Missnorman

När jag var väldigt, väldigt liten blev jag introducerad för krigets makter. Datorspel som Battle Field, Ghost Recon och Day of Defeat var spel som för mig blev vardagsmat. Jag var inte bara proffs på spelet, utan jag blev proffs på att lära mig. När verklighetens krig visade sig på tv-n brukade jag skrika "Mamma, titta! Det är en sniper!" och jag kan lova att jag inte var mer än 3-4 år. Oavsett hur hemskt det var, så var det en av de bättre tiderna av mitt liv. Det var första gången jag lärde mig prata engelska och samtidigt lärde jag mig historia och vapensort.

Efter ytterligare något år blev jag introducerad för krigsfilmer. We were soldiers var nog en av de första jag såg.. och man.. Den tog mig hårt. Jag kommer ihåg att jag under hela filmen satt med både mamma och pappa bredvid mig och under filmens gång var så ledsen, men att det inte var förrän i slutet av filmen som jag verkligen föll ihop. Med mammas alldeles förstora tofflor sprang jag ut från huset och igenom den lilla stigen i hopp om att få andas. Det var väl då jag började förstå att det var annorlunda på film än på datorn. Och förmodligen mer annorlunda i verkligheten. Ändå förstod jag att det inte var så annorlunda från det jag spelade. Jag förstod bara att om man dog i spelet så vaknade man, men att i verkligheten.. dog man.


We were soldiers, Black Hawk Down och Saving private Ryan blev de värsta filmerna för mig. De värsta någonsin. Det var inte en enda gång jag kunde se dem utan att på något sätt få riktigt ont, som en spasm i kroppen. We were soldiers har mång kraftfulla scener och trots att krigets scener är de värsta, är känslan av att knacka på sina grannars dörrar med ett brev som säger att ens man, bror och far är död ännu värre. Och den känslan tog kål på mig. Black Hawk Down har flertal scener som får mig att falla i hopplöst gråt, men en av de värsta jag varit med om var när en av helikopterna kraschat.. och det somaliska folket tar sig dit, river av de skadade soldaternas kläder, dödar dem och lyfter upp dem i en symbol av pris. Jag avskyr tanken på vad dem gör. Jag avskyr hur de beter sig som riktigt djur. Jag avskyr tanken på att de lyckades, utan en tanke på respekt. Jag avskyr tanken på vad de gjorde sen.  Saving private Ryan tar dock priset. Anledningen till att jag inte ser filmen längre är för att det finns en scen som är värre än någon av de andra - då en tysk och en amerikan slåss med bara händer beroende på att ammunitionen är slut. Efter olika övertag får tysken övertaget och med en kniv i hand trycker han den igenom amerikanens bröst och hyschar "shhhhhh".. samtidigt står amerikanens kamrat i trappan, fullt med ammunition och knivar, stilla och förlamad av skräck och hör sin kamrat dö. Utan att göra ett jävla dugg. Hade han bara visat sig hade situationen förändrats. Varenda gång jag ser scenen skapas ett hat inom mig, en ilska som brinner och en spasm jag inte kan förklara. Jag känner hur elden av hatet tar över. Och det är antagligen för att jag vet.. att det är inte bara såhär på film. Sådant här har hänt. Sånt här händer. Usch.
Jag gör allt jag kan för att inte se dessa filmerna och jag har inte gjort det på länge. Men dagar som dessa då black hawk down tar sig in på tvn måste jag titta, oavsett hur mycket tårarna flödar. Det är bra om att vi påminns om hur bra vi har det. Om hur många som har slagits för vår skull. Många anklagar amerikanarna för giriga, men oavsett politiska avsikter i längden, så krigar männen i länderna för sina bröders skull. Leave no man behind.








Semper Fi.

Jag är inne på amerikanska armeéns hemsidor varenda dag, för att få uppdateringar och känsla av huruvida dem har det. Tanken på att jag hade kunnat vara dotter till en pappa i krig.. eller fru till en man som strider.. Är en tanke som egentligen inte är så långt ifrån. Det är så för flera. Och att leva med den rädslan ska man inte behöva.

Bring them home. Bring our soldiers home.

Idag vet jag vad krig är. Och jag är så tacksam över hur jag fått lära mig det.
Jag hoppas att vi en dag får stopp på det.