Missnorman

Så .. Det handlar inte riktigt om hur kärleken är runt omkring mig. Det handlar inte riktigt om hur jag ständigt ser paren på jobb, killen som lättsamt lägger armen om sin flickvän - bara för att hon i en elektrisk reaktion ska komma närmare honom. Det är inte heller bara förlovningarna som ploppar upp runtomkring - eller de romantiska kyssarna folk ger och det är inte de kärleksfulla leendena..

Det är känslan av hur jag minns att det är.. och ännu värre.. känslan av att jag vet hur det kan vara.

När jag ser allt detta omkring mig så känner jag det. Den osynliga armen om mig, den osynliga pussen på pannan. Den enormt starka reaktionen som går igenom kroppen av en enda rörelse. Eller den helt magiska känslan som går igenom kroppen när ens kärlek kysser en framför världen - och får det att kännas som att det bara är vi som existerar.

Samma känsla man har när man delar med sig av kroppen. När man känner värmen av varandra, hans händer i håret, hans läppar längs halsen. Den där känslan då ingenting annat finns än närheten av hans kropp, puls och andetag. Känslan när två blir en.

Men mest av allt.. längtar jag efter det ögonblicket jag ligger i någons armar, trygg, avslappnad och lycklig, komplett omsvept av kärlek. Då vi ligger i sängen och låter timmarna passera och älskar varenda sekund av det. Då livet inte spelar roll, för att vi har varandra. Då man ibland låter musiken spelas i bakgrunden - då musiken kan säga så mycket mer än man själv kan.

& Ibland längtar jag efter det ögonblicket jag kan dela med mig av mitt livs viktigaste grejer. Alla mina texter, alla mina favoritfilmer, mina favoritställen och favoritfotografier. Jag längtar efter att känna mig så berusad och så trygg att jag kan lämna mitt hjärta öppet.

Jag vet att jag är redo för att dela med mig av mitt livs äventyr.
Jag vet att jag har så mycket att ge.
Jag undrar bara när någon ska vara redo att ta emot det.