Missnorman

Jag har suttit här i snart tre timmar och ändå känns det som att tiden har stått stilla. Himlen har varierat mellan blått och grått och solens strålar har till och med försökt tvinga sig igenom. Oväntat nog hamnade jag på det enda cafeet jag inte besökt sedan jag slutade jobba här för två år sedan. Espresso House är oväntat folktomt och jag sitter med ryggen mot gallerians vägar och ser ut mot parkeringen. Det är inte den vackraste synen ifråga, men det är det närmsta i natur och internet jag kan komma. Jag kommer inte ihåg senast jag var inne på denna sidan. Jag skulle inte ens skriva, det var inte därför jag kom hit. Det var meningen att jag skulle studera teori och fokusera ordentligt. Istället förde musiken och känslorna in mig på det vita välbekanta planket och allt är precis som igår. Fingrarna rinner som en musikers fingrar över ett piano. Jag är lugn och säker och kan känna kroppen fyllas av färger inombords, likt ett vitt papper som en konstnär målar på. Kroppen återhämtar känslan den inte känt vid på en väldigt lång tid - konstnärligheten i skapandet. Jag är lite självbelåten över hur välbekant detta känns och att jag har det kvar någonstans inombords. Känslorna lättar snabbt i takt med känslorna som dansar genom kroppen - det här är frihet för mig. Samma frihet jag upplever när jag ligger i havet. Det är ingenting som ger mig samma ro som den tystnaden, den lättnaden och all den insikten som jag får där - och här. Det har gått månader. År. Jag har inte uttryckt mig här - trots alla de äventyr, magiska äventyr och stunder som tagit mitt liv med storm. För ett par månader sedan satt jag på regligen av Johans båt med komplett blankt hav under mina fötter, med en solnedgång vars färger är obeskrivliga och känslan av fullkomlighet och ro var i ett. Jag var lyckligt lottad som hade en vän med båt, som fick ta mig tillbaka till havet - ett ställe jag tveklöst levt ett andra liv i. Och jag var lyckligt lottad med vänner att spendera livet med. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har haft det bästa året i mitt liv. Den ena dagen bättre än den andra. Sommaren har varit oklanderlig, magisk och jag har fått allt jag önskar. Mitt hem har varit en öppen dörr där människor funnit en trygg plats, glädje och gemenskap. Jag har fått vänner som blivit familj. Min dröm blev sann. Jag tog tillbaka min barndom - och jag tog även tillbaka platsen av den far jag i så många år känt mig försummad av. Jag trodde nog aldrig att vi skulle hamna här - han och jag. Jag har alltid trott att vi ska vara varandras bästa vänner och att vår infekterade, känslofyllda storm av relation skulle landa i ett blankt hav. Istället är det oupplöst - dimmigt och någonstans slutade jag simma mot det och vände mot den klara stranden som gav mig klarhet och trygghet. Nu är vår relation varken. Inte infekterad och inte färdig. I decennier har människor sagt att vår relation inte är min att laga. I år har människor sagt åt mig att klippa och sluta må så dåligt av all den kärleken jag känner för min far. Och den kommer jag aldrig sluta känna. Men det är inte förrän jag kommer ifrån honom i en längre tid som jag inser det på egen hand - min självsäkerhet kommer när han inte är nära. Det infekterade i det känslomässiga är som bortblåst när vi inte har kontakt. Jag hinner landa i mig själv och inse hur mycket av en solstråle jag är och kan vara - och det är inte förrän han ibland kommer nära som jag känner de moln han försöker föra nära. Jag har lyckats blockera. Men jag tycker det är en oerhörd sorg, att vår relation inte kan vara mer. Att han inte kan ta sitt ansvar och någonstans inse vilken skyldighet han har som pappa - och att problemen som ligger i honom över vår relation måste sluta ligga och klämma så att vi kan få den relationen jag vet att vi kan ha. - Den jag har fått känna och uppleva vid ett handfull tillfällen i mitt liv. Han är min bästa vän och en av mina mest älskade delar i livet - och det finns inte någon annan jag skulle vilja uppleva saker med än han. Min första stora kärlek. Men jag släppte ansvaret - jag insåg att det inte var min kamp att utföra eller vinna. Det är hans. Det är inte förrän då vi äntligen kommer att komma nära.

 

Med min insikt gällande pappa är det mycket jag har lyckats överkomma. Min insikt till min destruktiva relation till killar har delvis lättat. - Det är inte alltid och det är inte utan motgångar, men det är åtminstone framsteg i denna del vi kallar livet. Innan kunde jag prata med en kille i tre veckor och bli beroende. Jag kunde i min naitivetet tro att killen vars bemötande jag lyckats finna, skulle bli en del av hans värld utan konstigheter . - Alla söker väl kärlek i de de dejtar? Haha, ack. Åh, naiva lilla flicka. Beroende på min brist av förhållande skulle jag alltid komma att söka kärlek i det jag hittar. Jag sökte det i Jonathan, övertygad om att hur vi upplevde livet ihopa var menat för själsfränder. Det jag lärt mig nu är att han kanske är min själsfrände, men på den vänskapliga nivån. Jag tror inte jag har helt klart för mig vad kärlek är och fäster mig gärna vid tanken av den. Där har Rasmus varit "hjälpreda" i min senaste utveckling. Rasmus har till skillnad från de andra aldrig gett mig löften han inte kan hålla. han har aldrig lovat mig kärlek, blommor och ett liv tillsammans. Han har varit tydlig med vilken form av relation han är redo att utveckla. Hans formuleringar har inte sagt att han inte vill ha mig delaktig, men inte heller inriktat på vart vår relation kan leda. Till viss del kan det vara superförvirrande och kanske inte något som alla klarar av - men för mig är det outforskad mark. Behövde jag själv ett förhållande? Är jag nöjd med att ha någon nära som ger en viss sorts kontakt med en människa som åtminstone är genuin? Så länge avsikterna inte var dåliga och en gemytlig lojalitet outtalad finns där, kanske det är vad jag behöver. Jag har trots allt aldrig begärt eller önskat en etikett av någon jag träffar. Jag tror den svåraste omställning för mitt innersta är att inte ingå med målet av att falla för honom. Det omöjliga i min värld är att träffa någon utan att bry sig mer än vad man ska. Och trots hans ärlighet har mina känslor tagit sig genom en del av sprickorna och försökt ta grepp om det de kan finna. Men till skillnad från innan - så har jag hunnit landa innan jag svävar iväg. Jag har lyckats med att inte bli beroende och för känslomässigt involverad, eftersom han är världsklass på att hålla mig utesluten på alla sätt han kan. Det som förvånar mig mest kring Rasmus är att han egentligen är motsatsen till allt jag någonsin önskat mig eller varit intresserad av. Vi har så lite gemensamt. Men jag kommer inte ihåg senast jag kunde vara mig själv såhär mycket med en människa. Jag är lika bekväm i hans närhet som jag är när mina bästa vänner är nära. Jag är lika trygg utanför hans famn som i den. Han har inte fått min osäkerhet att äta upp mig inifrån. Jag skulle snarare säga att jag aldrig varit mer avslappnad. Jag minns inte heller senast jag var såhär attraherad till både det mentala och fysiska. När rasmus lägger ett finger på mig reagerar hela min kropp med en sensuell våg av intensitet. Nästan som en stöt som långsamt tar sig genom kroppen. När hans läppar når mina tar det sekunder innan hela min kropp vacklar och min inre gudinna ger ett enda stort leende. Jag är trygg, självsäker, medveten och avslappnad på ett sätt jag inte vet att jag varit innan. Det som gör honom viktig för mig.. Är inte den fysiska bilden. Inte attraktionen. Det är konversationerna vi kan ha. Vissa dagar flyter det på som att vi inte pratat på veckor och ibland kan det komma ut allt mellan himmel och jord. Men.. Det är lite som han kan säga "Vi hann ändå med det viktigaste - att få prata med varandra". Att hans perspektiv tyder på att han finner lika mycket ur våra konversationer som jag, visar att det är är mycket genuint hos honom att hämta. Jag tror att vi har en viss likhet när det kommer till känslor. Han är mästare på att inte hålla en nära - men han analyserar och dividerar mer än vad någon anar. Jag vet varför han är så försiktig som han är - för samma anledning som jag - där är förflutet som har gjort skada. Jag vet också att han är som han är för att han vet att han just nu inte har plats för den form av relation jag önskar. Där så mycket i denna relationen som fattas och det är delvis pågrund av detta. Han vill inte göra det till ett förhållande. Han är tinderaktiv. Han pratar med andra. Han hör av sig när det passar. Ni hör - det är inte ett helt nytt mönster för de relationer jag haft tidigare och jag borde ha alla anledningar till att vara osäker - skillnaden denna gången är att jag är med på villkoren och att jag faktiskt finner en outtalad respekt av honom och en gemensam nämnare av en viss hum av känslor som vi hyser för varann. Jag tror att jag i detta outforskade område av mig själv har mycket att lära. Jag får lära mig att inte ha så bråttom fram. Att inte bli beroende av den jag träffar. Att inte skapa för höga förväntningar. Att må väl i en relation som inte har några måsten för varandra. Kanske det är som Cassandra säger.. Det kanske är meningen att jag i denna relationen ska lära mig att inte tänka för mycket och våga ta det för vad det är och njuta av det vi kan ge varann så länge det varar. Jag tror att skillnaden oss emellan.. Är att det är mig det kommer bli tufft för när han börjar ta avstånd eller när det blir mer tystnad än annat.. Och det är jag som kommer sörja när han lämnar i slutändan, för han har säkert annat att hämta hos andra. Men kanske är det då jag får lyfta på hakan, gå rak i ryggen och torka tårarna och tänka just det jag försökt känna.. "Det var kul så länge det vara.. och det var helt klart bättre att få ha honom, än att vara utan". Alla kapitel har ju trots allt ett slut.. och en sak kan vi vara säkra på. Vilken jäkla bok jag kommer skriva.. ;)