Missnorman

Att jag ändrat mitt sätt att se på mitt liv, är säkert. Men man har fortfarande samma liv att leva. Och här ligger jag nu, som andra dagar, med handen över magen och gör allt för att glömma smärtan magsåret förmedlar. Samma sak med hjärtat som med en tydlig tomhet visar att man även kan lida, när livet fortsätter. Som en trasa känns det som att jag hängts upp för att torka så många gånger om, att hörnen har slitits, hålen blivit så många att dem knappt går att laga. Trasig. Ännu trasigare kände jag mig när jag föll på isen idag, drog upp handflatorna och fick cykelstyret som en smäll i bröstet. Där och då ville jag bara lägga mig rak upp och ned och bara sluta.. Ge upp.. Tårarna låg i halsen någonstans och jag kände bara att jag inte orkade falla mer.

Och.. på något sätt.. gjorde jag det inte. Trots att människor runt omkring fnittrade, utan att hjälpa till, reste jag mig för att halta sista biten hem. Nu har jag en sten kvar i handen och ett stort blåmärke på högersidan av bröstet. Likväl har handflatorna lite rispor och ena armen några blåmärken. Ni ser.. trasig. Faller gång på gång och vet ändå att jag måste ta mig upp igen.

Och det är väl alla dessa ärren.. skadorna. .blåmärkena.. Och de tydliga känslorna som visar att man är som mest vid liv. Det är inte meningen att det alltid ska vara roligt, men så länge man inte låtar sig själv ligga kvar när man fallit.. så kommer livet alltid bli bra igen.

Just en natt som denna... känns det väl som allt annat än det.

Min uppgivenhet är starkare än på länge. Mitt hjärta skriker, tårarna har talat utan slut och någonstans har mitt inlåsta jag tagit sig fram igen.

Jag må ha ändrat min syn på hur jag ska leva mitt liv, men jag har inte ändrat mitt sätta att möta mina starkaste känslor. Mitt hjärtats röst. Den här sorgen.. man ska bearbeta.

Sorgen som rent av egentligen, enbart är Hopp.

Och jag måste hoppas.