Unfunctional words
0kommentarer
Jag sitter med en nervös mage och en ovanlig känsla i kroppen. Att träffa någon brukar för mig int
e vara någonting jag blir nervös av. Särskilt inte någon som känner en bättre än många andra. Men att möta Alex har alltid varit nervöst för mig. Oavsett om vi har sprungit på varandra på stan eller verkligen träffat varandra så har kroppen vänt sig in och ut i det ögonblicket vi lagt ögonen på varandra. I nästintill åratal har jag gjort allt för att undvika att möta honom, hur elakt det än låter. Och trots att det egentligen inte finns någon bättre tanke än att få vara i hans närhet. Men där är någonting i min kropp som går ur balans när han är i min närhet. Mina tankar går ur fokus och kroppens nervositet är så tydlig att det enda jag känner är skakningarna i kroppen och det pumpande hjärtat. Men vid något tillfälle idag tog jag tillslut tjuren vid hornen och sa till mig själv att bara få det gjort. Det är egentligen inte alls smärtsamt att möta Alex. Vi ä
r bäst ihop. Verkligen. Men Att träffas ensamma och få tillfälle för att ta igen allt vi missat under åren är så .. så ovanligt för oss.. och samtidigt som det är så spännande och är det ändå så oerhört nervöst. Trots att vi båda vet exakt var vi har varandra, hur viktiga vi är för varandra och hur självklart allting är för oss är det nånting som gör att en del av mig blir så nervös och tankställd som aldrig förut. Jag vet att det antagligen blir bättre än jag tror. Eller ja, det är det alltid. Jag måste bara lära min kropp att möta den där tjuren jag alltid varit rädd för. Och för att vara ärlig har jag alltid varit rädd för att jag inte är bra nog. Rädd för att han ska se mig och inte se samma tjej han såg för över sju år sedan. Trots att Alex alltid sett mig och bemött mig med samma starka vackra rörelser, med samma beundrande blick och samma vackra ord.. är där delen av mig som säger att jag inte förtjänar det. Well, jag vet att all denna rädslan är något jag egentligen inte behöver känna. Så jag samlar mig, skärper mig och njuter av att verkligen få en heldag med honom.
(Bilder från 2007. Och min favorit kille
e vara någonting jag blir nervös av. Särskilt inte någon som känner en bättre än många andra. Men att möta Alex har alltid varit nervöst för mig. Oavsett om vi har sprungit på varandra på stan eller verkligen träffat varandra så har kroppen vänt sig in och ut i det ögonblicket vi lagt ögonen på varandra. I nästintill åratal har jag gjort allt för att undvika att möta honom, hur elakt det än låter. Och trots att det egentligen inte finns någon bättre tanke än att få vara i hans närhet. Men där är någonting i min kropp som går ur balans när han är i min närhet. Mina tankar går ur fokus och kroppens nervositet är så tydlig att det enda jag känner är skakningarna i kroppen och det pumpande hjärtat. Men vid något tillfälle idag tog jag tillslut tjuren vid hornen och sa till mig själv att bara få det gjort. Det är egentligen inte alls smärtsamt att möta Alex. Vi är bäst ihop. Verkligen. Men Att träffas ensamma och få tillfälle för att ta igen allt vi missat under åren är så .. så ovanligt för oss.. och samtidigt som det är så spännande och är det ändå så oerhört nervöst. Trots att vi båda vet exakt var vi har varandra, hur viktiga vi är för varandra och hur självklart allting är för oss är det nånting som gör att en del av mig blir så nervös och tankställd som aldrig förut. Jag vet att det antagligen blir bättre än jag tror. Eller ja, det är det alltid. Jag måste bara lära min kropp att möta den där tjuren jag alltid varit rädd för. Och för att vara ärlig har jag alltid varit rädd för att jag inte är bra nog. Rädd för att han ska se mig och inte se samma tjej han såg för över sju år sedan. Trots att Alex alltid sett mig och bemött mig med samma starka vackra rörelser, med samma beundrande blick och samma vackra ord.. är där delen av mig som säger att jag inte förtjänar det. Well, jag vet att all denna rädslan är något jag egentligen inte behöver känna. Så jag samlar mig, skärper mig och njuter av att verkligen få en heldag med honom. (Bilder från 2007. Och min favorit kille
är ju inte samma heller samma lilla kille
som då)
som då)
Poh.. Haha, ja, där ser man.. Complete and real honesty.
Haha, min egen osäkerhet spelar spel med mig och jag vet att morgondagen egentligen är någonting att längta efter. Och imorgon kommer jag veta precis varför.
Kommentera