Missnorman

---

---

När badets varma vatten kallnade reste jag mig och lade mig med blöt kropp under det varma täcket och sade till mig själv att jag bara skulle vila ögonen ett par minuter. Och det tog aldrig mer än 2 sekunder innan min kropp snappat upp min idé och somnade med den.

När vi vaknade upp var krafterna samlade och jag reste mig med en fortfarande fuktig kropp och blött hår. Därefter började jag leta upp kläder. Klänningar var inte ett riktigt val, man behöver inte överdriva. Jag ville ha något bekvämt men ändå känna mig lite fin. Ett par vita shorts, min svarta tröja med urringning i ryggen och en sjal över axlarna med ett par klackar skor i samma färg som sjalen - perfekt. Mitt finaste halsband åkte på också, bara för att ge känslan över att jag iallafall försökt. Det blev okej tillslut. Min pappas "Aww.. Louise".. Fick mig att känna mig extra fin och med röda kinder tog han en bild på sin nervösa dotter.

När vi kom ned vid dörren till hotellet mötte den vanliga, korta, tjocka mannen oss och frågade ivrigt om vart vi var påväg. När vi nämnde fantomen på operan pratade han snabbt om att det är den finaste teatern de har. Jag nickade ödmjukt. Ingen förvåning där inte..

Solen hade lagt sig bakom moln när vi gick ut efter en taxi, men regnets droppar föll åtminstone inte. När vi gick en bit för att leta efter en ledig taxi kom det fram en man med en väldigt gammal kamera och jublade om hur fina vi såg ut. Han tog sedan en bild och förklarade att han är en amatörfotograf som tar bilder på vanliga människor för att sedan skicka hem dem till oss. Vi tackade, men sade nej och gav honom sedan ett vänligt leende innan vi begav oss vidare. För ovanlighetens skull var det nästan svårt att få tag på en taxi. Vi började istället gå men efter mycket prat om att jag inte ville gå sönder mina skor redan innan jag kommit till teatern hög vi tag i en ledig taxi. En stor, mörk man med rastaflätor satt i framsätet. "Where to?" "Her majestys theater please" sade min pappa. Mannen svarade med en oerhört avancerad engelska "Her Majestys Theater." Jag skrattade lite för mig själv, han var den sortens person som pratade så pass avancerad brittiska att han inte uttalade vissa ord, så istället för  "theater".. blev de "teate" på ett ungefär. Extra charmigt.

Återigen, att åka på Londons gator gör att man alltid ser någonting nytt. Denna gången for vi först förbi i smågator med mysiga, fyllda barer och kom slutligen ut på de stora vägarna.. Vi åkte förbi olika teatrar som ständigt drog min blick mot sig. "We will rock you.." Mamma Mia".. "Les Miserable".. Jag ville se dem alla. Slutligen stannade taxin till på en parkeringsväg och yttrade "If you walk straight ahead and then to the right, you'll see the theater".. haha, återigen med avancerad brittiska.  Vi gick ut på vägen och mötte det riktiga centrala London. Biografer, Comic-book stores, restauranger, teatrar, affärer och som vanligt - en helt galen trafik. Vi försökte ta oss in på vad såg ut som en riktigt galen restaurang.. där borden rör sig i cirklar så man får hämta upp när det åker förbi en. Yes - Planet Hollywood. Det såg ut att vara riktigt häftigt därinne och fanns olika avdelningar med kändisar och saker från olika filmer. Haha, pappa visste tydligt vilken restaurang det var men efter en låååång väntetid bestämde vi oss för att hitta någonting annat. När vi väl gått en stund gick vi in på Her Majestys theater. Överallt fanns det tecken på min fantom.  Jag hade klumpen i halsen och kan fortfarande känna att man är så nervös att man är kräk färdig. Jag såg mig omkring på den guldiga teatern ,med den röda mattan och de olika mönsterna medan pappa hämtade biljetterna. Slutligen knuffade han till mig försöktigt och visade de rosa biljetterna. Osuch, nu var det nära. Hur skulle det bli när det var över? Det ville jag inte. Åh, varför ska detta ta slut?

När vi gått ett par meter fick vi syn på en italiensk restaurang vid namn "Assaggetti" som hade en helt fantastisk pasta och en utsökt pizza åt min pappa. Det var en perfekt måltid för oss båda att ta innan det var dags. Det jag gillade mest var att restaurangen var så liten och vi satt precis intill gatan utanför, så vi kunde fortfarande se ut på den magnifika trafiken som man förväntar sig låta så ovanligt mycket, men som inte stör ett dugg. Precis som mannen som satt vid bordet bakom inte störde när han rökte sin cigarr. De vanliga problemen man lägger märke till hemma, är plötsligt inte problem när man är där, utan på något sätt en perfekt del av karisman.
För ovanligthetens skull sade vi inte mycket under middagen. Jag tror att vi bägge två kände nerverna spöka inför detta, jag tror framför allt pappa kände det för min skull eftersom han såg hur mycket det påverkade mig.













Precis innan vi gick till teatern tog vi en sista promenad längs gatan innan det blev mörkt, åt en liten italiensk glass och begav oss sedan mot teatern där massvis med folk samlats utanför. Jag som varit så orolig inför klädsel inför Fantomen trodde att jag skulle tänka på hur alla såg ut, men istället var jag så upptagen med affischerna som lyste upp väggarna och biljetterna jag höll i min hand. Musiken spelades svagt i högtalarna inifrån och dörrarna var öppnade tillsammans med arbetande som stod i frack, fluga och svarta hattar - precis som förr. Jag hälsade på mannen i dörren och gick sedan in.





När vi kom in var det så mycket mindre än jag trodde. Jag förväntade mig en enorm teater som skulle rymma tusentals människor, men den var av tre våningar och rymde nog omkring femhundra människor. Vi hade perfekta platser, precis till vänster på andra våningen. Vi hade en helt fantastisk utsikt på både teatergolvet och orkestern. Rummen påväg in till själva teatern var så ståtliga. Det var verkligen gammeldags restauranger som passade in i temat. De stod lite här och var och sålde vin, champagne och olika paket. Jag kunde inte förmå mig att inte köpa med mig någonting. När jag fick syn på masken på väggen drog jag pappa i armen och kände mig som när jag var liten och bad om den perfekta leksaken.. "Pappa.. Masken.. " Jag behövde inte säga mer för att han skulle förstå. "Självklart ska du ha en sådan Louise.. Självklart". När jag närmade mig present-shopen såg jag mycket mer jag ville ha. Andrew Lloyds Webbers album, fantomens ros, masken, filmen med extra material och massvis med annat. Men jag sade inget. Masken var den perfekta symbolen för mig. När  vi satt på våra platser informerades vi om att kameror inte var tillåtna. Jag suckade, givetvis. Jag visste att teatern skulle vara en sådan chock för mig att jag antagligen skulle blockera ut så mycket. Så allt jag ville var att memorera det i bilder. Men samtidigt slappnade jag av med tanken på att jag inte skulle behöva fokusera på kameran, utan min totala fokus skulle ligga på teatern.



När mina händer skakade förstod jag att jag verkligen var här. Jag såg mig omkring och kan inte förklara den känslan av band jag kände. Allting jag varit så nära - men så långt ifrån var plötsligt precis framför mig, i original teatern dessutom. Jag hade sådana enorma känslor i min kropp att jag fortfarande inte kan förklara vad det betyder för mig. När ljusen slocknade och orkestern började spela tog jag ett djupt andetag och kände tonerna ta sig försiktigt in i min kropp.

Det som hände inne på teatern har jag så svårt att sätta ord på. Det ögonblicket musiken för första gången började spelas brann det i mina ådror. Jag reste mig halvt upp från stolen och lyssnade på Raouls rysande röst. Plötsligt drogs kronan upp och fantomens musik spelades kraftfullt från orkestern. Tillsammans med vinden som kom från kronans kraft, tändes ljusen kring teatern och det svartvita övergick till färg. Varenda hår på min kropp stod nu rakt upp. Varenda detalj jag någonsin känt till fanns där. Varenda karaktär och ton. Min far hade så många gånger varnat mig för live-teatrar. " Det är verkligen inte som på film Louise".. och han hade så rätt. Det var verkligen inte som på film. Det var bättre.

Första gången fantomen tog sig in på scen, var när han släppte ned ridån.. Man fick inte se honom och man fick inte höra honom, men jag som hade en utmärkt koll på filmen jag sett över 2000 gånger visste precis vart han befann sig och när jag såg dit såg jag skymten av hans mask samtidigt som ridån föll ned och kastade en vindepust mot publiken. Utan att jag var beredd på det utgav jag ett stark ljud som inom mig skrek "Åh!" Och där föll min första tår.

När fantomens röst äntligen fann sig.. " Insolent boy, this slave of fashion basking in your glory!

Ignorant fool, this brave young suitor, sharing in my triumph!"..

Med den kraftfulla rösten reste jag mig, med samma pipljud som förut. Och såg på spegeln som bit för bit, visade hela teatern fantomen för första gången..

Detaljerna under teatern var fantastiska. Varenda rörelse och sak hade påverkan. Och första gången man väl får se honom, i spegeln.. är ett sådant rysande ögonblick. Det är gjort på ett sådant fantastiskt sätt att man kan känna hela teaterns andetag. När John Owen Jones tog sina första toner rann tårarna likt kristaller på mina kinder. Det fanns inte en ton som var fel. Det var inte en känsla som inte fanns i hans röst. Och det var inte en enda del av hans kropp som inte kände det han sjöng.

Teatern var för mig.. någonting av det mest kraftfulla jag varit med om. John Owen Jones sjöng rakt igenom mitt hjärta och tog ständigt med sig mina andetag. Att någon lyckades skaffa sådan smärta, sådan styrka och sådan sångröst på samma gång är för mig omöjligt. Flera gånger hörde jag hur han själv brast ihop i gråt av sin sångrösts smärta. Han fångade fantomen på alla sätt man skulle göra det.

De gångerna fantomen inte var med, gjorde resten av karaktärerna en fantastisk show. Primadonnan älskade jag något enormt då hon har mycket större charm än primadonnan i filmen, precis likt ägarna till the opera house, de charmerade varenda person i publiken och fick oss alltid ut i skratt. Musiken var lika vacker under varenda låt och inte en enda av dem var på något sätt dålig. Men för mig, var den som gjorde allt. Min fantom. Hans röst var så genomträngande smärtfull och så vacker och så kraftfull. Jag har aldrig sett någon framföra ett framträdande som hans. Och jag har aldrig känt någon musik så djupt in i min själ som jag kände då.

När han föll ned med statyn, ett par meter framför mig och sjöng.. "You alone can make my song take fly" satt jag återigen på tippen av mitt säte och kände hur hjärtat ville sträcka sig efter honom.

Teatern är något av det bästa jag upplevt, någonsin under hela mitt liv. Det var en sådan out of body experience att jag inte var medveten om någonting dagarna efter. Jag hade musiken med mig, utklädseln, rösterna och allt jag upplevt. Känslan var så oerhörd. Den fick mig att leva. Teatern kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag kände att det var här jag hörde hemma. Och det jag förstår nu - nu efter. Är att jag inte vill sitta bland publiken, jag vill vara där, del av scenen, del av historien och del av teatern. Jag vill ha en plats, vilken jag än får.



När publiken stod i stående ovationer kom hela casten fram och bugade. Inte bara två gånger, utan tre gånger. Jublet var som mest högljutt när John, som fantomen, kom fram och bugade. Jag såg omkring på alla människor och undrade om någon kände som jag, men när pappa såg på mig sade han "Det finns nog ingen som älskar detta lika mycket som du". Och utan att vara självgod, kan jag säga med mitt hjärta i hand, att jag tror att han har rätt.

När vi kom ut kunde jag höra flera brittiska röster säga "Thank you, see you tomorrow!" "Thanks for a great show, see you tomorrow" och från sidan av teatern såg jag hur flera av skådespelarna flög ut genom dörren. Folk började samlas och jag hörde hur flera började yttra "Åh, Kate you were wonderful, how you doin darling?"  Tack vare programmet vi köpte hade jag sett vilka som spelade vad. Och Kate var hon som spelade Christine, så jag ställde mig något sidan om och bakom tills hon var ledig, fick syn på mig och gick fram.  Jag var fortfarande i sådant chocktillstånd att tårarna fortfarande rann, men jag kommer ihåg att jag fick ut "I have been waiting for ten years for this day.. To see the phantom live.. and you just gave me a performance I forever will be greatful for. You made It so much better then I ever could Imagine." Kate höll i min hand och tackade så innerligt. "This was your first live show?" "Yes.. My father showed me the phantom for the first time when I was 8, so now when I turned 18 he thought It was time for me." "Oh, how wonderful.. This is my last show." Sade hon och lade huvudet lite på sne, som för att visa att det var lite ledsamt. "Oh, really? Oh, then I can only say thank you for giving everything you had. I am so grateful" och sedan minns jag inte mer av vad vi sa, mer än att hon gav mig en kram och jag lät henne vara med sin familj. När John Owen Jones kom ut visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, men efter han skrivit massa autografer fick han syn på mig och jag som inte hade någonting att skriva på eller med, räckte fram min hand och sa "I would just like to thank you.. for giving me the performance of a lifetime. I have been waiting for this for ten years and you made the phantom better then I could ever Imagine. You sang straight through my heart." Han såg tacksamt på mig och jag kunde se att han såg hur mycket detta betydde för mig. Han kramade om mig och tackade så mycket, pratade lite till, knäppte en bild och sedan lät jag honom gå. Efter det var jag nöjd. Skakig vände jag mig mot pappa och sa "Okej. Det är okej, vi kan gå nu. Jag fick tacka dem och det var allt jag behövde."







Med fortfarande skakiga ben gick vi för att leta efter en bar. Vi sade nog ett par gånger att det var så bra. Jag har till och med för mig att pappa tillade att detta var bättre än han någonsin upplevt. Slutligen fann vi en liten bar och satte oss på höga pallar. Under tiden pappa beställde satt jag med huvudet i mina händer för att få kontroll över allting som hänt de senaste tre timmarna. Jag var i sådan kroppslig chock på ett fantastiskt sätt och jag kunde för första gången förstå vad det betyder med "en out of body experience." Detta var min första och enda gång jag skulle få uppleva någonting på detta sättet. Men jag kan lova att det inte är sista gången jag får uppleva den älskade, fantastiska fantomen på operan. När jag är fullt upptagen med mina egna tankar lyckas jag höra ett par röster bredvid mig.. "It was a great performance tonight.."  "Oh, It was perfect. A great ending for Kate".. Jag såg upp för att se på människorna bredvid mig. Jag förstod naturligtvis att de pratade om precis samma sak som jag tänkte på. Jag kände inte igen flera av dem, men den lilla blonda söta flickan i mitten av bordet kände jag snabbt igen - Meg Giry, en av huvudkaraktärernas dotter. När pappa kom tillbaka viskade jag om att det var dem och han vände sig försiktigt om och undrade om jag var säker. Men även han kände igen den blonda lilla tösen. Efter vi smällt vår senaste upplevelse vände sig pappa till bordet bakom oss.. "Excuse me.. Hi.. I saw the phantom of the opera tonight and I just wanted to say It was amasing".. På två sekunder högg de tag i pappas ord och lös upp med glada ansikten. "Oh you were? Oh thank you so very,very much." "Yeah, I took my daughter.. She has been a fan of the opera since she was eight.." De försökte resa sig för att se mig tydligare så istället reste jag mig och tog dem alla i hand. "Hi.. Thank you.. You gave me the best performance in the world." De såg på mig allihopa, med sådan enorm tacksamhet och glädje att det värmde i hjärtat. "Oh..Thank you. We are so glad you liked It." En av dem yttrade dock .. "I only work In the closet so you dont need to thank me" Men jag ändrade direkt på hans misströstande ord. "Are you kiddin? The clothes and costumes have such a big part of the theater - what would they do without you controlling all of It?" Han log och reste sin öl i en skål till min kommentar. Efter att vi pratat lite till, kramade de allihopa min hand och vi satte oss vid vårt bord igen. Vi pratade om vilken fantastisk kväll vi fått uppleva. Jag kände verkligen vad min kropp levde på. Vilket oerhörd energi som överskickats till oss. När klockan närmade sig elva slogs klockan inne i den lilla baren och det var dags för sista rundan innan de stängde. Vi drack upp våra drinkar, gick ut på gatorna och möttes av Londons nattliv. Ungdomar jublade bakom oss och jag applåderade i takt till deras ramsor - det var tydligt att någon som var intresserad av sport hejade på sitt lag. Pappa gillade inte tanken på att jag skulle blanda mig med berusade fotbollshuliganer, men jag tyckte det var roligt. Slutligen gick vi förbi en man i rastaflätor som satt på plastspannor. När samlingen runtom honom tystnad tog han fram två trumpinnar och började spela på allting han hade framför sig. Flera visslade och jublade och jag skrattade åt den sortens gåvor det fanns i London. Möjligheterna tog aldrig slut. Jag har inte mött en enda människa i London som har sagt "Det är inte möjligt". Istället har taxichaufförer gett mig uppmuntrande kommentarer om hur jag pratar lika bra brittiska som de som bor här, taxichaufförer som sa till mig att det självklart finns stora möjligheter för jobb, bara om man har passionen för det. Det enda jag lärt mig av London är att om man vill, så kan man.













Kvällen närmade sig sitt slut och vi bestämde oss för att avsluta när allting var som bäst. När jag låg i sängen och såg upp i taket tänkte jag på det viktigaste jag har. På upplevelsen jag har. Jag kunde känna energin som rann omkring i min kropp, som någon sorts jedi-kraft. Hah, jag vet att det låter så löjligt, men jag kunde känna det. Min kropp var starkare, fysiskt och psykiskt. Och mitt hjärta hade större mål än någonsin.

---

Att vakna sista dagen var oerhört tungt. Jag kände direkt motviljan. Jag ville inte lämna detta. Jag ville inte lämna den känslan London medfört mig. Återigen var vi uppe tidigt, packade ihop våra saker och åt en tidig frukost. Vi hade fortfarande inte hunnit besöka Notting Hill såsom vi ville och eftersom timmarna var så få till vårt flyg bestämde vi oss för att hoppa över det. Istället åkte vi in till centrala London och gick in på en 80-tals butik pappa skulle hitta kläder i. Kläder till hans band. När vi kom dit kan jag åh lova.. Det var vintage. Det var billig. Det var så fult. Men ändå så fräckt. Pappa provade flera kläder som jag gapflabbade till, men som jag förstod att han gillade till sina spelningar. Och jag får väl erkänna att till en afrodiziac spelning är dem as fräcka.





Timmarna tillända spöregnade det i London. Vi gick igenom några småaffärer, en comic-boc affär där det fanns allting ifrån små leksaker till stora batmanfigurer längs väggarna. Star wars, V for vendetta och Batman var ovanligt stort. Till en början såg det ganska dött ut på caféerna men så fort regnet tog en paus flög möblerna ut och folket samlades.

Men när vi slutligen satt i en taxi påväg till flygplatsen spöregnade det. Jag såg ut på Londons gator och lät mitt huvud fotografera allting så att jag skulle få föra med mig allt det jag lämnar kvar. Vi sade inte mycket. Pappa frågade mig om jag hade haft det bra och jag önskar att han kunde känna det jag kände. När vi väl kom på flyget så insåg jag att jag verkligen var påväg ifrån den staden som fångat mitt hjärta. När tårarna började rinna sade pappa "Men Louise. Jag har precis gett dig en resa till London, tror du att jag vill att du ska gråta då?" Jag försökte få honom att förstå hur tacksam jag var. Hur stor betydelse detta hade för mig. Hur stor skillnad detta föralltid skulle göra för mig. Det var bara så oerhört tungt att lämna den del av mig jag funnit den. De platserna jag funnit. Pappas röst ekade "Du kommer komma hit igen Louise".. Och ja, jag vet att han har rätt. Men jag önskar att jag kunde komma tillbaka innan jag behövde åka tillbaka. Nu kan ta det gå för lång tid innan jag väl är här igen.




London blev mitt. London blev en del av mig. Och ingenting kommer kunna ändra det. Oavsett hur livet ser ut kommer jag att bära den staden med mig, mina upplevelser och känslor. Och jag vet att jag minst en gång per år, kommer återvända till den dagen jag finner ett ställe som blir lika mycket hem som det.

London. Vi ses snart.