drömt. Så vackert var allting för mig. Och trots alla miljontals människor(9 miljoner bor i enbart London) så lyckades jag få tillfälle för frid hela tiden. London.. London,London... Åh.
The London Bridge är en stor symbol för många.. och jag kan säga att medan jag gick
längs bron fanns symboler som tydde på vad som en gång bekämpats där. Blandannat
rosornas kring, med York, samma man som ledde krig mot William Wallace.
Det är sådana saker som gör att det är mäktigt att befinna sig på historiska platser.
När vi fortsatte gå längs gatorna springer man på konstnärer av olika slag.
Denne var verkligen någonting jag inte sett förut och han både skrämde och imponerade på många
av barnen som gick förbi. Mig försökte han charmera när han bad om en puss, men han fick en
tröstkram i sitt misslyckade framträdande. Hahah.
Denne mannen imponerade dock på både mig och pappa. Vi stannade bägge två till
när vi såg denne mannen sitta och spela, med en gitarr liggandes över sina ben. Vi stod
en stund och lyssnade och fascinerades. Han dock.. Han märkte inte oss. Han var så inne
i sin egen värld.. Vilket för mig var underbart.
Vi sökte efter grottorna som syntes på kartan, det var ett ställe vi hört om som skulle vara någorlunda bra. Ja, bättre än det var dock. Vi kom ned underjorden bara en bit bort och fann vanliga skräpaffärer och några få caféer som inte hade mycket att erbjuda. Så vi gick upp igen och såg oss omkring. Det var inte förrän vi gått en bit som jag började få ordentligt ont i magen. Vi satte oss ned på en bar som var nästintill tom. Återigen kände jag doften av gammal tobak, gammalt trä men lite mer värmekänsla. Det luktade mer utomlands än fuktighet. Kanske för att solen stod på. Tv-apparaterna som stod på utan ljud visade nyheter om ett rån någonstans i världen medan högtalarna spelade akustisk musik. Min mage krampade och mina nerver bet mig och jag förbarmade mig över att min kropp skulle reagera när jag väl har möjlighet för någonting som London. Pappa beställde vars en öl och cider åt oss och satte sig sedan bredvid mig för att påminna mig om att jag är nervös inför fantomen på operan. Visst ja.. Fantomen. Det knep extra bara av ordet. Pappa hade rätt. Jag var nervös på grund av vad som väntade. Det var likadant när jag skulle se New Moon första gången, jag hade magkramp hela dagen innan och kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan i magen. För någon anledning betyder någonting som kan vara så.. vanligt för många, så mycket för mig. Vi satt en stund, lugnade ned våra värkande fötter och andades lite extra. Men när jag inte ens kunde få i mig en tredjedel av cidern sade jag åt pappa att jag behövde ta ett bad. Det här var inte alls bra. Inte alls, alls bra. Magen var det någonting ordentligt fel på, så pappa högg tag i en taxi och sedan var vi påväg till hotellet. Jag lade mig snabbt i hotellets varma bad och satte musik i mina öron. Andades med lugna andetag och lät det bli bättre.
(Fortsättning följer...)
2 kommentarer
Anonym
27 Dec 2011 22:14
Sin blogg är skittråkig
Anonym
29 Dec 2011 20:32
Vilken idiot som kommenterat,skitbra!
Kommentera