Missnorman

Det är så jobbigt, min vän, att känna en sådan sorgsenhet som vi känner en dag som denna. Jag sitter och gråter, likt så många av dem andra av det svenska, norska och danska folket. Vi har idag haft en dag som varit fylld av ceremonier i minne av allt folk, av den handling, av offren och överlevande, för föräldrar och barn . För Norge. Landet som har en sådan fantastisk sammanhållning, enat i ett, som delar så mycket kärlek. Och i en tid av rädsla och sorg, har Norge stått med mod och kärlek, emellanåt också charmiga glimtar av glädje. Det är så dem vinner. Med vad livet har kvar att erbjuda.

Men när jag hör fiolen spela så vackert, och ser ett Norge som idag låter sorgen vara delat med hoppet, tänker jag på dig och känner precis som den prisbelönta Åsne Seierstad säger.. ”Sorgen tar den plats den kräver… den tiden den behöver” .. Och jag försöker att acceptera det.

För varje dag har jag glömt att det är en kyrkogård jag ska besöka dig på. Varje dag har glömt att det inte är vår verklighet du lever i. Och vet du vad det märkliga är? Att jag vet vad som hänt, jag vet hur du och jag vet varför. Jag vet allt det där. Men jag vet också allt om Utöya, jag har följt och förstår och det är lättare att acceptera ett lands sorg, precis som 9/11.. Än vad det är att acceptera dig. En persons bortgång.

Jag vet inte hur jag gör det, för hur mycket jag än vill det så följer insikten inte med mig. Så idag rinner tårarna inte bara för Norge, för de bortgångna, för offren och deras familjer. Utan för dig. För alla dem som upplevt en förlust som denna.

Det är många i oss som världen, som saknar er som inte är här.

Jag hoppas att ni är någon annanstans och känner kärleken ett land som Norge idag förmedlar.

Vi får åtminstone ett vackert avslut på ett hårt år.. och jag hoppas att jag får ett fint avslut på en fin vänskap.

Sov gott.

Louise