Missnorman

Idag har jag varit en av de absolut svåraste dagarna i mitt liv. Jag har fått söka upp varenda del av min fysiska och psykiska styrka och jag har fått hålla i varenda millimeter av mig själv för att inte totalt bryta ihop. Mitt psyke har aldrig varit vid en sådan här svag punkt, den har aldrig varit så medveten och så livrädd. Den har aldrig varit så brusten. Och inte heller , någonsin har mitt hjärta varit så brustet som det är just nu.  Vid varenda tillfälle jag fått chans till att andas ville kroppen avstyra från detta tunga och låta sig själv falla. Emellanåt gjorde den som den ville och på det farligaste stället - ens arbetsplats. Det är det enda stället i världen allt annat måste försvinna, så jag gjorde vad jag behövde och tog på mig arbetsansiktet för att lyckas.

 

När kvällen väl kom, gjorde jag vad jag gör bäst. Jag isolerar. Köper hem den mat jag vill ha, köper hem den serie jag vill se och låter mig själv va.

 

Än har sammanbrottet inte kommit. Men rädslan är där. Ledsamheten är där. Beslutet är taget. Jag såg mig själv i spegeln och ser vad som kommer.

 

Jag hatar det.

Det tar kål på mig.

 

Och jag har ändå inget annat sätt att ta mig ur det.

Jag har inget annat sätt att ge frihet.