STUDEEENTEEEEEEEN!
0kommentarer
Om det är någonting jag lärt mig av situationen med min fina Johan, så är det att ta vara på det som finns. Jag var så rädd för studenten, för att jag inte skulle kunna vara lycklig, jag var så rädd för att dagen skulle bli allt annat än jag föreställt mig.
Men solen sken, fåglarna sjöng och studenterna jublade. Och jag? Jag var genomlycklig.
Man förstår inte riktigt hur skönt det är att vissla i den där visselpipanförrän man springer längs gatorna i Malmö och fångar allas uppmärksamhet. Man förstår inte riktigt glädjen förrän jublet omger hela Malmö med alla skolans studenter. Man förstår inte riktigt hur viktig glädjen är förrän i det ögonblicket en väns ansikte dyker upp. Studenten är en av dem grejerna man vet att man aldrig någonsin får chansen att uppleva igen.
Dagen var varm, långsamt och galen. Att stå i fontäner, springa in på restauranger och krocka med studenter var något av det roligaste jag upplevt. Men ingenting kunde mäta sig med känslan när vi står uppradade och räknar ned minuterna, och sedan får springa den sista biten ut ifrån skolan och kasta sig ut på scen. Det finns ingenting som kan slå det ögonblicket - då man hör absolut ingenting, ser absolut ingenting och ändå är så komplett invävd i det ögonblicket. Sedan är allting så tydligt - alla dem som är viktiga syns, musiken ur högtalarna hörs och studsandet från kroppen lyfts varenda gång man landar med fötterna på scenen.
Utspringet var ett av dem längsta ögonblicken i mitt liv - och lycklig var jag för det - det gjorde mig kapabel till att minnas det. Den adrenalinkicken, lyckoruset och den absoluta tyngden som bara lämnade kroppen. Jag vill tacka er som tog sig dit - mina fantastiska barndomsvänner, Hampus och Sebbe. Min underbara Uncle Jonas som varit en av de viktigaste människorna i mitt liv - mina kusinervitaminer, Johan, moster Lotta, lilla Alice och såklart min egna lilla Hugo &' självklart min fina familj - mamma, Håkan, Elin, Pappa& Johannes. Att möta så många ansikten gjorde hela utspringet till den absolut viktigaste delen!
När tyngden väl lämnat kroppen fanns det inget stopp för den glädjen som förde sig genom kroppen. Jag var lätt, jag var så lycklig och jag kände hur kroppen skrek av den enorma lättnaden.
Flaket blev den ultimata upplevelsen. Att stå där och först möta Simons slängkyssar och sedan studsa genom Malmö stad var den absoluta extaskänslan. Musiken brusade lika högt som tutorna, visslorna och våra skrik tillsammans. Flaket gungade nära dem tjocka däcken och vi hoppade så högt vi kunde. Malmös folk sträckte sig efter oss och glädjen spreds ifrån våra ansikten till deras. Det som kände mest fantastiskt med flaket var att varenda sekund blev så levnadsfullt. Flera gången sträckte man sig mot himlen och kände hur den underbara känslan av frihet drog sig igenom en. Allting var gjort. Allt kämpande är över. Du är fri.
Minuterna gick fort, min farbror körde tutandes bakom oss och jag dansade genom flakets avlånga del och vrålade lungorna ur mig. Och det var en av dem skönaste upplevelserna i mitt liv. Att släppa allt det jag någonsin vetat - känt och upplevt - och bara levde för minuterna.
Adrenalinet tog inget stop. Man var i en ständig kick som aldrig tog slut och man både skrattade, vrålade, visslade, hoppade, dansade och flög med kroppen på ett sätt som man aldrig gjort förut.
Vägen hem i Ferrarin var leksaksaktig, jag skrattade åt ljudet, njöt av fläktandet i håret och stannade plötsligt bredvid det lilla huset med enormt många människor utanför.
Barndomsvänner,familjevänner, gamla vänner som nya vänner, släktingar och favoriter stod redo att möta mig. Efter varje omfamning började jag tappa kontrollen om vart jag verkligen befann mig - allting gick så fort, så många ansikten var på en plats och värmen i hjärtat var så överväldigande. (Vill bara påpeka att mina fantastiskt snygga skor inte åkte på förrän precis efter jag kom hem.. Ni måste förstå att värken i fötterna inte är helt lätt att hantera efter en heldag på stan:( Tyvärr ser jag därför förjävlig ut i mina converse - som dessutom bara åkte på då och då, menmen! ni får föreställa er mina jeffrey campbell istället!)
Medan kvällen gick insåg jag hur många som verkligen samlats för min skull. Både vårt lilla hus, vår lilla trädgård och runtomkring var fyllt av nära och kära och allas uppmärksamhet låg på mig. Det var så märkligt att se sig runt och se så många ansikten, alla leendes emot en. Det var ännu märkligare att få en sådan bekräftelse som jag fick.
Redan i början av kvällen ställde sig en av mina vänner vid mikrofonen. Detta var en person jag förväntat mig minst i världen av. Men mitt bland alla nära och kära - släktingar och vänner ställer hon sig och talar från hjärtat. Hon talar om att en vänskap som en vänskap med mig, inte finns att sätta ord på. Hon talar om att jag i alla lägen aldrig tvekat på att ställa upp. Och hon säger, rakt i hjärtat, till alla människor där - att en vänskap som den man har med mig är en unik upplevelse i sig - och hon talar om, att man ska vårda den, hålla den och aldrig släppa den. Hon av alla människor i världen jag mött ställer sig inför alla jag någonsin känt och talar om vilken betydelse jag haft för henne och kommer ha för dem som känner mig. Det är nog en av dem mest värdefullaste ögonblicken i mitt liv.
Så tusen tack Malin, för ett av dem finaste talen jag någonsin hört. Det kändes rakt in i hjärtat.
Jag som vanligtvis.. har så oerhört svårt för att ta till mig komplimanger, bekräftelse och ibland ens kärlek lyckades med en sådan enorm glädje ta emot så enormt mycket på en enda kväll. Ord, omfamningar och saker som jag så länge kommer kunna leva på. Jag inser hur oerhört älskad jag är bland dem omkring mig.
Och det finns ingenting mer man kan önska.
Kvällen var allmänt fantastisk - Mamma, du är så otroligt duktig. Allting var så fint, maten var så god, platsen var perfekt för alla. Du mamma, ska känna dig så stolt över dig själv som tog dig igenom allt detta och du kämpade dessutom trots att du var sjuk - sju dagar i rad. Men det är inte bara dem sju dagarna, utan det är all planering månaderna innan. Du är så makalöst duktig och jag hoppas så innerligt att jag kommer kunna ge dig lika mycket som du gett mig. Du gör varje upplevelse så fantastisk mamma - för att du misslyckas aldrig. Jag hade en dag bättre än så många andra - jag är så tacksam och jag var så genomlycklig. Jag älskar dig mamsen.
Och pappa, Rickard och Mats - Tusen tack för att ni spelade för oss. Det var lika bra som alltid! &pappa, tusen tack för ett fint och inspirerande tal &' såklart tusen tack för allting du hjälpt till med under studenten. Studenten kunde inte ha blivit mer lyckad - alla hade det så bra och jag fick en helt magisk dag.
Tack till var och en av er som gav presenter - det är så vackra saker som jag verkligen älskar. Alla smyckena sitter som smort på mina fingrar och armar och alla glasen är redo att användas tillsammans med all den champagnen som står laddad. Även serie-boxarna går varma och håller mig vaken om nätterna. Det finns så mycket jag fick som jag verkligen kommer använda och jag är så tacksam!
(Mitt rum är tack vare allt, så mycket mysigare att befinna sig i!)
Ett stort, stort tack till min kära Moster som var den enda som fick mig att gråta under kvällen. Det vackra talet, du impulsivt kom på kändes så rakt in i hjärtat och jag lovar dig - jag ska ta med mig min personlighet, mitt skrivande och mitt leende livet ut. Jag älskar dig Lottapotta..
& sist men inte minst, så vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla er som under kvällens gång tittade förbi. Mina fantastiska, kära, underbara vänner som kom förbi med sådana varma omfamningar och vackra leenden. Ni gjorde min kväll fulländad.
&' det värmde så att vi delade min student, den glädjen och den värmen.
Min student var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Det är förmodligen en av de absolut glädjefyllda dagarna jag någonsin får uppleva.
&' jag är så glad över att var och en av er var del av en.
Från djupet av mitt hjärta
'Tusen, tusen tack.
Och en sista gång..
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
JAG HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR JAG HAR TAGIT STUDEEENTEEEEEEEEN!
FYFAAAAAN VAD JAG ÄR BRAAAA!
Men solen sken, fåglarna sjöng och studenterna jublade. Och jag? Jag var genomlycklig.
Man förstår inte riktigt hur skönt det är att vissla i den där visselpipanförrän man springer längs gatorna i Malmö och fångar allas uppmärksamhet. Man förstår inte riktigt glädjen förrän jublet omger hela Malmö med alla skolans studenter. Man förstår inte riktigt hur viktig glädjen är förrän i det ögonblicket en väns ansikte dyker upp. Studenten är en av dem grejerna man vet att man aldrig någonsin får chansen att uppleva igen.
Dagen var varm, långsamt och galen. Att stå i fontäner, springa in på restauranger och krocka med studenter var något av det roligaste jag upplevt. Men ingenting kunde mäta sig med känslan när vi står uppradade och räknar ned minuterna, och sedan får springa den sista biten ut ifrån skolan och kasta sig ut på scen. Det finns ingenting som kan slå det ögonblicket - då man hör absolut ingenting, ser absolut ingenting och ändå är så komplett invävd i det ögonblicket. Sedan är allting så tydligt - alla dem som är viktiga syns, musiken ur högtalarna hörs och studsandet från kroppen lyfts varenda gång man landar med fötterna på scenen.
Utspringet var ett av dem längsta ögonblicken i mitt liv - och lycklig var jag för det - det gjorde mig kapabel till att minnas det. Den adrenalinkicken, lyckoruset och den absoluta tyngden som bara lämnade kroppen. Jag vill tacka er som tog sig dit - mina fantastiska barndomsvänner, Hampus och Sebbe. Min underbara Uncle Jonas som varit en av de viktigaste människorna i mitt liv - mina kusinervitaminer, Johan, moster Lotta, lilla Alice och såklart min egna lilla Hugo &' självklart min fina familj - mamma, Håkan, Elin, Pappa& Johannes. Att möta så många ansikten gjorde hela utspringet till den absolut viktigaste delen!
När tyngden väl lämnat kroppen fanns det inget stopp för den glädjen som förde sig genom kroppen. Jag var lätt, jag var så lycklig och jag kände hur kroppen skrek av den enorma lättnaden.
Flaket blev den ultimata upplevelsen. Att stå där och först möta Simons slängkyssar och sedan studsa genom Malmö stad var den absoluta extaskänslan. Musiken brusade lika högt som tutorna, visslorna och våra skrik tillsammans. Flaket gungade nära dem tjocka däcken och vi hoppade så högt vi kunde. Malmös folk sträckte sig efter oss och glädjen spreds ifrån våra ansikten till deras. Det som kände mest fantastiskt med flaket var att varenda sekund blev så levnadsfullt. Flera gången sträckte man sig mot himlen och kände hur den underbara känslan av frihet drog sig igenom en. Allting var gjort. Allt kämpande är över. Du är fri.
Minuterna gick fort, min farbror körde tutandes bakom oss och jag dansade genom flakets avlånga del och vrålade lungorna ur mig. Och det var en av dem skönaste upplevelserna i mitt liv. Att släppa allt det jag någonsin vetat - känt och upplevt - och bara levde för minuterna.
Adrenalinet tog inget stop. Man var i en ständig kick som aldrig tog slut och man både skrattade, vrålade, visslade, hoppade, dansade och flög med kroppen på ett sätt som man aldrig gjort förut.
Vägen hem i Ferrarin var leksaksaktig, jag skrattade åt ljudet, njöt av fläktandet i håret och stannade plötsligt bredvid det lilla huset med enormt många människor utanför.
Barndomsvänner,familjevänner, gamla vänner som nya vänner, släktingar och favoriter stod redo att möta mig. Efter varje omfamning började jag tappa kontrollen om vart jag verkligen befann mig - allting gick så fort, så många ansikten var på en plats och värmen i hjärtat var så överväldigande. (Vill bara påpeka att mina fantastiskt snygga skor inte åkte på förrän precis efter jag kom hem.. Ni måste förstå att värken i fötterna inte är helt lätt att hantera efter en heldag på stan:( Tyvärr ser jag därför förjävlig ut i mina converse - som dessutom bara åkte på då och då, menmen! ni får föreställa er mina jeffrey campbell istället!)
Medan kvällen gick insåg jag hur många som verkligen samlats för min skull. Både vårt lilla hus, vår lilla trädgård och runtomkring var fyllt av nära och kära och allas uppmärksamhet låg på mig. Det var så märkligt att se sig runt och se så många ansikten, alla leendes emot en. Det var ännu märkligare att få en sådan bekräftelse som jag fick.
Redan i början av kvällen ställde sig en av mina vänner vid mikrofonen. Detta var en person jag förväntat mig minst i världen av. Men mitt bland alla nära och kära - släktingar och vänner ställer hon sig och talar från hjärtat. Hon talar om att en vänskap som en vänskap med mig, inte finns att sätta ord på. Hon talar om att jag i alla lägen aldrig tvekat på att ställa upp. Och hon säger, rakt i hjärtat, till alla människor där - att en vänskap som den man har med mig är en unik upplevelse i sig - och hon talar om, att man ska vårda den, hålla den och aldrig släppa den. Hon av alla människor i världen jag mött ställer sig inför alla jag någonsin känt och talar om vilken betydelse jag haft för henne och kommer ha för dem som känner mig. Det är nog en av dem mest värdefullaste ögonblicken i mitt liv.
Så tusen tack Malin, för ett av dem finaste talen jag någonsin hört. Det kändes rakt in i hjärtat.
Jag som vanligtvis.. har så oerhört svårt för att ta till mig komplimanger, bekräftelse och ibland ens kärlek lyckades med en sådan enorm glädje ta emot så enormt mycket på en enda kväll. Ord, omfamningar och saker som jag så länge kommer kunna leva på. Jag inser hur oerhört älskad jag är bland dem omkring mig.
Och det finns ingenting mer man kan önska.
Kvällen var allmänt fantastisk - Mamma, du är så otroligt duktig. Allting var så fint, maten var så god, platsen var perfekt för alla. Du mamma, ska känna dig så stolt över dig själv som tog dig igenom allt detta och du kämpade dessutom trots att du var sjuk - sju dagar i rad. Men det är inte bara dem sju dagarna, utan det är all planering månaderna innan. Du är så makalöst duktig och jag hoppas så innerligt att jag kommer kunna ge dig lika mycket som du gett mig. Du gör varje upplevelse så fantastisk mamma - för att du misslyckas aldrig. Jag hade en dag bättre än så många andra - jag är så tacksam och jag var så genomlycklig. Jag älskar dig mamsen.
Och pappa, Rickard och Mats - Tusen tack för att ni spelade för oss. Det var lika bra som alltid! &pappa, tusen tack för ett fint och inspirerande tal &' såklart tusen tack för allting du hjälpt till med under studenten. Studenten kunde inte ha blivit mer lyckad - alla hade det så bra och jag fick en helt magisk dag.
Tack till var och en av er som gav presenter - det är så vackra saker som jag verkligen älskar. Alla smyckena sitter som smort på mina fingrar och armar och alla glasen är redo att användas tillsammans med all den champagnen som står laddad. Även serie-boxarna går varma och håller mig vaken om nätterna. Det finns så mycket jag fick som jag verkligen kommer använda och jag är så tacksam!
(Mitt rum är tack vare allt, så mycket mysigare att befinna sig i!)
Ett stort, stort tack till min kära Moster som var den enda som fick mig att gråta under kvällen. Det vackra talet, du impulsivt kom på kändes så rakt in i hjärtat och jag lovar dig - jag ska ta med mig min personlighet, mitt skrivande och mitt leende livet ut. Jag älskar dig Lottapotta..
& sist men inte minst, så vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla er som under kvällens gång tittade förbi. Mina fantastiska, kära, underbara vänner som kom förbi med sådana varma omfamningar och vackra leenden. Ni gjorde min kväll fulländad.
&' det värmde så att vi delade min student, den glädjen och den värmen.
Min student var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Det är förmodligen en av de absolut glädjefyllda dagarna jag någonsin får uppleva.
&' jag är så glad över att var och en av er var del av en.
Från djupet av mitt hjärta
'Tusen, tusen tack.
Och en sista gång..
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!
JAG HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR JAG HAR TAGIT STUDEEENTEEEEEEEEN!
FYFAAAAAN VAD JAG ÄR BRAAAA!
Kommentera