Missnorman

Klockan närmar sig midnatt och trots att hela min dag gått åt att stirra in i en dator ligger jag här med eufori känsla i kroppen. I flera veckor nu har den konstanta känslan av glädje fyllt mig. Uppriktigt kan jag känna glädjen lysa som en stjärna inombords och jag kan ärligt säga att det just nu känns som att ingenting kan göra mig olycklig. Det är veckor sedan ångesten eller någon form av oroliga känslor närvarade. Varje möte jag haft med en psykolog har varit som en ventilation av livets härligaste  ögonblick och jag kan känna hur varje känsla skiner inifrån. Jag reflekterar över att det troligtvis också beror på att jag inte haft mens på nästan två månader och att alla de där dåliga hormonerna som vanligtvis framkallar alla former av ledsamhet  försvunnit  tillsammans med den. Jag njuter av det så länge jag varar. Att må såhär är något jag förtjänar efter ett halv år i total diffus och ledsamhet. Den balansen jag har nu.. är den jag egentligen är. Den personen som studsar upp ur sängen på morgonen och står stabilt på båda benen - med ett tydligt mission för alla de dagliga uppdragen jag har framför mig. Om det så innefattar ett hårt pass på gymmet, att spela tv spel hela dagen eller att springa rundor med mina vänner. Varje  dag har  ett syfte och jag trodde aldrig att jag skulle säga att arbetslösheten skulle kännas som en gåva.. Men att vakna dagligen till funktionella rutiner - utan panikslagna hjärtslag i bröstet.. Utan stress och konstant oro är något jag stannar upp för att  uppmärksamma och vara tacksam för. Faktumet att jag kunnat göra saker som att operera mina nervskador,börjat studera,skaffa glasögon och kommit in i en träningsrytm som är nyttig är en blessing. Något som är ännu bättre är tryggheten jag byggt upp i mig  själv och den mentala utvecklingen jag gjort i mitt inre. För ett halvår sedan kom jag inte ihåg hur man log mot en främling.. och här ligger jag nu med ett leende som kommer omedvetet. Min inre gudinna jublar.  Universum funkar. Livet funkar. Jag  funkar. Vi mer än funkar - vi frodas. Någontans i mitt inre känner jag att nästa som möter mig också kommer frodas. Jag har en känsla av att min trygghet inte kommer rubbas pågrund av hans egna trygghet i sitt inre. Pågrund av hanssätt att vara alpha  och ändå jämlik. Trots vårt avstånd och att jag ännu inte känt av hans atmosfär och närvaro kan jag ändå känna hans dragning. Den är nästan automatiskt. Magnetisk. Och trots att jag vanligtvis hade slukats upp i all förväntan och önskan.. så är  jag tvärtom okej med tiden det tar och jag kan känna mina guider tala om för mig att fokusera på mitt eget medans det är pågående. Som att varje utmaning som kommit längs med vägen nu får mig att agera annorlunda. Kanske för att jag står stadigare  i mig själv än någonsin och att jag inte behöver springa in i någonting - utan låter oss mötas halvvägs.