Missnorman

 En våg drog mig ner, men jag tog mig upp och andades igen. Det ni såg här för några minuter sedan, var en väntad explosion från mig. En bubbla som samlat på sig en massa skräp och som slutligen fann ett föremål som var vasst nog att ta hål. Det ni fann var mig i gamla spår, där jag utan att jag visste om det - var i ett mörker fyllt av ensamhet, ledsamhet och svek. Det har dem senaste dagarna visat sig på det sättet att jag snäst av den människan som tar hand om mig mest i världen, min mor.. och det har visat sig genom att jag brustit ihop i gråt på de minst väntade ställena. Det har också visat sig på det sättet att jag varit arg - arg på människor jag trodde jag kände, arg på människor som jag inte längre är med och människor som inte är del av mitt liv längre. Det har legat som gamla böcker på en bokhylla och laddats av känslor som inte fått komma ut. Trots all träning  - så har huvudet och frustrationen varit på något annat ställe. Den har hela tiden känts i kroppen - tjock som en sten på bröstet. Jag har varit tung och orklös. Halsen har varit tjock - som om den haft problem med att andas och ögonen har varit ansträngda och ibland inte orkat se ordentligt. Mitt inre gav med sig, min kropp sa ifrån och mina känslor hängde inte med.

 

Men så gör jag någonting som jag inte gjort på väldigt länge. Någonting som jag inte gjort sedan jag var på Bara Vara sist.

 

Meditation.

 

Jag plockade undan omkring mig, släckte ljusen i rummet, satte mig i en bekväm positiv och lade mitt täcke över mig, öppnade mina händer och stängde mina ögon. . och med hjälp av Osho, Nawang Keschog och celtic spa låg jag inom en knapp halv sekund i trans. Jag kände snabbt hur ett mörker slukade mig - det var nästan som att en av voldemorts skepnader försökte suga ut min energi och dra mig ned i kvicksand. Men med hjälp av min starka andning, fann jag en stark punkt i mörkret att hålla fast vid, ett ljus och en väg ut. När jag började inse hur min egen oro, saknad och vilja är det som skapat mörkret kunde jag inse att det är känslor, inte ett mörker och inte ett problem. Snart var stenen lyft från mitt bröst. Jag andades med kroppen igen och i mörkret jag varit så rädd för svävade jag. Tanke efter tanke tar sig in, dem kommer och man bara låter dem föra en med sig. Jag flög på örnvingar, flöt på ett vattenfallsvatten,kände doften av trä,kände energi från mina ledare,flöt med fiskar i djupt vatten, sveptes ut i rymden. Jag togs med på resan där jag släppte mig själv fri igen. Fri till en värld där alla världens färger, natur och djur finns till.  Jag är nu i en komplett fri och lugn känsla. Med denna känsla tillkommer all glädje jag känt och känner som människa. Jag kunde höra gamla skämt, föreställa mig hur jag gjort bort mig i ett försök att vara försiktig och genuina ögonblick, då glädje varit en uppenbarelse. Nu är uppenbarelsen den lugna känslan. Datorn är avstängd. Mobilen också. Allt som kallas omvärld finns inte. Det är jag, här och nu. Det är jag och mina känslor. Jag och min fristad.

 

Om någonting räddar livet, så är det dem ögonblicken man mediterar.

 

Ta dig tid till det. Låt dig få höra allt din verklighet stänger ute. Lyssna. Känn. Släpp.
Låt din röst guida dig, så hittar du resan genom livet.

 

Nu, medan kroppen fortfarande är i harmoni, lugn och trötthet ska jag återigen blunda, lägga mig och sova för att vakna till en bättre dag.

 

God natt alla ni.

 

 

And remember. Be calm in your heart.