Missnorman

Dagarna går i ett nu. Jag är uppe tidigt, redo för jobb och skillnaden är så stor från när man låg i sängen och skulle upp till skolan, då  man tänkte "Jag orkar inte.. Jag orkar inte.. Sanningen är.. Jag vill inte".. För nu vill jag bara upp. Ja, kroppen är trött, sinnet är trött, men att komma till jobb och möta så glada ansikten och veta vad som ska göras är på någonting vad som gör hela dagen. Leende på leende möts och både jag och kunderna påpekar hur glädjen sprider sig. Dagsljuset passerar snabbt dagen i Höllviken och någonstans på vägen hörs klackens ljud ifrån Höllviken IP där fotbollsmatcher spelas förfullt. Nostalgikänslan är så enorm när jag föreställer mig hur andras liv tagit sig till den nivån där jag var på då. Jag undrar så många gånger om tonåringarna i den åldern följer samma spår som oss. Ibland när jag ser dem sitta på samma ställen som oss, föreställer jag mig det. Bara för att tro att vårt liv och att våra liv går i arv. För genom allt det svåra har vi fått unika personer i våra liv. Jag har insett.. att jag aldrig någonsin varit diskret. Jag har varit tydlig med vilken del jag är av någons liv - och jag visar gärna det. På något sätt är det samma sak nu och ändå komplett annorlunda.

Trots att värmen är långt ifrån märks det att sommarn närmar sig när ungdomar pratar om grillkvällar och fotbollskvällar. Nyligen planerade vi sommarkläderna och nu planerar vi midsommar.

Vi försöker komma till liv med varje dag och se vad den bidrar med.

Och jag har insett, att de minsta ögonblicken kan göra de största avtrycken.