Våren är lika frånvarande som du
0kommentarer
Snön faller på nytt utanför fönstret. Det ena vita lagret hann inte ens töa färdigt innan nästa skulle komma att lägga sig. Jag sitter inne i min varma stuga med nygjord mat på spisen. Bakom mig spelar oväntat nog en fransk låt som på något sätt tagit
sig in på kvällens lista. Jag njuter av den,trots att jag inte förstår dess innebörd. Jag står där,mitt i matlagningen,upptagen av mitt eget vardagsliv när ditt ansikte dyker upp framför mig. Jag önskar att jag kunde förklara vad som händer i mig
varje gång tankarna går åt det hållet. För det är enbart längtan och trygghet och all form av bekantskap. Det är samma känsla som när vi gick in för att öppna upp den där gula bubblan. Det är samma känsla du hade när du skrev under fullmånen - oförklarligt
och ouppföljt,som så mycket annat. Det måste vara för att det är så ofärdigt som jag inte kan glömma. Som jag inte kan släppa. För att det sista du egentligen skrev till mig,var att chansen var här. Som ett tack på bådas väntan. Du gav mig frågan på vad
som skulle starta vårt nya kapitel och trots det.. så var du inte ens kapabel att ge mig rubriken på det. Jag undrar varje gång vad det var som fick dig att vända blad och gå vidare. Nu är du istället en människa jag inte känner,någon vars liv och eftertankar
jag inte längre kan förstå. Så ofta jag finner en film och tänker "denna hade du älskat".. eller magiska ögonblick jag upplever med killen i mitt liv, som jag i efterhand beskriver i mitt huvud utan att någonsin skriva ner det - för det är inte samma
sak när inte du läser det.. eller äventyren med mina fantastiska vänner. Om du hade sett hur fantastiskt levnadsfyllt mitt liv är.. Så hade du varit stolt över mig. Eller när jag hör en låt och upplever samma eufori som du vet att
vi båda kan uppleva. Nu ska jag se Ed Sheeran i Göteborg i sommar och min första tanke var att jag skulle spendera dagarna på uteserveringen med dig och avsluta dem inpå morgontimmarna i din lägenhet.. Det har gett mig ett leende på läpparna varje
gång. Jag vet att ämnena aldrig fått ett slut och att vi skrattat med samma värme som solen och känt samma känslor som den perfekta solnedgången. Din närvaro i mitt liv är så uppenbar för mig. Jag är så redo. Varför är du så oerhört främmande?
Jag är så rädd att jag sitter där,87 bast och halvglömsk,med ett glas vin i handen - utan att ha skrivit vår bok,utan att ha fått se in i dina fina runda ögon och utan att ha fått veta vad som blivit av denna fantastiska relation. För mig kommer
det alltid vara en del av allt. För dig är det det lättaste att vara utan.
Åh,jag saknar dig så att det känns på alla sätt M. Jag kommer alltid vänta.
Kommentera