Missnorman

Det är en ny måndag och jag satt imorse och tänkte på hur sjukt det är, att människan bestämt att det är såhär man ska leva. Ta sig via någon form av fordon till ett jobb, där du spenderar dina dagar för att få in pengarna som ska få resten av dagarna att gå runt. Jag halvfnös åt hur meningslöst det låter - och ser ut. Och jag biter mig själv i tungan varje gång Tony's röst i bakhuvudet säger "Oroa dig inte Anders, Louise kommer ta sig an världen och göra något magnifikt. Hon är för speciell". Jag har fått höra i halva mitt liv att jag är menad för mer. Och en röst inuti mig säger att det är så också. Jag är och kan mycket mer. Och här är jag - påväg till ett jobb som tenderar att vara ett av de mest ordinära. Men jag inser också att jobbet jag har inte är så ordinärt. Om man suttit i många av de fallen vi gjort så hade folk inte haft en aning om hur de skulle hanterat dem. Jag uppfostrar barn. Lär känna dem lika mycket som deras familj. Jag ser deras smärtor, rädslor och glädje. Jag ser deras uppmärksamhetsbehov, aggressionproblem och bekräftelsesökande. Och jag inser att det jag faktiskt gör - gör en helt fantastisk skillnad. Ni vet när en läkare gör en operation, så är det vissa som kommer på sig själva med att stirra på sina händer - i någon form av hänförande - är de tagna av vad deras händer gör på automatik. På samma sätt finner jag mig ibland - jag ser mig själv i en situation med ett barn och när någon av mina kollegor säger "Louise.. Vi har aldrig fått ut detta ur honom innan. Aldrig hört något liknande ens..". Det är då jag frågar mig själv, efter en ny vecka på avdelningen - hur jag, outbildad och otränad - har förmågan att dra ut något i ett inre hos ett barn - och då är det ju inte ens första gången. Att känna en anknytning till någon och få den formen av connection är något av det vackraste och jobbigaste jag varit med om - eftersom jag vet att jag någon dag måste gå därifrån, okapabel till att göra med för den. Jag har redan lämnat en, som tog en stor del av mitt hjärta och nu vet jag att jag snart måste göra det igen. Min oro för någon av dem kommer aldrig försvinna. Jag som inte ens vill bli mamma, hade velat ta dem under mina vingar - för det finns ingenting de förtjänar så mycket som kärlek. Det är exakt detta det går ut på. Kärlek. Att se och höra. Att finnas till. Bekräfta. Ge närhet. Det är allt en enda stor balans och om så många barn fått mer av det, så hade vi vuxna inte varit så fuckt up som vi oftast är. Jag tittar på mitt ordinära jobb, men fylls varje dag av den innerliga värmen när jag hör att jag fått ett barn att skratta så att det kiknar. Jag tittar på mitt ordinära jobb och inser vilken ovärderlig lyx det är att komma på morgonen till famnar som kastar sig i din, med leenden som är glada över att se dig på nytt. Jag inser vilken betydelse det är när någon av barnen säger någonting som gör ont i mig, för det innebär att deras tillit till mig är full. Mitt jobb är inte ordinärt. Min förmåga är inte ordinär. Och jag ser vilken skillnad jag gör. Jag känner den. Jag berör på varje ställe jag kommer till. Jag felar, men läker mer. Och ändå går jag här och undrar - vad är det jag ska göra? Är det min mening att jag ska ta mitt pick och pack och se världen? Bli frilandsjournalist? Ska jag öppna eget? Med vad isåfall? Vad är det meningen att jag ska göra? Efter att ha provat klädesbranschen, förskolebranschen, restaurangbranschen, evenemangbranschen och mycket mer.. så är det ena inte klarare än det andra. Det är här du kommer in. Menad för att guida mig. Med någon form av tecken. Det är här du säger någonting som jag bara känner är "självklart". Men jag saknar din guidning. Din förståelse. Din förmåga. Låt det inte gå till intet.