Missnorman

Angela lyfter den stora högen av papper och suckar högt. Tänk att det gått så lång tid sedan hon rensade sist. Hon går igenom skattedeklarationer, försäkringar,reklam,lönespecifikationer,dödsbo och kvitton i den stora kartongen. Slänger allt som gått ut genom åren och sparar det nyaste. Hon vet att hennes sådana här dagar egentligen handlar mer om att rensa själen än sitt hem, men det ena utgör på något sätt det andra. Lugnet känns inuti, när det finns omkring henne. När det äntligen börjar komma till sin ordning kommer hon till slutet av högen, där hon ser att de formella papperna övergår till långa texter. Hon stannar för ett ögonblick. Hon vet någonstans inuti vad det är, men det är alltid lika förvånande när hon får upp de långa texterna i händerna. Varje gång får det henne att påminnas om att det faktiskt var verkligt. Ibland går det så lång tid att det känns som att det inte varit en del av hennes liv - och det här får det alltid lika verkligt. Hennes blick kastas mellan raderna och minnena kastas omkring i sammahang med orden. Hon fylls av samma känsla hon känt i alla andra år. Det är inte främmande eller smärtsamt, det är tryggt och familjärt. Hon läser det sista datumet "2015-09-28". Det var senaste gången hon hörde av Dale. Hon känner hur omsorgsfullt han valt orden, hur mjuk klang de har och hur uttrycken är just hans. Hon önskar att hon inte kände en sådan enorm trygghet i det hela, men hennes instinkt kunde inte gå över till annat. Hon vänder papperna upp och ner innan hon återigen lägger de längst ner i lådan, välbevarat men ur sikte. Precis som han. Hon kände hur hennes tankar försökte graspa någonting realistiskt. En förklaring på varför det blev tyst. Hennes eget mående sa till henne att sluta och hjärtat bankade tydligt i bröstet i tecken på att hon skulle släppa det innan smärtan kom ikapp henne. Hon visste någonstans att det var hennes eget fel, att hennes sätt att försöka komma nära - genom att göra det enda hon vet - ge och ge alldeles för mycket, var det som förde honom ur balans. Varje födelsedag och varje jul satt hon med tummen mot månen och ögonen mot stjärnorna i tanken på att hon skulle ha gjort något för honom, men hon visste.. Att ju mer hon försökte nu, desto längre bort skulle han komma. Om det ens gick att komma längre bort än han redan var. Tankarna studsade vid att hon måste sluta bry sig om människor på ett sådant sätt. Hon borde ju veta att han aldrig skulle bry sig likadant. Hur kunde hon ens begära det? Det var det här hon hade kommit till en viss förståelse med. Detsamma gällde varje man hon kom nära nu. Hon skapar förväntning om att alla ska vilja ge tillbaka det hon ger, istället för att ta det som det är och det skrämmer iväg dem varje gång. Hon ler. Richard skrämdes aldrig. Hon glömmer aldrig början på deras relation. Han var så redo och trots alla års väntan på kärlek var hon livrädd när den kom. Medan Richard började prata om att deras hem blev ett backade Angela tio steg. När han väl konfronterade henne om vad problemet var så kunde hon aldrig svara på vad det var - men hon hade alltid varit så jävla bra på att vara ensam. Hur skulle det helt plötsligt vara när någon kommer nära? Blir en del av ens vardag? Det roligaste av allt är att när hon fick panik,var han hel lugn. Han var så säker på detta att han kunde ta ner henne på jorden när hon svajjade iväg och plötsligt så visste hon, att det var honom hon ville vakna bredvid. Det var hans doft hon ville känna mitt i natten, hans händer som skulle finna hennes kropp i mörket och hans läppar som skulle möta hennes varje morgon och varje kväll. Hon kunde nästan känna hans doft när hon satt här, i kvällsmörkret, trots att det gått 7 år sedan han var här. Hon kunde känna hans läppar, underläppen större än den andra, mjukt finna hennes trötta mun i natten och mjukt öppna upp den. Hon njöt varje gång deras tungor naturligt smekte varandras, precis lagom nog för att det skulle skicka en signal till resten av kroppen. Hon kunde fortfarande höra hans andning öka och känna ryggmusklerna under hennes händer medan hans händer sökte hennes kropp medan hennes höfter mötte hans rörelser. Det var något av det bästa hon visste - de gånger han var hemma från sina rundor i Afghanistan väckte deras sexliv allt till liv. Hon älskade att de kunde vara mitt ute i butiken eller på förskolan för att hämta barnen, när han gav henne en enda blick som väckte hennes kropp till liv. Vissa tillfällen kunde hon inte hindra sig själv och trängde in honom på toaletten för att ta ett fast tag om hans byxor och riva av dem för att känna honom hårdna i sina händer medan han fumlade av hennes kläder för att snabbt tränga in i henne. Richard behövde inte röra henne för att hon skulle känna honom. Och det har inte ändrat sig. Hon ler för sig själv. Han hade kunnat sitta till vänster i soffan om henne och beundra henne på avstånd, medan hon sipprade på några klunkar vin och lät romanerna skriva sig själva. Hon skrattar för sig själv. Ibland log hon av att känna hans blick i nacken. Det kändes så galet - så konstigt att tänka tanken på att hon aldrig skulle se honom igen. Hon önskar ibland att hon kunde beskriva känslan hon hade över det - för hon känner sällan sorgen. Hon känner snarare att de kommer ses igen - att livet inte kommer gå utan att det kommer igen. Sophie upprepar fortfarande att hennes pappa fortfarande lever och Angela tror på något sätt att det är så - han är inte med oss, men han dör nog aldrig. Hon hoppades på ett sätt att hon på något sätt skulle komma till ro i sorg, för det kändes inte rätt att inte sörja. Men döden var på något sätt lättare att hantera, än när han var här - då rädslan fanns varje dag över att han skulle sluta existera. Nu har det värsta passerat. Trodde hon iallafall. Dales frånvaro var någonting som skapade en annan form av disträ. Hon visste att han fanns därute, varje dag och gjorde valet att ignorera henne. Vissa dagar passerade hon hans sida av stan och tog sig förbi hans hus. Varje gång var det gardinerna förbidragna eller så var det släckt. Hon funderade allt för ofta på att stanna och knacka på, men hon visste att hon inte var välkommen och rädslan av att knacka på hos någon som inte ville höra av dig var större än resultatet av att faktiskt göra det. Det här var en sådan sak som gjorde henne förvirrad. Hennes relation till Richard var lättsam - kanske för att han släppte in henne på alla sätt som fanns. Det var det enda som skulle hålla dessa veckorna av distans kloka. Dagen hon blev gravid med Andrew skulle han åka på sin första vända och hon visste vad dessa turerna kunde göra med soldaterna. Hon hade sett det i Lindas man som led av svåra splitterskador. Hon hade känt smärtan av det när Johan tog livet av sig. Det var en ständig kamp för de som kom tillbaka. Skillnaden är att dessa männen led av svår PTSD. Richard och Angela kom till bestämmelsen om fullständig exponering och ärlighet. Hon ville veta allt och han skulle bli tvungen att dela med sig av allt. Det kom att bli några av deras mest känslofyllda ögonblick tillsammans.

Första vändan satt de i köket tillsammans, med en vinflaska halvt uppdrucken efter att ha älskat på köksgolvet. Svetten satt fortfarande på fönsterna och han hade brännskador på knäna efter att ha dragit sig för hårt mot golvet medan han tryckte sig i henne. Han klinkade så smidigt med fingrarna över keyborden och tog försiktigt ton.. "Jag har det ganska bra.. Lite ensamt kanske, men man börjar ju bli van.. Jag känner igen folket omkring mig, jag känner inte nån men jag känner dig.. och vem känner dig?"

Det hon älskade med mannen framför henne, var att han på de mest oväntade sätten kunde finna sätt att beröra henne. Med sin skära röst tog han sig hela vägen in i henne hjärta och berörde med alla känslor hon innan inte kunde kommit att känna. Tårarna rann tungt längs med hennes kinder medan han fortsatte att spela. Han övergick till hennes favoritsoundtrack.. The hobbit, titanic, avatar, braveheart.. och hon log medan tårarna rann. Medan mannen hon älskade läkte det inre hon inte visste att hon tagit skada av. Tillslut stannade han upp och efter ett par sekunders tystnad började han.

"Jake och jag var först på plats. Det som är svårt med platser som dessa är att vi aldrig vet vilka vi ska lita på - vår mening är att rädda civila. Barn och kvinnor. Terroristerna har ingen kärlek för civila som försöker utbilda sig eller skaffa vardagsrutiner. De avbryter det så gott de kan - och de som visar sig fela mot deras principer är de som får betala priset." Han andas. "Dessa barnen.. de sätts på självmordsvästar. Som straff gentemot Allah och gentemot IS-ledarna. Detta inför sina mödrar. Och ibland syskon. Papporna är redan avrättade eller en del av IS-terrortorium på annan plats. Vårt jobb är att se till att de skadar så få som möjligt...

 

 

Mitt första barn. Han hade blå tröja. Du vet, ungefär samma färg som Andrew under sin skolavslutning. Lika blå som himlen är en sommardag. Han hade brunt hår. Samma längd som Andrew hade när jag åkte hemifrån. Jag kunde se mig själv pussa hans panna. Det hade lika bra kunnat vara Andrew Angie.

 

Han ser upp på henne nu. Hans ansikte är ansträngt - hans ådror pulserar i hals och panna, men ögonen försökte med rödnad hålla tillbaka tårar.

 

"Han kom mot mig. Mot konvojen. Jag skrek rakt ut att han skulle stanna. Han grät. Han visste att om inte han fortsatte gå så skulle hans ledare sätta en kula i både honom och hans familj. Och han visste att om han fortsatte skulle vi göra det.

 

Ang, han kan inte ha varit äldre än fem.

 

 

 

Jag sköt honom."

 

 

 

Angela blundade hårt medan tårarna fortsatte rinna.

De var tysta i en längre stund.

 

"Jag är ledsen. Jag vill inte göra dig ledsen Angela."

 

"Det.. Det är inte du. Jesus Richard. Hur är det möjligt att monster som de sätts på vår jord, så att du får känna skulden av det?"

 

"Hur kan jag döda barn?"

Angela såg i hans blick att det här var en kamp hon inte kunde vinna. Vilka svar hon än gav honom så skulle det vara någonting som plågar honom som hon inte kan ta bort.

 

"Jag vet att vi inte kan vinna över detta. Det som pågår inombords. Men.. Männen bredvid dig. Männen i din konvoj. Lenny, Jake, Thompson, Cody, Mccormick.. De är din familj,right? Om du föreställer dig våra ansikten på dem - mitt. Sophies. Andrews. Dannys.. Är det lättare att ta det beslutet? För du vet att du alla dagar i veckan inte hade tvekat för vår skull. Du hade alltid räddat oss. Dina män är samma familj som vi. Det är okej att lida över mänskliga liv i detta krig, men du vet att varje lidande har varit nödvändigt - det är rätt val. Krig är krig för att det inte är rättvist, men baby.. Du gör detta för att detta en dag inte ska hända mer. Det hade varit värre om ingen hade gjort någonting åt det" .

 

"Är du redo för mer?"

 

Hon tog hans händer och tystnad omgav dem medan han fortsatte berätta om deras räder - blåsorna på fötterna som uppstod över de evighetslånga milen de fick springa över öknen. Svullnaden som gav sprickor i huden pågrund av värmen. Hur Mccormick föll ihopa med infektion. Hur barn hjälpte dem hitta vatten i en övergiven byggnad. Han beskrev hur han kommer ihåg varje död han var anledningen till.

"Händerna du håller i har bragt liv"

"Richard.."

"Varje gång ett skott har lossats, så måste någon av dina kamrater - som vittnen - konfirmera att skottet du tagit varit dödande. Om inte måste det ske fler. Och varje gång man kommer tillbaka måste du fylla i papper som redogör för hur dödandet går till och "the outcome of the situation that led upon death". Det... Det det är politiken i det hela. Jag dokumenterar för att kunna redogöra för om en död går fel. Och jag hatar det. Pappersarbetet är bara en försäkring för statens skull. Jag gör inte detta kriget för deras skull. Jag gör det för familjerna. För barnen därnere och för er här hemma. Och om vårt krig en dag innebär att krig tar slut för deras skull och att jag skyddar er från det, then so be It. Då skulle jag sätta mitt finger på avtryckaren varje gång. "

"Jag vet. Och jag är med dig i varje skott du avfyrar."

 

Jag såg att han himlade med ögonen, innan han begravnde ansiktet i våra händer. För han vet att hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå vad de går igenom därborta. Hur deras liv ser ut på andra sidan världen. Medan vi dricker våra lattes och köper våra kläder. Men jag visste att jag var menad att förstå det. Att respektera det. Att göra så gott jag kan för att uppskatta de som gör det för oss. Att hur många liv hans händer än tar, så är han aldrig mindre värd för mig. Han blir aldrig ett monster i ögonen av de han älskar och det måste han veta. Jag var skapad för att älska honom, när han inte kunde det själv. Och vår relation var allt den var för att han lät mig ta del av det han inte trodde jag kunde förstå.

 

Hon inser i efterhand hur stark hon blivit av livet med Richard. Hur mycket han gav henne - både genom sin distans och genom sina svårigheter. Han lärde henne hur man skapar ett liv för sig självt tillsammans med andra och han lärde henne hur självständig hon kunde vara i ett delat förhållande. Angelas liv före Richard var fyllt av äventyr,spontanitet och självständighet. Ingen fast mark. En ständig sökan efter mer. Hon älskade att leva livet med det som kom framför henne - men hon hade ingen aning om vart hon hörde hemma. Hon var inställd på att hon skulle leva ett liv utan barn. Utan giftermål. Hon var så säker på det att det blev ett kännetecken bland vuxna hon mötte. "Tjejen som aldrig ville ha barn" - det var nästan tabu att säga. Hennes veranda var alltid fylld av vilsna själar under sommarnätterna och kvällsäventyr med sina killkompisar när tjejerna satt hemma. Hon visste inte annat än livet hon levde för sig själv. Kanske var det därför det var så skrämmande när Richard kom och rörde om i livet. I all planering. När hon fick börja räkna med honom i vardagen. Kanske det var därför Angela fick panik inombords när han stod utanför dörren när hon kom hem. När han helt plötsligt trängde han sig in i en vardag hon inte hade planerat att dela. Som hon inte visste hur man dela. 3 barn senare, giftermål och hus och hem satt Angela plötsligt i en vardag hon aldrig drömt om, men som han lärt henne dela - ett liv hon kunde utforska utan att behöva söka. För när hon fann det hon inte sökte efter - sin familj.. så var hon hemma. Hon fick finna sin egna kapacitet och styrka där hon innan varit svag. Hon hade aldrig klarat av den utmaningen som skulle komma, om det inte vore för hans sätt att bemöta det. Han fick henne att växa. Blomma. Han gav verkligen vatten till det lilla frö hon planterat och hon vet, hur stolt han varit om han satt henne leva. Och hon vet att han aldrig valt att ha henne att leva med, om hon inte varit kapabel till att göra det. Det var hennes största ära. Att få leva upp till att vara mamman till hans barn och frun till sin man. Hon rör lite på läpparna och klappar sig själv på ryggen när hon inser vilket mod hon har. Som tagit sig an det hon var mest rädd för och till och med gör det på egen hand.

- Ibland kan du allt Angieang, säger hon till sig själv.

Och där går tankarna till Dale.

Av det han gett henne chansen att uppleva tycker han är en sådan karaktär, med så mycket ryggrad i det han säger och gör - så varför saknar han så mycket mod? Varför är han rädd över att säga det han egentligen säger med sin tystnad?

I sitt kapitel med Richard har livet inga frågetecken. Hon är fulländad, färdig och har inga frågor kvar. Men när det kommer till hennes livshistoria med Dale är där ingenting annat än frågetecken. Vad var meningen med det här om det skulle lämnas så ouppklarat? Varför skulle han fixa så mycket till henne om han inte ville se henne igen? Varför svara om han egentligen ville avsluta? Varför ge en extra tanke på de speciella dagarna om han ändå tänkte försvinna igen? Vad är det han är så rädd för i slutändan? Gör hon rätt i att sluta hoppas eller ska hon tjata sig till bilderna som aldrig kom?

Hon biter sig i läppen.

- Döden skulle jag allt överleva, men att ha dig levande i livet någonstans skulle bli den största utmaningen.

 

Världen är ett stort ställe att leva på,men du är tillräckligt nära för att vara nåbar.