Missnorman

Men det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig. Jag har konstanta ärliga tankar, om varenda dag vi gick igenom. Jag är komplett ärlig mot mig själv om vad du gjort. Men .. Jag går fortfarande förbi ditt hus och förväntar mig att din bil ska stå där. Jag går fortfarande.. och väntar på att vi ska prata som vi borde.

Det är så svårt att inte bara förstå detta, men att verkligen få insikt om detta. Jag vet inte hur man gör det.

Det är så svårt.. att tänka på begravningen. Då vi upplevde ett av de absolut mest fyllda täckena i världen. Sorgen var så genomborrande. Det var så skrämmande. Och även i de tillfällena tårarna rann som mest, då jag stod vid din kista och lade min hand i hopp om att du inte fanns i den. Jag är så ledsen, så för så mycket som idag är oväsentligt. Det är .. så hjärtskärande.

Varenda sekund du dyker upp skär hjärtat i sig och man bara.. vet inte.. Det är inte verkligt. Och jag vill verkligen inse det. Så att jag kan säga hejdå.

Men istället går jag vidare varje dag och undrar om du är arg för att livet går vidare - och så bra för mig som det gör.

Jag sitter här och gråter mig i det onda, osynligt som alltid och önskar att du ser det.

Jag vet inte om man kan tvinga sig till det.. eller om det bara blir så att man släpper taget. Men jag vet inte hur man gör det. Och jag vet inte.. Om .. jag ska bära med denna ledsna känslan i resten av livet och genom det sättet acceptera det. . eller om det blir så att sorgen släpper. Men detta tar kål på mig Johan. Detta tar kål på mig.

Jag hatar att gråta. Jag hatar att vara såhär ledsen. Jag hatar.. att känna att jag måste intala mig själv om att du inte finns.

Kan du inte bara komma tillbaka? Bara kom tillbaka och säg att det blir bättre. Att du ska försöka. Kan vi inte radera allt det andra? Göra det bästa?

Jag vet inte mer Johan.. Det är inte verkligt. Det är så hårt.

Jag lever varje dag. Men varje dag undrar jag om du ser det.. och vad du känner.

Jag bara hoppas.. att du har det bättre..