Missnorman

Det är en fantastisk känsla att gå i en butik och få på sig ett par byxor av en mindre storlek. Också att komma hem och höra att mamma tycker den nya tröjan sitter för stort - vilket innebär en storlek mindre till. Och det känns rent jävla underbart att spendera 3,5 h på gymmet och bara kötta ut alla frustrationer, svettas ut all ilska och samtidigt bränna vad man behöver och känna att kroppen äntligen får ta ut all den ängslighet den kan bära på. Bäst av allt är när styrketräningen börjar ta emot - och när kroppen därefter börjar kännas mer fit. Känner att jag äntligen kan börja bära mig själv på ett nytt sätt .. och min fina vän sa idag till mig att jag beter mig på ett nytt sätt. Att jag verkar gladare, att jag skiner lite och att jag måste våga tro på mig själv bara. Och nu när det då kommer in en påg i ens liv som gör alla ens osäkerheter spritt språngande nakna, så måste jag tro på mig själv ännu mer och hitta den punkten som jag hittade på bara vara - så jag måste ifrågasätta vad som får mig att känna såhär, komma ihåg att skina och slutligen hoppas på att ingen av oss förlorar i det spel han spelar. Oavsett så är jag glad över att veta att jag blivit stark nog att klara mig.

 

Om det är något jag klarar, så är det att åtminstone må riktigt bra i mig själv.

 

2013 är ett år där jag tar hand om mig själv. Precis som jag ska resten av livet.

 

 

HAHAHA , banaaanaaaa 

 

 

 

 

Snön smälter.. och man kopplar in mobilen i högtalarna och spelar de bästa acoustisca låtarna, så blir livet plötsligt lite bättre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns inget bättre än musik som dånar i hörlurarna och tar sig in i kroppen under träning - det är då du motiveras till att ta i hårdare, springa fortare eller rent av ler i dem ögonblicken du tar i mest. Musik, så mycket liv det tillför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under min första dag på hemmakväll, ringde telefonen flera gånger och frågade efter en film kallad "oväntad vänskap"(The intouchables). En film som jag mycket väl hade hört om - då det är precis den sortens film jag gillar - men någonting med denna filmen fick mig att undvika den. Medan den gick på top listan på bio.. likväl på recensionerna.. och den var på allas läppar. Min farfar - som inte är den sortens människa som tar sig ut för att gå på bio, såg denna nio gånger. Och hur mycket man än undviker något så dyker det upp ett tillfälle tillslut. Och ikväll dök den upp framför mig och vilken fantastisk förvåning jag fick.

 

Jag förväntade mig en långdragen oscars-liknande film, där budskapet är komplicerat och filmen alltid lite annorlunda. Men denna historien  - och filmen, är simpel. Fylld av en sådan enorm humor och jag skrattade flera gånger rakt ut och log i värmen mellan dessa två fantastiska människorna. Jag trodde det aldrig, men verkligen - vilken film. Det är inte heller en typisk "feel good" movie, utan du känner att det är på riktigt - både historien, människorna, livsstilen och deras kemi. Det är något utöver en vanligt bra film. Verkligen  - på så många sätt, så bra. Men anledningen till att den är bäst.. är för att den hela tiden får dig att skratta.

 

Om du bestämmer dig för att se the intouchables så kan du vara förberedd på att vara underhållen från första minut, till sista och samtidigt känna hur du ler i hjärtat.

 

 

Jag har glömt berätta om det härligaste ögonblicket vi hade på länge, när Håkan kom hem då de hade 8-årsdag. Det är det som är det bästa.. 8 år av fortfarande lika mycket skratt och Håkans sätt att visa kärlek - ja men hoooneey. Haha:)

 

När Håkan kommer hem och drar fram en glödlampa till mamma och jublar "Grattis på 8-årsdagen" så står vi alla som frågetecken och skrattar. Men när han sedan går tillbaka till bilen och kommer tillbaka så överraskar han oss båda när han drar fram kudden mamma velat ha - den här lilla skönheten! Håkan.. Det bästa som hänt min älskade mamma!

 

Att jag har väntat 20 år på att se Fight Club är helt jävla otroligt. Trots att jag hållt filmen bland mina fingrar och haft den nerladdad genom åren har jag aldrig satt på den. Men det finns en anledning för allt - och jag lovar, att det är för att man ska se den när livet behöver det. Om det är något jag behövt den senaste tiden så är det något som fångar mitt intresse och håller det. Överraskar mig, visa lite stake, var ärliga och tål vad det är.

 

Jag ser mina vänner genom livet som lever sina svenssonliv och inte för att det är fel - ibland avundas jag tanken på att ha en partner att komma hem till, en man som lagar mat, en man att älska med och en man att vakna bredvid. Men när jag hör deras drömmar så är jag jävligt glad över att jag fortfarande har chansen till äventyr.

 

Vissa människor lever sina liv i sina trygga små comfortzones och de håller sig där - låter rädslan och tveksamheten forma deras liv och de accepterar att vad de verkligen vill, ska dem inte uppnå. Vi har väl alla den där extra rösten inom oss som önskar att man kunde åka till det där landet, eller den rösten som skulle vilja bosätta sig andra sidan jorden eller kanske man vill skaffa sig ett jobb man inte är kvalificerad för, kanske man vill hoppa fallskärm(vilket ska göras, by the way).. eller min största dröm, att få ta mitt körkort och köra genom världen. En världen runt resa. En dröm, en galensap och en omöjlighet enligt många. Men det finns inget jag önskar mer. Men där är hela tiden människor som säger och tänker "åh, nej men det kan jag inte. Jag lever bra såhär och kan inte förstöra det liv jag har. En bra bil, min sambo, en fet lägenhet med allt det senaste - du vet, den nyaste tvn, senaste mobilen och alla dem där prylarna som gör en insatt i dagens mode. Men om du stänger av tvn i ett par dagar, lägger datorn i en låda, stänger av telefonen och likaså - lås in den någonstans. Skit i nyheterna - allt den negativa informationen ger en negativt tänkande. Vafan, information om misshandlade djur eller avlidna människor i masskrock och inte på tal om alla jävla våldtäkter vi läser om. Är det information som får dig bättre? Och när du har gjort allt det.. Vad händer då? Tror du att du vågar prova?

 

Prova och se vad som börjar hända med dig om du lägger allt det du är beroende av, ifrån dig. Se vilka röster som tar sig fram, och vilken enorm energi din kropp framför - vissa kallar det rastlöshet och överskottsenergi, men ärligt.. Om du inte har tid till att kolla facebook för hundrade gången eller spela ett spel på telefonen, kan du inte hitta någonting annat att göra? Något som inte innebär teknik? Var har allas fantasier tagit vägen?

 

Jag ser på min farmor och hennes man som rest runt i säkert över 20 år - de har bara varandra och teknik är ingenting viktigt, utan enbart nödvändigt för dem för att hålla kontakt med familj och vänner. Men resten av tiden har dem bara varandra - så om du ser på ditt liv och stannar upp. Vilken människa i världen vill du ha vid din sida?

Precis som Peyton frågar Lucas "När alla dina drömmar går i uppfyllelse, vem står bredvid dig?"

Känn i hjärtat. Vem är den första du vill gå till när något händer?

 

Sluta vänja dig vid livet - sluta acceptera att livet inte är som du drömde om att det skulle vara. Var i nuet och gör det till vad det är. Att göra det till vad det är innebär inte att du ska acceptera det som det är - utan det innebär att DU för dig själv ska forma ditt liv, genom att ändra på skit du inte mått bra av, rensat dig från människor som suger ut allt du har och att säga sanningen till alla de patetiska människa du jämt och ständigt anpassar dig för. För i helvete. Du har ett liv.. och jag är säker på att det livet du har nu - formar det nästa och det du haft före så varför inte satsa allt på den jävla tråden ditt liv hänger på och satsa stenhårt på att göra det till precis det du vill?

 

Låt säga att du sitter på en fet trea i Stockholm. Du har ett suveränt jobb och en jävla massa pengar, en snygg och kär till flickvän - som tillfredsställer dig så att livet ändå består. Ni gör planer för livet - och ni har det bra, och du börjar känna att du hamnat rätt. Du börjar hitta människor som är rätt för dig och du inser att du kanske egentligen har det jävligt bra.

- Men hela tiden i bakhuvudet har du den rösten som säger åt dig att vänta på saker du ska göra, hela tiden tänker du på situationer och upptäcker saker du skulle vilja. Men du trycker bort dem. Väntar. Väntar. Väntar.

Dina egna önskemål är nämligen inget att prioritera. Du måste ju prioritera allt det andra runt omkring, för visst är dem mycket viktigare?

Eller?

"Ibland önskar jag att jag kunnat förstå. "

"Förstå vad?"

"Förstå hur du klarar att hålla dig borta så länge."

 

Han satt tyst och tog in mina ord. Kvällen var fortfarande varm. Himlen må vara svart och månen må sitta längst upp på himlen, men sommaren var påväg in och för ett ögonblick funderade jag på vilka äventyr som väntade. Oavsett vad jag föreställde mig - så visste jag att det aldrig blir som man tror.

 

"För mig.. så är det som att öppna en bok och lägga den ifrån sig efter att man läst ett kapitel. Jag klarar inte av att vänta ens ett par dagar när jag väl börjat.. Men du.. Du hade säkert kunna låta månader passera, innan du läser nästa för att sedan lägga den ifrån dig igen.. och där emellan läser du säkert dussintals tidningar".

 

Han skrattade åt mitt påstående.

"Du vet att jag gillar att läsa va?"

"Mm.."

 Jag visste att det var mer än ett påstående. Jag känner honom, mer än någon annan. Men det verkade som en bra jämförelse för oss -- han fanns där helt plötsligt, som kapitel av ens liv. Och varenda gång tog det stopp efter en tid. Försvann som att han enbart varit en skepnad som rört vid ens liv.

 

Men när jag såg åt sidan så satt han där. Jag log åt honom, lite mjukt. När jag såg på honom kände jag hur hjärtat värmdes.Jag kunde se på honom att det inte var lätt och jag hade vetat det hela tiden. Jag kände mig hemsk som ens drog upp det. Men en del av mig kunde inte ens hindra sig. Jag ville ha svar. För mig var så många dagar en plåga. Dem kvällarna hjärtat brast och man lade sig med det falska hoppet om att morgondagen kan vara den dagen han finns igen. Eller den dagen du iallafall får ett tecken av honom. Flera gånger vaknade man lika tjock i halsen och gråten på lut. Vissa dagar var förödelsen så stor, och hans tystnad så hög.. att jag inte ville möta världen. Det var dem dagarna jag lade täcket över huvudet och låg i min dvala. Det är inte förrän man ligger sådär som man förstår hur ledsen man verkligen klarar av att vara. Men värst av allt, var den dagen jag insåg att det gått så pass lång tid att jag glömt allt om honom.  Hur mycket jag än sökte i mitt hjärta, min hjärna och i alla mina minnen så kunde jag inte minnas. Alla våra fantastiska konversationer var som raderade ur sinnet och hans röst som bortsprungen. Likväl små saker som minnen av hans kläder, ögon och doft. Små saker som var hans signatur. Jag fann ingenting. Och jag undrade om det var ett straff eller en välsignelse.

Och denna lilla mening lyckades tända någonting väldigt starkt inom mig. Berörd och sann kände jag att ingen kunnat säga det bättre.

 

 

För att ni ska förstå mig bättre, behöver ni enbart läsa texten härnedanför. Den beskriver mig så precist som någonting kan.

 

För 9 år sedan snart, fick världen uppleva modernaturs chanslösa kraft. En kraft vi intet anade - på ett ställe som för många är paradis, ett ställe där givmildhet, vänlighet och värme är den större källan och ett ställe som många av världens människor älskar att besöka.

 

Det är nästintill 9 år sedan, den stora tsunamin drog in över stora delar i indiska oceanen. 225 000-300 000 människor miste livet, och över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly. Och därbland talas inte om dem som blivit skadade.

 

Det är en händelse så stor att alla världens människor blev involverade och det är en så fruktansvärd händelse att alla minns den än idag - och jag är en av dem som minns det som att det vore igår.

 

På den tiden flyttade Filip till och från sin far hela tiden,som då bodde i Thailand. Vid annandag jul var han där.  När tvn slogs på och de overkliga bilderna av den största kraften i vattnet slog till, minns jag att förödelsen och hjälplösheten var lika stor som rädslan. Detta är en dag lika stor som dagen Pearl Harbor blev attackerat, de två tornen blev attackerade och det är en händelse vars förödelse fortfarande visar sig i människors ögon.

 

Det är en händelse som fortfarande känns i människors hjärtan.

 

Jag minns att vi satt i soffan och jag kommer ihåg hur människor från alla håll och kanter åkte ned för att hjälpa till - vissa för att leta efter sina nära och kära. Om jag känner mig själv rätt, så kanske jag hade gjort samma sak vid en äldre ålder. Men då satt vi stilla.   Lunarstorm, som man hade på den tiden, var fyllt av skräckfyllda inlägg och jag minns att jag och lotta, som då inte pratat på en lång tid, talade timme efter timme medan gråten var längs kinderna på oss - Filip hade inte hörts av och efter bilderna vi såg, kunde vi bara förmoda det värsta.  Jag skrev inlägg efter inlägg på hans linje, lika livrädd över varje dag som gick utan svar.   Jag minns när vi satt vid tvn och människor skulle ringa in för att skänka pengar - jag tror vi höll flera dagar då "kända ansikten" tog emot samtal via tvn för att samla in ännu mer pengar, samtidigt som det visades bilder från denna overkliga dag. Jag minns att vi råkade skänka en större summa än vi skulle, men vi gjorde det gärna med tanke på den lilla skillnad det kunde göra.  Hemma satt vi i våra soffor medan vissa låg i bråte, smutsigt vatten, ruttnade i värmen eller letade efter ett sätt att överleva. Filip och hans familj överlevde. Om jag minns rätt.. så var de ute med en båt längre ut när det skedde.

 

För mig är det fortfarande overkligt och se bilderna. För mig är det fortfarande en hollywood film. Hur kan ett sådant ställe, som är fylld av människor som inte höjer på sina röster, som inte tror på ont .. Ett ställe som är fyllt av vackra ting, levande varelser och värmens människor. För mig är det fortfarande så ofattbart. Men varenda gång det kommer på tal blir hjärtat också fyllt av samma hjälplöshets känsla som då, och detta för att man vet att det hänt och att man inte kan förhindra det.

 

För människorna som är en del av Thailand, såsom min mamma och Håkan är känslan ännu starkare. Det hörs och syns när min mamma talar om det och för dem som är där  - så är det en dag som har hänt, en dag som förändrat, förberett och påverkat framtiden. Det syns var tioende meter då det står skyltar med instruktoner för folk att ta vägen ifall någonting skulle hända - sådana som högst uppe har sirener som skulle skicka de högsta ljudvågorna för att skicka ut en varning om det behövts. Det är en dag som hände. Och det är en dag som kommer att ha påverkat världen föralltid.'

 

The Impossible visar ännu en sida av denna händelse. Av denna katastrof. Av denna stora förlust. Den visar en sida från en familj som berättar sin sida av det - en av alla dessa tusentals människor. Men det är en annan historia än den historien jag läste i en bok en gång och det är en annan historia än den såg på dokumentärerna. Det berättas hela tiden olika historier och oavsett vilka perspiktiv vi tas med i, så påverkas vi på samma sätt.
Denna filmen tar med en på den fruktansvärda vågen då man inte hittar upp, eller hamnar i en sådan omöjlig situation att man omöjligt kan sätta sig in i den - så hjälplösa situationer att det gör ont i en. Vi får se en kraft och ett oerhört brutalt sätt att ta oss igenom allt som vågen tar med sig, men det bäst av allt - är att trots att det här är en händelse som river på gamla minnen och upplevelser och känslor, så tar det med en på det thailand representerar mest - vänlighet.  Små glimtar av vänlighet, värme, kärlek och glädje. Små glimtar där man slutligen känner det lilla hopp som behövs. 

 

Ibland behöver vi påminna varandra om hur lite det krävs för att ge vänlighet. Och ibland behöver vi påminna varandra om hur mycket det kan göra. Vi behöver lära oss att uppskatta det vi har, tacka livet för vad det ger oss, ta vara på vad vi har och behandla den bredvid oss på det bästa sätt vi kan. Det krävs inte mycket för att göra livet bättre. Oavsett vilken dag det är, så måste ni minnas det.

 

Och minns ni inte det, så kan ni se på en film som denna, för att påminnas om hur en våg av livets mening kan skörda med sig allt i världen och skapa mer smärta än man trodde man kunde överleva, för att sedan se hur människans styrka, medtanke och hopp bygger upp livet igen. Då kommer ni veta, att ni klarar allt.

 

W  O  W ! ! ! !

 

 

Lena.. Sedan jag var liten har din musik spelats i våra högtalare.. Jag har växt upp med att mamma och hennes väninnor stått med kvastar på festerna och sjungit av högsta hals. Jag har upplevt flera av dina konserter och mestadels - stått upp och applåderat genom hela. Min moster spelade in "kärleken är evig" till sin man när de gifte sig. Din musik har varit huvudpersonen på tjejmiddagar, möhippor och utekvällar - och även idag, när alla sitter i olika hus så har vi alla samma fest som vi haft alla andra gånger, tillsammans - i våra minnen. Vi kan varenda låt och varenda ton - vi skrattar lika mycket åt dina skämt, dras fortfarande till hur jäkla snygg du är(Jag sa det nyss.. 50 är det nya 25, iallafall när man tittar på dig!). Men du har också, på många sätt hjälpt den viktigaste människan i mitt liv på ett väldigt speciellt sätt. Dem dagar min mamma satt ensam, när jag var för liten för att kunna göra något, så satte hon på din skiva i högtalaren och hörde dig sjunga till "på gatan där jag bor." En låt som efter hela tio år, trots att min mamma hittat sin livs kärlek och är lyckligare än någonsin, kan beröra oss på ett sätt som andra saker inte gör. Den går rakt in i hjärtat, oavsett om det är när den spelas på radio, via skivan, på en av dina konserter eller såhär.. på tv.  Det är fortfarande något som får alla i vår lilla värld, till samma ställe som då.

 

Facebook, telefoner och våra högtalare har idag exploderat - allt pga din timme med Lena. Så du sa Tack till oss, men idag säger vi tack till dig!

 

Och vi fortsätter att festa med dig, även jag och den "nya generationen";)

 

 

 

 

 

 En våg drog mig ner, men jag tog mig upp och andades igen. Det ni såg här för några minuter sedan, var en väntad explosion från mig. En bubbla som samlat på sig en massa skräp och som slutligen fann ett föremål som var vasst nog att ta hål. Det ni fann var mig i gamla spår, där jag utan att jag visste om det - var i ett mörker fyllt av ensamhet, ledsamhet och svek. Det har dem senaste dagarna visat sig på det sättet att jag snäst av den människan som tar hand om mig mest i världen, min mor.. och det har visat sig genom att jag brustit ihop i gråt på de minst väntade ställena. Det har också visat sig på det sättet att jag varit arg - arg på människor jag trodde jag kände, arg på människor som jag inte längre är med och människor som inte är del av mitt liv längre. Det har legat som gamla böcker på en bokhylla och laddats av känslor som inte fått komma ut. Trots all träning  - så har huvudet och frustrationen varit på något annat ställe. Den har hela tiden känts i kroppen - tjock som en sten på bröstet. Jag har varit tung och orklös. Halsen har varit tjock - som om den haft problem med att andas och ögonen har varit ansträngda och ibland inte orkat se ordentligt. Mitt inre gav med sig, min kropp sa ifrån och mina känslor hängde inte med.

 

Men så gör jag någonting som jag inte gjort på väldigt länge. Någonting som jag inte gjort sedan jag var på Bara Vara sist.

 

Meditation.

 

Jag plockade undan omkring mig, släckte ljusen i rummet, satte mig i en bekväm positiv och lade mitt täcke över mig, öppnade mina händer och stängde mina ögon. . och med hjälp av Osho, Nawang Keschog och celtic spa låg jag inom en knapp halv sekund i trans. Jag kände snabbt hur ett mörker slukade mig - det var nästan som att en av voldemorts skepnader försökte suga ut min energi och dra mig ned i kvicksand. Men med hjälp av min starka andning, fann jag en stark punkt i mörkret att hålla fast vid, ett ljus och en väg ut. När jag började inse hur min egen oro, saknad och vilja är det som skapat mörkret kunde jag inse att det är känslor, inte ett mörker och inte ett problem. Snart var stenen lyft från mitt bröst. Jag andades med kroppen igen och i mörkret jag varit så rädd för svävade jag. Tanke efter tanke tar sig in, dem kommer och man bara låter dem föra en med sig. Jag flög på örnvingar, flöt på ett vattenfallsvatten,kände doften av trä,kände energi från mina ledare,flöt med fiskar i djupt vatten, sveptes ut i rymden. Jag togs med på resan där jag släppte mig själv fri igen. Fri till en värld där alla världens färger, natur och djur finns till.  Jag är nu i en komplett fri och lugn känsla. Med denna känsla tillkommer all glädje jag känt och känner som människa. Jag kunde höra gamla skämt, föreställa mig hur jag gjort bort mig i ett försök att vara försiktig och genuina ögonblick, då glädje varit en uppenbarelse. Nu är uppenbarelsen den lugna känslan. Datorn är avstängd. Mobilen också. Allt som kallas omvärld finns inte. Det är jag, här och nu. Det är jag och mina känslor. Jag och min fristad.

 

Om någonting räddar livet, så är det dem ögonblicken man mediterar.

 

Ta dig tid till det. Låt dig få höra allt din verklighet stänger ute. Lyssna. Känn. Släpp.
Låt din röst guida dig, så hittar du resan genom livet.

 

Nu, medan kroppen fortfarande är i harmoni, lugn och trötthet ska jag återigen blunda, lägga mig och sova för att vakna till en bättre dag.

 

God natt alla ni.

 

 

And remember. Be calm in your heart.

Do you hear the people sing.. singing the songs of angry men? Hear me sing it now, see my five fingers, see the one in the middle?  - It's only for you.

 

Till alla de människorna som spottar mig i huvudet - skaffa er ett liv, istället för att spendera tid på mitt. Till alla dem med två olika ansikten - Se er själva i spegeln innan ni ser mig in i ögonen. Och till er som spenderar ert liv genom andras villkor, osäkerheter, påverkan och livsstil - skaffa er stake, bli egna personer och förstå att ni kan ha lite av varje, inte bara vad denne personen vill. Och till alla er patetiska människor som är så pass osäkra i er själva att ni påverkar alla omkring er - Ta en god titt på hur ni förstör era medmänniskor, dem ni säger att ni älskar och bryr er om. Hur kan ni förhindra dem från vänner, umgänge och sådant som är bra för dem? Jag längtar efter den dagen dem  vaknar upp, inser hur länge dem har gått miste om livets största gåvor och jag längtar tills dem ser vilka ni verkligen är.

 

Hurt me once, shame on you. Hurt me twice, shame on me. Hurt me again, and I swear - you will never be a part of my life again.

Idag är en dag jag velat sitta instängd i en studio och finna egna toner till de absolut bästa låtarna. Jag hade velat låta musiken ta över kroppen och låta allting sjuda ut, men likväl hade jag önskat sommar - en scen på Millennium och att sjunga en sång inför alla bekanta ansikten. Likväl hade jag kunnat stå en regnig sommardag på sweden rock och lortat ner mig själv till musik som på något elektriskt sätt tar sig in i kroppen. Jag hade velat le till någon speciell och jag hade velat göra något utöver det vanliga på dagen. Jag hade kunnat sitta i en sliten lägenhet, med personliga drag, med en kanna kaffe, massvis med papper, en dator, musik och en vän att diskutera en story med. Jag har en dag jag vill säga så mycket på, men som jag istället.'säger ingenting alls på.

 

Det är enbart, genom mina egna ögon nu.

And here It Is. Valentines day. The day that is so overrated, so overjoyed and so overdone. The day that all the single people hate, all the widow's morn and every child wishes for love. But you know what?

Why not celebrate love?

 

I mean.. I can't tell Johan that I love him today. Infact, I sort of never did. And.. one of my closest friends can't tell her dad that she loves him.. My neighbor and friend, can't tell her mom she loves her.. We have all these people in our lives and we keep thinking twice about letting them in.. We keep re-thinking If It Is worth It.. And we forget to tell the people around us, family especially, what they mean to us. Because I agree, these words are worth everything - they tell you everything you feel about a person, think about person and especially how this person makes you feel. But we have all these people in our lives. And we have this time - time that we underestimate. Time that for some people run out. Time we should appricite, take care of, make special. Time we should be aware of. And we should tell the people we have left that they matter. We should even tell those we don't know -  I do It everyday, by smiling gently to a person.. or by touching someone in a loving way. I do It by hugging an old friend and by shaking the hand of a stranger with a warm feeling to it. I give a smile and a joke to guy in the hot dog-stand.  I do It in small, but genuin ways.

 

And today is that day for all of us.

 

Leave a note to your loved one, It's gonna make their day. Send a textmessage to your parents, just to tell them once again, how you feel about them - no matter how complicated things are, love is always simple. Give roses to your boyfriend or girlfriend - you see It as an average gift, but It's actually a romantic gesture. Or do nothing.. like eating chocolate in bed - It's gonna be both fun, really messy and romantic.. and to just spend time together, Is gonna make It worth it. Make love to your loved one, maybe one time to many, just to feel the connection between the two of you. Surprise someone - Your going to chocked to feel the joy you feel, when you see the happiness in someones eyes. Do something different - excitement always makes a person happy.Do something that Is personal to the two of you - go to the place you first meet or.. do something you know the other like, making an effort Is what Is worth the most.  Give your close ones a hug. It's a small thing, but worth everything. Tell the people you care about, what they matter to you. Make the world better - give people a smile, It can only make a day better. Give a rose to a stranger - you can change their life. Give a kind word to a stranger - It always cheers up people like the busdriver, who drives for hours with grumpy, unkind people. Listen to music and feel how your world changes infront of you. Love what you have around you. It's your life. It's to short not to love it.

 

Today Is valentines day. Today Is the day of love.

Make a change.

Spread the love.

 

Make someone's valentines day a good day, and suddenly - your gonna remember the feeling you thought you had forgotten.

 

So.. Valentine's day is closing up.. and your starting to notice. On facebook there are these long romantic stories spreading, about people getting more roses each year - or a written letter by it's dead loved one, a letter that will come each valentine. The tv's starting to show all these romantic movies - with the most cliche sort of feeling and with the most cliche gestures. All the stores are starting to show that valentines day is a day for sale..Hearts and chocolate are hanging in every single corner. And maybe, just maybe, love is starting to spread in the air.

 

And you know.. each year I've said that I've hated It, because It's just been another day that passes me by. But Isn't the truth that every single person hopes for that one letter to be in the mailbox or that rose to come to the door. Or Isn't the truth that you hope to meet that one person that can change everything in that day. I mean.. You watch all these movies through the years and yeah, you learn about the cliches - the things that don't happen in real life - but truth Is that everyone wants that one specifik moment. The moment where Heath Ledger runs on the stairs, chased by the police while singing "Cant take my eyes off you" with an orchestra. And we all want the Renee Zellweger moment where she goes "You had me at hello" and we all want to be Julia Roberts saying "I am just a girl, asking a boy to love her". We all want the Lucas and Peyton senario when he says "The person standing next to me, when all my dreams come true, it's you".. and we all want the Adam Sandlers moment where he sings live on a plain and we all want the Noah&Allie kiss in the rain. I can go on and on and on.. cause you know .. We want all of It.  We want the cliche,cheesy,slimy,not-happening-moment. Or actually we want there to be one person to do the one specifik gesture. We want one moment, one person and one gesture to complete not only a day, but a story.

 

We all want love.

 

There is only one life. There Is only this - why hold yourself back?

 

There is so much else in the world - we could all give a little bit more love.

 

So from me to you, Spread the love.. and Happy valentines day.

 

 

.. and Angela&Dale.


Det var en väldigt lång tid sedan en film lyckades beröra mig så att jag log med hjärtat, grät med hela kroppen och kände hjärtat brista och samtidigt fyllas av kärlek. Det var en lång tid sedan. Och denna kom precis när jag behövde den.

&till alla er som inte sett den. Se den.