Missnorman

Jag har levt varje dag för vad den är. Den senaste tiden har jag stärkts av beslut som visat vad som är äkta och inte äkta. Jag har skaffat mig jobb, vardag och rutin. Nya människor och fått säkrare självförtroende. Men jag insåg idag att jag har rymt från dem orden jag fick höra när telefonen väl ringde. Jag har ringt dig, jag har tänkt på dig, jag har läst igenom alla våra meddelanden, jag har saknat dig och jag har gjort allt i min makt för att inse vad jag fick höra. Men jag har också varit rädd varje natt, då jag inte haft förmågan att släcka lampan. Jag har inte klarat varje dag utan musik eller tv i näreten. Jag har skrivit till dig, ihopp om att man egentligen får ett svar. Jag har också varje dag, varit livrädd för den dagen vi ska säga hejdå. Jag har hoppats att jag haft förmågan att göra det på egen hand, men jag har vetat att begravningen görs för att man ska få ett avsked. Ett avslut. Ett avslutat kapitel. Men.. Det var inte förrän begravningsbilen körde förbi oss påväg till kyrkan som jag insåg vad det är jag faktiskt ska möta. Jag har trott att jag förberett mig, men beroende på att varje dag haft någonting i sig.. har jag inte föreställt mig vad ordet begravning verkligen gäller. Och när hjärtat sjönk, bankade hårt och kroppen vek sig insåg jag hur hårt detta verkligen skulle bli. Plötsligt uppstod en tystnad vi alla inte .. var förberedda på.

 

Att vara samlade, som sorgsna själar var på sitt sätt hjälpsamt. Olika människor blev tack vare dig samlade som ett och fick en sammanhållning som fick oss alla att skaffa lite extra styrka.

 

Åtminstone tills vi kom fram.

 

Värmen satt i kläderna, men när vi gick in, i ett led, pojkarna i svarta kläder, vi i svarta kläder och med de oranga rosorna i hand blev det plötsligt en helt annan sak. Rädslan kändes i knäna, skakningarna började visa sig i händerna och tårarna låg någonstans gömd i kroppen. Men vi stod enade och tog varje steg närmare i tystnad.

 

Plötsligt stod vi där, i öppningen av kyrkan, och när Josefin och jag bestämt oss för att ta oss en titt in.. kände man barriären som höll på att brista. Josefin vände med tårarna rinnandes, medan jag kände att det var att bära eller brista. Benen skakade, hjärtat brände men fötterna bara fortsatte. Jag tog ett steg fram på lavan under fötterna och följde blicken till kistan. Den långa, vita,vackra kistan.. och kom slutligen fram till bilden med dig när du kite-surfar. Kroppen skakade, benen var svaga, ögonens tårar rann omedvetet och jag.. Jag kunde inte förstå, att du var så nära och ändå så långt borta.

 

Slutligen blev det för mycket för kroppen att hantera och jag vände med snabba steg ut till dina kära vänner. En ung kille, vars ansikte jag kände igen arbetar för kyrkan och stod rakryggad och mötte min blick precis innan jag gick ut. Jag kunde inte förmå mig annat än och svara hans blick med orden.. "Detta kan inte vara lätt för dig".. Jag såg honom ta ett andetag för att sedan nicka och jag började sedan halvspringa ut.

 

Tiden gick. Vi satte oss på bänkarna för att skakningarna skulle lätta och den kompletta tystnaden blev brytande genom luften. Det låg en dimma i tystnaden och trots det enormt vackra vädret var sorgen ännu tydligare.

 

Vi kramades. Tryckte varandras händer. Klappade varandras ryggar. Och efter några minuter reste vi oss och mötte det som skrämde oss så.

 

Din begravning.

 

Bänkarna fylldes.

Så många bekanta ansikten.

Din familjs.

Dina släktingar.

Din flickvän.

Dina vänner.

Vi.

Du.

 

Vi insåg att du var så nära och trots att så mångas tårar föll i det ögonblicket vi såg din kista, förväntade vi oss att du skulle flyga upp och säga att det hela är ett dåligt skämt. Men den enorma buketten låg lång över kistan, följd av vackra begravningskuddar och blommor och ljus.

 

Det hela gick så fort. Din familj, ledsna och starka gick fram rakryggade med med sorgsna hjärtan. Prästens tal, om att även om du var tystlåten bland oss, var du också kreativ inför många av oss - därav var du tekniker.. Precis som han talade om.. hur folk blev imponerade av dig - för att du var svår att ta dig inpå, men absolut öppen när vinden förde dig när du kite-surfa. Vinden vi andades tillsammans.

 

Låt efter låt fick oss att bryta samman. Överallt hördes snyftningar och höga gråtljud. Näsdukarna for upp i folks händer och trots allt det var tystnaden precis likadan.

 

När Phil Collins.. "You'll be in my heart" spelades.. såg jag och Josefin på varandra och tänkte samma sak.. "Så typiskt Johan.." och några rader sjöng vi med i tystnaden.

 

Plötsligt var det över, och när vi reste oss rad efter rad insåg jag plötsligt vad det innebär att gå fram till en kista. Det innebär inte bara en avslutning på en begravning, det innebär ett avsked, ett hejdå.. Att släppa taget. Det innebär att man måste låta dig gå. Och jag visste inte hur jag skulle. . . Så när begravningens sista låt spelas och rad efter rad reser sig blir rädslan större.. och slutligen viker sig kroppen och jag for ned i gråt. Josefins hand smekte min rygg samtidigt som varenda tillfälle av dig spelades upp framför mina ögon. Jag landade i mitt knä och lät gråten fara ut. Gråten som jag trodde blev mitt avslut.

 

Och slutligen gjorde vi det. Vi reste oss. Vi gick framåt. Vi mötte din kista. Jag lade min ros. Jag såg på din bild och log i tanken på dig när du surfa. Sedan såg jag kistan bredvid och önskade bara att du surfar någonstans i din dräkt just nu. Person efter person började ge sig bakåt .. medan jag stod kvar.. och viskade orden en sista gång..  "I love you"..

 

Att vända dig ryggen kändes som mitt största svek. Men jag vet att det inte fanns någonting annat att göra.

 

Att sedan stå enade, i den här hemskheten, och se alla brustna ansikten var något av det hårdaste. Men att få krama om din familj och få säga det jag annars inte fått tillfälle till, var hårt men en befrielse.

 

Sedan var det över. Vi stod där. Kramade varandra. Såg oss omkring. Låt tårarna falla och tog slutligen de sista stegen ut ifrån kyrkan som var så hårda att gå.

 

Dagen var snabbt över, tröttheten låg i kroppen, tårarna tog både stop och lyckades slutligen inte sluta rinna. Man vet inte riktigt hur man ska göra detta gubben.. Kan du förstå det?

Såg du oss?

Såg du hur många du påverkat?

Hur många du lämnat?

Hur många som dig saknar?

Hur många som dig älskar?

 

Resten av dagen har varit hård att ta sig igenom. Man vet inte när man ska gråta eller skratta. Känna smärta eller ro. Om man ska sova eller leva. Men timmarna har passerat, natten är kommen och jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Man är okej - för att man måste vara det. Man är trött, för att känslorna tog så hårt över en. Man är matt, för att tårarna torkat ut en. Men man känner dig, saknar dig, tänker på dig och vill bara prata om dig.

 

Vi vill prata med dig. Vi vill bara krama dig. Vi .. vi vill bara att detta inte ska vara vad det är.

Men vi försöker acceptera det. Vi har inget val. Vi har så pass mycket respekt för dig och så pass mycket kärlek för dig att trots att vi inte har något annat val än det, så lever vi vidare, och kommer bära dig med dig varje dag på grund av det. Och vi hoppas.. att du funnit ljus i mörkret. Vi hoppas.. att var du än är så har du det bättre.

 

Och jag hoppas att vart det än för dig, så möter jag en dag dig.

 

Käre vän.

Jag har inte förstått det, det kommer ta tid att göra det. Och det är helt okej.

För att man fick ändå ett nytt kapitel att gå igenom.

 

Sov gott min ängel.

 

My heart will cry everyday for you. And everyday I will miss you. And everyday.. I will love you.