Missnorman

Medan vi slog oss ned på ett halvavskärmat cafe kändes dagen varm. Solen lös och folk satt ute i sina bara tröjor och en halsduk, men vinden slog hårt emot oss och flera gånger fick man rätta till håret för att kunna se ordentligt.

 

En man satt med sin partner bredvid oss och jag kunde svagt höra hur de nynnade på en opera, medan tjejerna bakom fnittrade intresserat åt varandra. Hunden i famnen såg nästan plågad ut i sin utstyrsel och lade huvudet på bordet i syfte av uttråkning. På olika håll och kanter satt människor här för en anledning  - vissa kanske bara för att slappna av en solig dag,som den äldre mannen bredvid oss som långsamt rökte på sin cigarr.. eller tjejerna som diskuterade sitt livs bästa och värsta stunder.. eller kanske som vi, som satte oss ner för att återigen dvälla i våra problem.

 

Cigarettpaketet låg i den centraladelen av bordet - bara för att påpeka den enorma ångest som låg på våra axlar. Kaffet var där som en påminnelse om extra energi och våra enorma suckar var ett bevis på att det skulle bli ett långt samtal för oss båda två att ta.

 

Medan Sandras röda hår lös i solen började hennes röda läppar röra sig. Hon började prata om samma situation som min, där relationen påbörjats med närhet och fysisk attraktion. Där skratt och värme tagit sig in i ögonblicken och gjort tillfällena bättre än hon räknat med. Hon beskrev killen som hoppat på tåget i hennes liv och likt min,hade han inte enbart hoppat på tåget, utan han hade charmat varenda jävla person ombord och lyckats slå ner alla käglor av tvivel. Är det någonting vi lärt oss efter alla år av ensamhet så är det att vara starka, ha karaktär och att må bra. Vi är så pass självständiga att vi inte låter oss påverkas i första hand - varken av tjejer, vänner eller killar. Men vid något tillfälle så möter alla den där killen som tar sig in i huvudet på en - han som är komplett medveten om vad han gör och väljer när han vill göra det. Han som har lite extra spänning - men vars goda sidor fortfarande lyser igenom. Och när han väl tagit sig ur huvudet, så spelar det ingen roll vad som händer i kroppen, för hur mycket man än vill så kan man inte riktigt vända ryggen till och gå därifrån - vilket är just det man egentligen borde.        I ren förtvivlan diskuterar vi situationer, ögonblick, telefonsamtal och sms. Desperata, lustfyllda och glädjerusande ögonblick som bägge två njutit av - även passionsfyllda diskussioner eller små bitska samtal som visar just hur intensiv relationen egentligen är.. och vad som än hänt, så har man ändå hittat en väg tillbaka. Och hela tiden undrar man vad det är man håller på med. När man gick in i denna relationen fanns inga förhoppningar, inga känslor och inga måsten - men plötsligt fanns det där. Dilemmat. "Har jag börjat bry mig? Kommer han kunna såra mig? Vill jag att han ska kunna  ? Har jag fått känslor för honom eller är det kanske så att jag är desperat efter närhet och tror att hans kropp är kärleken jag söker ?"   Hela tiden tankar som försöker skapa ett hopp i en hopplös situation. Vid något tillfälle är reglerna tydliga - inga känslor och ingenting personligt, bara fysiskt närhet, bara kropp och lust. Inte själ. Men när  går man egentligen med på en sådan situation? Finns det någon som kan ge sig själv till någon utan att verkligen känna att man inte ger en del av sin själ då?

 

Medan vi fortsatte prata om detta så försökte jag se mig omkring efter tecken - tecken som sa att vi pratade om rätt saker, eller att svaret finns framför mig eller kanske att jag borde öppna ögonen. Men ingenting. Visserligen är det svårt att leta efter tecken när man inte vet vilka det är.

 

När vi väl talat oss igenom våra hopplösa situationer och är mitt i kavakaderna så är svaret självklart. Vi kommer inte att gå härifrån och ändra på någonting som är. Och det gör oss ännu mer hopplösa, desperata och naiva. För frågan är vad vi accepterar som svar?

 

Vill vi ändra på den enda regeln båda kommit överens om? Vill jag bli involverad? Tycker jag verkligen om honom eller.. är det kanske så att man njuter så pass mycket av närheten att man inbillar sig annat? Eller är jag så pass desperat att jag enbart behöver närhet? När blev jag så pass lite för mig själv att jag går med på att bli utnyttjad? Gör jag detta för honom eller mig ? Är det så att man kanske trodde man ville ha något och insåg att man inte ville ha det när man fått det? Eller hoppas man att man någonstans förstår att man förtjänar mer än vad han är villig och ge? Eller hoppas man att han är villig att ge mer än han säger att han klarar?

 

 

Ju mer vi funderade på det, ju mindre kloka blev vi.

 

Och för ju mer tid som går, verkar vi förlora mer av vår klokhet, styrka och karaktär.

 

När blev det så svårt att hitta ärlighet i en relation?