Missnorman

Jag trodde aldrig jag skulle vakna upp idag och känna en så oerhört mycket känslor.

Ni vet den känslan man har när man inser att man verkligen är kär i någon? När man mår illa när man tänker på personen, känner nerverna i magen spänna sig, när man känner sig nervös över det där telefonsamtalet eller fjärilarna i magen som gör sig redo när du gör dig i ordning?

Dem känslorna har jag idag.
Och dem har inte alls med kärlek och göra.

Jag mår så fullständigt illa i tanken på en student. Att stå och se andra springa ut får mig så fruktansvärt nervös och jag blir ännu mer nervös av att se dem stå på flaket. Mina händer skakade under gårdagen och idag vet jag inte riktigt hur jag känner mig.

Studenten närmar sig med småsteg.
Några av betygen är inte helt okej - jag är rädd över det IG:et för mycket jag kan få.
Jag är rädd över att det börjar regna när flaket kommer - då ställs det in.
Jag är rädd över hela grejen.
Och jag trodde aldrig att jag skulle vara rädd över studenten.
Men att vakna idag var som en riktig bomb - det var tungt att lyfta på kroppen, det var tungt att känna illamåendet i magen och det är tungt att göra sig i ordning.

Och idag är det inte ens min tur..

Nu är det mina två fantastiska barndomsvänner som springer ut genom skolans dörrar för sista gången - deras framtid ligger redan stenhårt i restaurangbranschen och jag har följt dem i svett och tårar, jobb och sena kvällar. Men jäklar vad kul vi haft.  Minnena är många. Hampus och MG har följt mig sedan vi var bebisar. Så att stå med dem när dem springer ut ska bli ett av dem största minnena!

Mina älskade vänner, stort grattis på er dag!
Idag ska vi skapa minnen att minnas föralltid!












(Hampe&jag, vilken sexíg rumpa jag ligger inne med huh?;)


Hahahaha, Hampe gollii..