Missnorman

Hon tittar på mig och frågar

"Vem var du före honom?"

När hon ställer frågan inser jag att jag stannar upp inombords och tänker.. "Före vem av dem?"

Före Markus.. Före William.. Före varenda kille som tänt hoppet om att de brytt sig om mig på något vis och sedan övergett skeppet innan det ens börjat sjunka?

"Jag har varit med om detta innan".

"Det är som ett återupprepande mönster.." 

Jag försöker hitta ord för det som vill fram och någonstans mellan förståelse och förvirring fumlas orden bort.

"Har du någonsin frågat efter ett svar? Har du någon aning om vad du tror att du hade fått för svar?"

"Asså.. Det.. I flera scenarion skulle jag kunna säga tusen ursäkter. Att den ena killen som jag skrev med i åratal, som var det bästa jag hade.. Han var nog alltid för rädd. Han ville ju aldrig erkänna vår relation för någon då han antog att det var något ingen skulle förstå.. och en del av honom gillade nog att hålla mig som sin lilla hemlighet. Jag ska erkänna att jag gjorde det också. Att vi fick vara vårt ostört. Men jag visste att det var bräckligt och jag vet att hjärtat bankade ett par gånger i bröstet när jag väntade på nedslaget som en dag skulle komma. Och det var inte ens en romantisk relation, utan bara en väldigt genuin och djup relation. Och det är nog skrämmande för många. Jag inser också.. att medan jag skrev 15 sidor så skrev han 5. Jag tyckte det var vår grej då.. men kanske visste han redan då hur han skulle hålla lite avstånd? Jag har alltid varit den som ger lite för mycket. Kanske.. Kanske det också var så att han aldrig brydde sig så mycket som jag, även om jag alltid kommer tro det innerst inne. Det är lite så jag gör. Jag gör det nu också. Med William. Jag vet att han innerst inne är en fantastisk kille och jag vet att om vi hade mötts eller pratat en gång till så hade allt varit som igår.. Och det är så jag ursäktar varje kille. Att de är så bra och att jag egentligen vet att det handlar om mer än mig. Att det måste vara något annat än jag som är anledningen.  Att det .. förmodligen bara är så att jag inte hann få den betydelsen som yttrades. Det känns svårt att tro att man inte betydde något alls. Jag vet inte ens varför jag sörjer. Vissa dagar så vaknar jag och tänker.. "asså louise.. I samma ögonblick som du mötte honom så visste du inte ens om du gillade honom. Du tyckte det var lite obekvämt att titta på honom och du kände inte den stöten i kroppen som du trodde du skulle.. och du vet att du egentligen kan bättre.. så varför sörjer du så mycket?" 

Men det är precis som att jag måste tvinga mig själv till att stå på kanten till lidande. 

"Jag är så villig att ge så mycket av mig själv.. att när det skrämmer mig som mest så lyssnar jag inte på rösten som säger till mig att stanna upp. Istället kastar jag mig in i det och hoppas att det ska gå rätt.. Och varje gång går det fel."

Jag skrattar. Hon också.

"Jag är den här människan som kastar mig in i det och tänker att rätt person inte skräms av det. Och eftersom jag så gärna vill det så gör jag det varje gång och istället slutar det fel".

Jag tar ett djupt andetag och kom ihåg frågan hon egentligen ställde.

"Så.. Personen jag var innan jag mötte honom.. Personen jag var .. hade egentligen allting utstakat. Allt gick så bra. Jag var i esset i livet. Ett bra måndag till fredagjobb. Vänner som fyllde min uteplats och människor som skapade magi långt över midnattsslaget. Jag var människan som kände mig.. stabil. Lycklig. Jag kände mig så mottaglig och därför kände dejting så annorlunda denna gången. Jag visste direkt vad jag var ute efter och det skulle krävas en särskild känsla för att hitta det.. Jag lovade också mig själv att så fort jag hamnade där.. så skulle jag aldrig låta mig bli nedbruten. Jag kände mig stark nog till att gå vidare - precis som jag hade gjort efter 1,5 års relation till Rasmus. Det kändes som att jag var så grundad i mig själv."

"Sen såg jag hans ansikte.. och så fort hans leende log mot mig på skärmen så kände jag en omedelbar dragning. Jag kunde föreställa mig våra barns leenden mixade av våra leenden och jag kunde se honom vakna i sängen bredvid mig dagligen. Och det var bara av hans bilder. Ett par sekunder senare pratade vi i telefon och vi blev lite för snabbt varandras existens. Varje vaken minut blev hans och min. Morgon som kväll. Dag som natt. Vi andades varandra och blev så upptagna av hur vi lyckades vara så lika. Vi pratade i mun på varandra, skrattade ikapp med varandra och pratade som att vi alltid hade känt varandra."

Jag stannar upp och tar ett djupt andetag.
"Jag vet att det låter för bra. Och det tyckte vi bägge två att det var. Vi försökte verkligen landa i verkligheten medan våra pusselbitar föll på plats."

"Han tryckte på alla mina knappar. Han.. sa allt jag drömt om att höra. Han fick mig att tro att vi skulle sitta på uteplatsen tillsammans, vakna tillsammans, se varje solnedgång tillsammans, njuta av höstdagar och dansa till musik vi båda älskar om kvällarna. Han gav mer än jag. Så fort jag började dra mig undan och försiktigt säga "Vi kan inte gå såhär fort fram. Jag måste andas." 

så var han den som drog mig i kragen och sa "aldrig. Louise. Vi satsar. Vi ger allt. Det här är för bra för att inte satsa på. Lova mig att oavsett vad som händer är vi del av varandras liv".

Han såg mig i ögonen och planerade nästa veckas grillning. Han skrattade med mina vänner. Och bara sådär.. klippte han. Och han rubbade hela min existens som jag kände till den.
"Hur ändrades du?"

"Jag som gick från.. så glad. Som en människa som dagligen ler till folk.. såg inte ens människor i ögonen längre. Han tog mitt leende. Jag kunde plötsligt inte hålla fokus. Jag bröt samman konstant. Jag kunde sitta bland barnen när tårarna plötsligt rann nedför mina kinder.. eller så kunde en tjejkompis knacka på min dörr en eftermiddag och finna mig totalt söndrig på hallgolvet. Det gjorde så ont att det kändes som att någon vred om inuti."

"Och nu?"

"Nu.." 

"Nu har jag försökt gå vidare. Och det går bättre. Jag lyckas vara med om detta på ett sätt som gör att jag plockar fram ett större plåster per gång bara.. Jag kände samma smärta för Markus i början och nu.. nu dyker han sällan upp i tankarna. De gånger han gör det så försöker minnena dra till en väldigt speciell känsla som påpekar  "att om du bara hör av dig och skickar något magiskt så kommer han komma tillbaka på samma ställe som alltid". Innan hade den tanken fått mig att gå in i en meddelande konversation för att skicka ett meddelande han aldrig läst.. Medan jag nu slår bort tanken innan den tagit sin fulla plats. Jag har lite samma problem med William. Det är så oavslutat att jag fortfarande kommer på saker jag vill dela med honom - solnedgångskvällar, vindstilla soluppgångar, en låt han hade älskat.. men jag skrev ett meddelande till honom där jag lät honom veta att dörren alltid står öppen."

"Du skrev ändå?"

"Jag kan ju aldrig motstå. Jag måste veta att jag gjort allt."

"Vad väntade du dig för svar?"

"Asså.. för ärlighetens namn.. så handlar det inte ens om svar. Jag har börjat lära mig att man ska sluta räkna med människor. Mitt meddelande handlar inte om att få balans av vad han svar än blir eller inte blir. Det.. Det handlar någonstans om att jag måste få veta.. att jag gjort och gett allt på ett sätt som gör att jag kan lämna det bakom mig."

"Kan du leva med det även om du inte får svar?"

"Någonstans på vägen lär man säger att tystnad säger mer än tusen ord."

"En del av mig hatar det talsättet.. För jag tycker tystnad är så jävla grymt att utsätta någon för. Men ja.. Jag kan leva utan det. Jag vill inte det i vissa lägen. Men jag kan."

"Svarade han dig?"

"Ja. Direkt".

"Och?"

"Han svarade som jag nästan kunde veta. Han har ingen aning om vilket sätt han påverkat mig på och han är för.. icke mottaglig för att kunna erkänna det."

"På vilket sätt?"

"Jag skrev långt, eftertänksamt och poetiskt. Han svarade kortfattat, oeftertänksamt och på ett sätt där han "let's me down easy". Han ger mig fortfarande hopp -  för han är för snäll för att vara en idiot som kastar mig åt sidan med ord."

"Men han är inte mottaglig. Han lät mig precis veta att han känner precis samma sak för mig nu som när han tog avstånd i Juli. Men nu vet jag. På något sätt kunde mitt sätt att öppna dörren stänga den".

"Så vem är du efter honom?" 

 

 

 

 

 

- - - - - - - - - 

 

 

Jag går längs med gatan med musiken i öronen, solen gömmer sig lite bland molnen och den halvgråa dagen ger löven omkring mig lite extra lyster. Jag ler för mig själv - min favoritårstid. Inte för varmt, inte för kallt. Dagarna känns extra långa trots att mörkret kommer tidigare och tända ljus har en större effekt tidigare  på dagen. Det sker vindstilla morgnar och vindstilla kvällar och det känns som att magin ute aldrig tar slut. 

- Vilket leende du har!

Killen som passerar mig ler åt mitt håll när jag inser att komplimangen kommit från hans håll. Jag stannar upp.

"Leende".. Jag jublar till inombords och gör en innerlig piruett. Det är tillbaka. Mitt leende är tillbaka. 

 Universum verkar ha känt av min energi och låt efter låt som spelas får mig att vicka på höfterna, röra på axlarna och le extra stort. 

Timmarna går och jag går lugnt och härligt igenom butik efter butik. Jag älskar min ensamtid. Jag älskar strömmen av människor som går förbi medan jag får njuta av min musik, min oas och min ostörda tid av att hitta saker som kan passa mig. Oftast är det en process och så även idag, men på något sätt får den goda viben mig att känna tålamod och slutligen fylls påse efter påse tills jag känner mig mer än nöjd med mina köp. 

Plötsligt dyker ett stort och vågigt hår upp framför mig och innan jag hinner tänka mig för jublar jag

"LUUUUUUZ!" så att hela mobilia vänder sig om. 

Glädjen hörs i våra rop och vi möts i en varm omfamning. 

Det som händer härnäst är den bästa delen av mig. Jag följer med mitt oväntade möte och påvägen möter jag flera personer som ser åt mitt håll. Jag ler och hälsar på dem. Hälsar dem en trevlig helg. Killen i kassan ler åt mig "Honey.. Jag önskar jag kunde säga att jag skulle få en trevlig helg men jag är fast här. Stängning och öppning. Underbemannat och Coronatider. Livet är inte all that".

"Jag är arbetslös och blev nyss dumpad. Men vet du vad? Jag är så taggad på livet. Jag ska bryta mina mönster och börja om helt. Göra något jag aldrig gjort innan. Vill du veta en sak? Jag har stått exakt där du står - jag öppnade tom eget i Höllviken. Jag stod bakom den och tog skit för en lön som inte är värd det. Men vet du vad som är så bra med det? Det blir bättre. Universum har ett sätt att ge tillbaka för det du kämpar för". 

Killen höjde på ett ögonbryn och log nyfiket.

"Dig? Hur dumpar man dig?"

Mitt leende spred sig innan jag hann tänka mig för.

"Titta bara på det leendet. Och de ögonen. Jag önskar jag hade hälften av din utstrålning".

Jag skrattade generat.

"Åh ja. Det har du. Och den är varm", svarade jag. 

"Vet du vad? Jag bjuder på detta. Dagens goda gärning för att du fick mig att le idag".

Jag tappade mer eller mindre hakan men fortsatte le 

- Nej men..

"Tyst nu kvinna och gå och finn dig en man värdig ditt leende". 

Mitt hjärta värmdes och jag log ödmjukt och tacksam till grabben framför mig. 

"Hur lyckas du med det där? Du pratar med allt och alla och alla älskar dig" säger min kollega till mig.

"Det gör dem inte. Titta på hur många som lämnar mig".

Verklighetens mörker försöker alltid ta över för att inte glänsla över dessa ögonblicken. 

"Tänk om man bara hade kunnat le som du och fått världen att se vacker ut".

Jag tappade nästan mitt kaffe när orden kom ur personen framför mig.

"Men Luz.. Tänk på dig som räddar människor dagligen. Människor i utanförskap, fattigdom och förtryck. Du gör skillnad på riktigt."

"Och det gör du också! Men du ser inte det. Du måste tro på dig själv. Du vet vad jag har sagt. Jag har trott på dig hela tiden."

Och jag vet att hon har rätt. Hon lyfter alltid det jag inte tror på i mig själv.

Timmarna går och ett bra tag senare landar jag på hemmaplan. I väntan på mina vänner står jag i min egen värld och sjunger i en hörna när någon varmt lägger en hand om min axel och börjar småprata. Ett par minuter senare vinkar någon från andra sidan rummet och tjejerna i kassan ler varmt och igenkännande. 

Ifrån ingenstans hoppar ett huvud fram 

"Men hej Louise! Vad kul att se dig här!"

En bekants mamma känner igen mig och jag ser förvånad ut över att hon kommer ihåg mig.

"Jag ser ofta dina bilder på facebook. Du är så fantastiskt duktig. Du lyckas fånga så mycket. Men du har alltid varit duktig. Du har en väldigt speciell förmåga". 

Inom mig är jag så rörd och tacksam, men utåt fumlar jag med att tacka åt all den omtanken som sprids åt mitt håll.

"Värst vad du alltid känner folk" skrattar Cassi när hon kommer tillbaka vid min sida.

"Ja, det är ju självefan" skrattar jag, men inombords tänker jag på något väldigt speciellt. Hur fantastiskt det är. Hur jag lyckats beröra och bli berörd av så många människor. Hur så många människor ser mig för vem jag är och hur jag måste lära mig att ta åt mig av de som ger mig allt det här. Att det här är universums sätt att säga "Lyssna, du är värd det" . 

När jag äntligen når millennium för att möta mina föräldrar kommer personalen varmt fram för att hälsa.

Innan jag hinner säga någonting fyller Darko i:

"Wow Louise.. Vad du alltid lyser upp med ditt leende. Du är så vacker".

Jag ler ännu bredare.

"Hur kan jag inte det.. när man bor som vi gör? Jag är hemma". 

Han klappar mig på axeln.

"Det är rätt. Vi har det bra här".

Jag trycker varmt om hans hand och tackar för de vänliga orden.

Skratt, musik och klingande glas fulländar vår kväll och jag ser mig omkring när jag inser att det är allt det här jag är - full av liv, glädje och gemenskap och väljer man bort det.. så är det något de förlorar - inte jag.

 

 

 

- - - - - - 

 - Vilken grej. Vad glad jag är att du har den insikten, säger hon och skriver ner små noteringar på ett papper.

- Ja. Jag lever verkligen bland så mycket intryck varje dag. Jag sitter ju verkligen aldrig still. Jag upplever allt från parken till malmös gator till att åka iväg bland vänner och mycket mer. Mitt liv är innehållsrikt. Jag måste bara.. reda ut hur jag ska leva utan att drunkna i känslor på de olika områdena. 

- Att drunkna i glädje är ju inte fel, ler hon.

- Nej, det är det ju inte, skrattar jag. 

- Vad tror du att du ska göra annorlunda till nästa gång du träffar någon? Tror du att du kommer tappa balansen igen om du träffar någon igen?

- Jag vet verkligen inte. Jag har ju.. valt att inte ta jobb och liknande för den anledningen. Jag vill ju .. inte ta ett drastiskt beslut. 

- Det låter klokt. Jag tycker du ska landa i dig själv först så kommer resten med det. 

- Jag börjar undra.. för.. Jag vill inte ändra på den jag är. Jag vet inte vem jag är om jag inte ger hundra procent. Om jag inte får lov att ha my heart in my sleeve. Det är fan inte värt det om man ska dra ned sig själv för att någon inte klarar det. Någon måste klara det.

Hon ler. Jag ler. 

- Jag ska iallafall klara det tills det är värt det - även om jag får ge för mycket av mig själv, för det är den bästa delen av mig.