Missnorman

Lena.. Sedan jag var liten har din musik spelats i våra högtalare.. Jag har växt upp med att mamma och hennes väninnor stått med kvastar på festerna och sjungit av högsta hals. Jag har upplevt flera av dina konserter och mestadels - stått upp och applåderat genom hela. Min moster spelade in "kärleken är evig" till sin man när de gifte sig. Din musik har varit huvudpersonen på tjejmiddagar, möhippor och utekvällar - och även idag, när alla sitter i olika hus så har vi alla samma fest som vi haft alla andra gånger, tillsammans - i våra minnen. Vi kan varenda låt och varenda ton - vi skrattar lika mycket åt dina skämt, dras fortfarande till hur jäkla snygg du är(Jag sa det nyss.. 50 är det nya 25, iallafall när man tittar på dig!). Men du har också, på många sätt hjälpt den viktigaste människan i mitt liv på ett väldigt speciellt sätt. Dem dagar min mamma satt ensam, när jag var för liten för att kunna göra något, så satte hon på din skiva i högtalaren och hörde dig sjunga till "på gatan där jag bor." En låt som efter hela tio år, trots att min mamma hittat sin livs kärlek och är lyckligare än någonsin, kan beröra oss på ett sätt som andra saker inte gör. Den går rakt in i hjärtat, oavsett om det är när den spelas på radio, via skivan, på en av dina konserter eller såhär.. på tv.  Det är fortfarande något som får alla i vår lilla värld, till samma ställe som då.

 

Facebook, telefoner och våra högtalare har idag exploderat - allt pga din timme med Lena. Så du sa Tack till oss, men idag säger vi tack till dig!

 

Och vi fortsätter att festa med dig, även jag och den "nya generationen";)