Missnorman

Grejen med mig, är att du som vän lär dig att jag alltid är ärlig. Jag säger inte saker jag inte menar och jag låtsas inte om någonting jag inte känner av. Men jag kan även vara människan som offrar sig för att det är det bättre för den andre personen. Många av er som känner mig, vet om att jag har gjort det. Så många av er har alltid påpekat hur jag hellre skadar mig själv om det alltid är för det bättre - även om det inte är för mig själv.

Jag skulle aldrig välja mig själv före - det har aldrig lett till någonting bra.

Men nu sitter jag i en riktning där jag knappt kan ta mig på något annat håll - jag vandrar redan framåt och ser tillbaka och känner repet som blir allt mer slitet och hoppas att någonting ska dra mig tillbaka i sista sekund.

Men börjar inse att jag alltid pratat om att jag är ensam, jag har alltid pratat om hur människor alltid lämnar mig, men sanningen är.. att jag låter mig själv vara ensam för att jag låter folket göra valen åt mig. Jag säger ingenting i hopp om att det ska räcka. Men .. Jag vill inte att någon ska skriva min bok, utan jag vill att dem ska läsa den och få läsa varenda ärliga ord.

Ibland önskar jag att även den osagda smärtan fått komma fram.

Men den håller jag den där det aldrig blir sett.
In my body.
In my heart.

And moving on.