Missnorman

Varje dag beger jag mig upp för att möta kollegor och kunder, med ett leende och en positiv anda. Med skämt och trevligheter försöker jag liva upp en stämning som kan göra någons dag bättre och trots att det finns några surpuppor här och var försöker jag fortfarande påverka så pass länge att de åtminstone ser något piggare ut. Att tilltalas personligen är ibland förvånande för folk och jag ser att dem hajar till medan vissa älskar småsnacket. För mig blir det givande - att veta att jag sköter jobbet och samtidigt gör något bättre.

 

Men ibland blir dagarna tyngre - jag visar aldrig det, men från ingenstans kommer illamående känslan, klumpen i halsen och när jag är som mest fokuserad kan din röst plötsligt dyka upp i huvudet.

 

Det som är ännu jobbigare är att jag ser dig överallt. Helt plötsligt finns det pojkar med samma hår, samma stil, ringar på fingrarna - en kille hade till och med en liknande ring på tummen som du hade.

 

Jag hajar till för småsaker.

Din bil.

 

Tas tillbaka till när du hämtade mig och sa "Kan jag inte skänka kläder.. vill jag göra någonting för att åtminstone hjälpa dig".. också körde vi till Skanör för att hämta påsar.

Små gester som visade vad vi gjorde för varann. Smågester jag önskar jag sagt mer om. Jag vet att du vet.

Jag tänker på när vi såg Pay It Forward - du hade ju aldrig sett den och du var på något sätt så inspirerad. Du kände igen dig i honom. Han ville göra något bättre, som du. Men varför gjorde du inte det för dig själv?

Vi sa ju de.. om 5 år.. Tänk var vi är då.

Vi är inte här.

Vi skulle inte vara här.

Vi skulle se tillbaka och säga "Jäklar, vad långt jag kommit"..

 

Nu får jag se tillbaka.. och tänka på att jag gjorde det för att jag vet att du velat det. Du har alltid sagt till mig att jag är så stark, som klarat mig genom så mycket. "Du är bäst på sånt".. Hah..

 

Jag vet inte riktigt hur jag tar mig ur detta Johan..

Detta är en helt annan sorts knipa.

Jag är inte arg. Jag är inte ledsen.

Jag är så frustrerad.

Jag ringer fortfarande din mobiltelefon och lämnar in ett meddelande.

Jag smsar fortfarande och tror utan tvekan att du ska svara.

Jag går förbi ditt hus flera gånger och vill bara knacka på och se dig stå där.

Höra dig säga "Hej".. med händerna i fickorna och ditt blyga leende.

Sen hade jag velat säga åt dig att jag hatar dig - för det sämsta skämtet i världen och sen hade allting varit som det ska vara.

Men istället går jag vidare och lämnar det mörka huset bakom mig.

Istället går varje dag vidare och jag tror fortfarande att du är en levande del av det.

 

Ibland kunde det ju gå veckor. Veckor för oss att prata och det för diverse anledningar, men du kom alltid tillbaka. Rätt som det var låg du hela natten intill mig och somnade efter film efter film, eller så skrattade vi åt fyllan. Vi gjorde småsaker. Jag gjorde det mesta av pratet, inget ovanligt, du verkade så trygg med det. Men plötsligt ändrades det. Jag började stänga av mig och när jag minst förväntade mig det så kämpade du ju så stenhårt. Du var där dagligen, bara för att fråga hur jag mådde och om inte det så stod du utanför när jag kom hem. Eller så hade jag flera dagliga samtal och jag var rädd  - efter att ha blivit sårad så många gånger börjadde jag tveka, men det gjorde inte du. Du visste att du ville bevisa exakt vad jag betydde. Och du lyckades. Jag trodde aldrig du skulle säga det. Men det gjorde du. Då vårt band bands på nytt igen.

Du vet.. Vi var bra så. Varandras stöd. Alla råd vi ställde varandra, varenda trygga omfamning då vi kände hopplöshet eller vårt sätt att rymma genom att prata om allt annat än själva problemen. Men vi gick ändå in på dem - ibland så djupt och jag undrar så. . Kunde jag gjort mer?

Jag försökte ju ge dig mellanrum, tillfälle att lösa ditt och samtidigt var jag här när du än behövde det. Men skulle jag gjort mer..? Jag borde tagit det på så större allvar..
Jag borde inte bara ha lyssnat, jag skulle ha agerat .. Johan.. Jag vet inte om jag hade kunnat, men jag vill bara att du ska veta att jag önskar att jag gjort det. Jag önskar så min älskade vän, att jag pratat med dig såsom jag gör nu. Jag har så mycket och säga och vet inte var jag ska göra av det - du svarar ju inte.

 

Jag är så ledsen för att jag inte gjorde mer. Jag är så ledsen för att jag bara lyssnade, för att jag bara var en trygg omfamning. Jag kan inte säga att jag inte förstod hur allvarligt det var, men .. Jag trodde att det skulle räcka.. att vara där. Det verkade ju .. det verkade ju fungera. Jag trodde.. Jag är så ledsen för att det inte funkade. För att du inte hittade livsgnistan. Jag är så ledsen för att vi inte tittar tillbaka tillsammans om fem år, men jag hoppas att du ser över mig och jag hoppas så.. att du är stolt över att jag fortsätter dagligen.

 

Att du inte finns i våra liv, kommer ta lång tid att inse. Jag vet inte om man gör det tillslut, men oavsett.. så måste du veta att hur lite vi än vill det, måste vi fortsätta. Lära. Växa. Känna. Leva.

Vi måste göra vad vi älskar av livet, så att vår livsgnista kan fortsätta.

 

Men du måste veta, att jag kommer älska dig i hela mitt liv. Och jag ska lära mig, så att detta aldrig händer igen,

&' vi ses igen min vän.