Missnorman

Den största skatten finns inom oss & denna dag finns nu inom mig.

 

När mörkret lagt sig tutade Jonas utanför dörren. Jag hade med min fulla resväska, kudde, täcke, blommor & plånbok,en full famn - och vi skulle ju bara iväg en dag.

 

För säkerhetsskull låg där ändå dubbelt av något, för att ha något som de andra kan ha glömt. Vår resa började glatt, med lekar och allsång. Att man kan få så pass mycket hjärnsläpp som vi fick på sådant man egentligen kan insåg vi att vi är bäst på. Underhållning fann sin påverkan och vi var snart framme i ett ner snöat Kristianstad.

 

Den stora teatern lös vitt och majestätiskt. Snart satt vi på mitten av parketten, mitt framför scenen och med en perfekt sikt på alla håll och kanter.   Jag kunde dock inte hindra mig själv från att leta efter en speciell mask någonstans..  Han är trots allt allt i allt för mig..  Musiken, skapandet.. Min fantom.     Men det blev istället lite andra masker som tittade fram - nämligen guldiga ögon, lite morrhår och olika kattkostymer.

 

Det är första gången jag ser Cats och som musikalälskare är jag inte svårflörtad.  Cats är en historia som är svår för många att förstå sig på och musiken kan vara något svår att hänga med i för dem utomstående. Men varenda ton som togs var oklanderlig. Man hänfördes gång på gång av de röster som lyfte sig själva och man satt vid ett flertal tillfällen med gåshud längs både armar och nacke. Det var flera gånger min blick följde deras kroppars rörelser - de ska vara så överdrivna på en teater, och jag finner dem så mjuka. Att kunna dansa som man gör på en teater är att förmedla. Det var så hänförande och fantastiskt att se hur dem lever ut sina kroppar.

 

Jag som växt upp med Fanny på dagis har vetat hur flitig hon varit. Jag vet att hon gått på ballet och att hon sjungit i kör. Jag vet att hon legat i som en idiot för att göra allt man behöver för en teater,   MEN.. Jag har aldrig faktiskt sett det. Detta är första gången jag ser henne på scen, med en mjuk kropp som landar lätt på tårna, med fingrar som mjukt går ut i fulla rörelser. Hon är orädd för att verkligen ta för sig och ändå är hon inte huvudrollen. Hon tar perfekt plats på scenen:)

 

Musikalen går ihop tack vare alla dessa olika karaktärer som finns på plats. En man som tog min kompletta uppmärksamhet är en man som var "den sexiga katten"..  En man som i sin roll är något lönfet, hårig och egentligen, allt annat än sexig, haha, men.. När han öppnar sin mun och låter sig själv ta ton så tar han allas uppmärksamhet med sig. Jag kunde nästan stänga ögonen och höra honom som fantom.. och ännu bättre än när jag efteråt får veta att hans drömroll är fantomen..  Då kände jag att något verkligen hängde ihop där.

 

Det som märktes mest är att dessa människorna gjort den här teatern till kvalite. Det är så välgjort och folk har inte svårt för att hänge sig till att spela katter, vilket för många kan vara oseriöst. Men inte för dessa tjejerna och killarna. Dem gjorde det med hjärta och dem gjorde det så bra!

 

Jag är så glad att jag fått ta del av Fannys sista del i teatern, då inte bara hon men hela gänget satsar allt.

 

När vi  några minuter senare kramats, gett henne blommor och pratat om rumpor och gulliga killar så tog katterna av sig morrhåren och begav sig ut i snön med oss. För oss som bor nere i Falsterbo så är vi vana vid noll gradigt eller nån plusgrad sådär. Åtminstone till i slutet på December.. Men nu går vi ut från teatern och möts av 2 decimeter snö, minusgrader och vacker julbelysning.

 

Snart knakade snön under hjulen och vi var påväg mot Kristianstad centrum. Inte för att vi såg mycket, men vi hann åtminstone ta oss in en runda på O'Learys och se ett fullsatt rum med en massa olika sorters människor - människor, där likt vi i Höllviken, alla kände varandra. Väggarna var fyllda med sportlegender, presidenter och skyltar. Tv-apparaterna visade fotboll och högtalarna spelade de bästa låtarna på högsta volym. Det kändes något mer amerikanskt än på Höllvikens barer och jag var i mitt bästa elemente.

 

Intill oss satt den sötaste lilla tjejen, med kort rött hår, blåmärken över hela kroppen och det sötaste lilla leendet och välkomnade oss på bästa sätt. Nilla var en av de dansare som tagit min uppmärksamhet mest(Hon syns på en av bilderna ovanför - upplyft i luften) - jag hänfördes över hur hon är sin kropp, hur hon rör sig, lyfter sig.. Dansar och är. Här satt hon nu vid baren med oss, ännu mindre och ännu spralligare. En orädd själ, med artistiska drag och en livsglädje väldigt få människor har. Nilla öppnade snabbt sin famn, sitt hem och sin personlighet för oss. Jag hade kunnat sitta i obestämd tid och bara se på denna makalös tjej och aldrig bli uttråkad. Hon är orädd för att dela med sig, orädd för att ta för sig, orädd för att ge kärlek och glädje. Jag minns att hon knappt satt stilla en sekund. Så fort musik eller teater kom på någons läppar ställde hon sig upp och sjöng, snabbt, högt och inlevelsefullt. Samtidigt dansade hon allt hon hann med. Hon kommer aldrig få nog. Teater, musik, dans.. Det är hennes värld. Det kommer naturligt för henne och jag förstår varför hon och Fanny kommit så nära varandra som dem har.. De har exakt samma passion:)

 

När vi kommit hem till deras fantastiska, vackra, gigantiska, otroliga, majestätiska hem   - längst utanför kristianstad och då menar jag, så långt ut som man kan komma, så kommer vi till ett hus som aldrig slutar växa. Ett hus som nu var täckt av vit snö, tillsammans med tända marschaller, ett högt majestätiskt träd och en makaber trädgård så tog vi oss in i värmen och fick utsikt över en sjö som nu också var täckt av tjockt,vitt lager av snö. Mat os slog oss och vi välkomnades av Nillas fantastiska familj som stod redo att möta oss - 3 främlingar, med julöl och nygjord tacos. Vi slog oss ned vid middagsbordet, vilket har den bästa utsikten till sjön och den gigantiska trädgården. Anledningen till att jag inte kan sluta använda ordet majestätisk, gigantisk eller fantastiska - är för att det verkligen är så, på alla sätt som det kan vara.

 

Vi hann med mycket skratt på kort tid, vi hann med prat om teatrar, negern som faktiskt är fantastisk(Hahah! Inside-joke kära läsare), musik, Höllviken.. och förmodligen mycket annat.

 

Men snart nog var vi inte bara i köket. Vi fick en rundvisning på de fantastiska rummen som alla har sina personliga speglingar. Vi fick möta sköldpaddor - och Donna såklart, den fina vovven som snabbt fick allas uppmärksamhet. Vi fick se extra rummen, jacuzzin,badrummen och bron som går från rum till rum. Vi fick se glasrummet - där man ser rakt ner i det andra. Haha, ja, jag kan ju bara säga det - det är så mycket mer än utöver det vanliga.

 

Men mest ovanliga av allt.. var när Nilla flyger upp i luften och landar på en "stolpe".. Ja, en stripp-pole som man kallar det. Men när jag ser Nilla svinga sig upp, kasta benen i luften, snurra några varv och göra konstverk väldigt få människor klarar av hänförs jag. Detta är dans på högsta nivå. Akrobatik. Hon landar smidigt och går ned i split. Sen sitter hon där, med sitt iver i ögonen och ler stort. Ett litet fnitter tar sig även fram då och då. Jag kunde bara se och gapa. Nilla påminner mig väldigt tydligt om en väldigt speciell - fiktiv - karaktär. Graciös, vänlig, livsfylld och glädjefylld - en karaktär lik Alice Cullen. Många gånger vill man bara krama henne, men man vet att man inte kan låsa armarna om henne - hon lever alldeles för mycket i sin kropp - hon behöver ta ut sig.  För mig är detta så fräckt. Jag förmodar att det märks då jag inte kan sluta prata om henne.  Att själv prova på kunde bara sluta på ett sätt - och jag lovar er, det var allt annat än vackert. Haahah.  Johan var däremot inte långt ifrån. Han lyckades med en hel del konster och det blev många timmar med skratt, hänfördhet, akrobatik och dans.

Timmarna gick och natten blev sen, men tiden märktes inte för oss. Vi lät ämnen mellan himmel och jord ta sig mellan oss, men mestadels tog sig musiken in i bilden. Från ingenstans kunde antingen Nilla eller Jonas lyfta gitarren och påbörja en melodi vi alla sedan fortsatte sjunga på.. När magin låg som tätast tog Nilla upp gitarren och tog ton till Adeles "Make you feel my love" och för ett ögonblick satt vi alla komplett fyllda av ögonblicket. Och jag satt där.. & älskade ögonblicket som passerade mig nu.

 

 

När Nillas sista ton tog sin in tog hon in mitt intryck, reste sig och kramade mig, med sina små och kära armar.

 

 

Magin fortsatte spira på och jag mådde bättre än jag gjort på länge. Jag visste att magin skulle komma till julen.. och se.. se hur mycket som kunnat hända på så kort tid. Åh, ni förstår inte ens.. Jag har enbart berättat hälften av allt som hände under vår tid tillsammans. Det är för mycket att beskriva. Men för första gången på en evighet brann min själ - jag ville fotografera, skriva, dansa & sjunga. Min inspiration var starkare än på länge och jag kände mig precis lika vaken i själen som jag borde alltid.

 

Något ögonblick senare reste Nilla sig igen, spelade korta tag på gitarren och börjar sjunga "Johan... Johan..".. En melodi hon själv kommer på tar sig på hennes läppar och hon sjunger , well, vi kan väl kalla det dikter.. hahah, på ett finare sätt - om oss alla. Vi applåderar, skrattar och tjuter åt hennes perfekta låtval och beskrivningar. Hon ser på oss alla medan hon skapar en text på plats  - detta är ett ögonblick jag inte på något sätt inte lyckades filma, men jag har hennes ordval i huvudet och blir exakt lika jäkla glad varenda gång.

 

Natten blev allt längre och längre, men vi kände inte ens av minuterna. Om vi hade kunnat, så hade vi fortsatt i timmar och dar. Detta var en av de bättre dagarna för oss alla - och vi ville inte att det skulle ta slut.

 

Pianot kom till användning i ett par minuter medan Jonas och Nilla spelade bredvid varandra.. Fanny var som en gullig tonårsårstjej när en telefon plingade till och vi hann verkligen uppleva allt man kan på en kväll.  Någonstans hann vi också se en skylt som sa "Varning för vildsvin".. vilket för oss var det största då det enda vi blir varnade för i vår del av Skåne är rådjur. Haha.. Åh.. Festen fortsatte och innehöll ögonblick av magi väldigt få får uppleva i den största delen av sitt liv. Hade vi levt detta livet alltid hade jag nog också varit lika lycklig och energifylld som Nilla och hennes familj - det är enormt vackert vad folk kan ha glädje och värme att ge. Där satt vi, 3 främlingar från Skåne, i en familjs hus och bjöds på öl och nattamat. Att vi sedan varit uppe hela natten verkade inte ha stört en sekund heller..

 

 

När killarna sedan tog till snarkningar blev det omöjligt för mig att finna en sekunds blund - så soffan fick vänta mig.. Men jag hann ju knappt komma in innan någonting händer mig. Liksom, det är ju jag faktiskt.. När jag passerar köksbänken hoppar jag till av att glasen skramlar omkring och att någonting väldigt tydligt rör sig. Jag, vidskeplig som jag är, springer till Jonas och hyser om spöken. Jag var faktiskt inte ensam - Donna morrade faktiskt också. Jonas satte sig upp och svarade på allt jag sa. Men det jag inte visste var förrän på morgonen var att han faktiskt gjort alltihopa i sömne. Hahaha. När Nillas pappa sedan kommer ut berättar jag om min skräckslagna historia och nattens knäppheter.. och han skrattar högt.. "Men lille du.. Det är ju möss.. Vi har fångat 50 stycken i år.. Det är mer än någonsin".. och där står jag.. "Möss!? Mösss? men..men.. "

 

Resten av folket fick sig ett gott skratt och ja.. tja.. jag skrattade slutligen jag också. Hahaah..

 

När ljuset tagit sig fram hoppade Nilla ut till oss i soffan, med täcke över kroppen och en kopp kaffe i handen påbörjades morgonen med "Mysteriet på greveholm". Bortsett från att barnen har världens fulaste skånska, så är det så roligt att tas tillbaka till greveholm. Spökena är det bästa i världen.. Hahah, jag känner mig så liten igen.

 

När alla väl tagit sig upp blev det återigen några härliga stunder med familjen. Att påbörja dagen med så mycket skratt, bra konversationer och mysiga ögonblick kan bara göra dagen bra.

 

När alla ett par minuter senare stod med tjocka jackor, handskar, halsdukar och mössor på huvudet begav vi oss ut i deras gigantiska trädgård på promenad. Där gömde jag kameran under jackan, begav mig ut och älskade vad jag såg. Glittrande snö, tjocka lager, med mjuk, tjock, kramgo snö. Snöbollar kastades och för ett ögonblick skrattade vi likt småbarn igen. Jonas hittade sig en skopa och började skotta snö. Fanny ledde ut oss på deras lilla brygga. Isen var inte tjock nog för att man skulle kunna ta sig ut, men utsikten var vacker nog och vi stod där och tog in allt för ett ögonblick. Rundturen fortsatte upp för hala stenar, stubbar och gräs. Kameran klickade gång på gång på gång. Om jag missat att ta med mig kameran hit så hade jag ångrat mig föralltid. Vi lyckades fånga fina ögonblick som jag kommer bära med mig resten av livet. Detta var en dag som fick oss alla att må så mycket bättre=)

 

 

 

Överallt kvittrade fåglar - mestadels uppe på deras terass, där fågelmaten hängde för att ätas. Hackehackspätt kom förbi och kastade snö på andra fåglar, bet en annan och åt litegranna. Andra gånger skottade han bort snö i sina försök att hacka.. Hahah.. Ja,ni hör, det var minst sagt en annorlunda dag..

 

 

När vi kom in i värmen igen hade brasan tänts.. Doften av mat nådde oss och synen vi ser när vi kommer in är makalös. Där stod Nillas pappa med flertal olika stekjärn, flertal knäckta ägg, nygjorda pannkakor & en fantastisk amerikansk brunch! Kan ni tänka er va? Vilken fantastisk morgon och vilka föräldrar! Kudos!

 

Vi fick oss en god, mysig, fantastisk frukost, gick igenom lite av höllvikens människor, spillde ut några glas med juice, skrattade, såg Nilla spela ut sin kropp igen och såg Fanny krama om sin nya familj efter att hon gett dem en "tack&hejdå" present. För ögonblicket kändes det ledsamt - framför allt för att allt skulle behöva ta slut. Framför allt.. för att vi inte varit del av detta förut. Man önskar att man fått ta chans till mer - men allt sker för en anledning och dessa dagarna kom vid helt perfekt tid.

 

Slutligen kramades även vi.. Packade våra resväskor och kramade om den kära familjen vi precis lärt känna.Familjen vi nu inte ville lämna och familjen som välkomnat oss tillbaka. 

 

Vägarna hem skulle vara isiga, snöfyllda och med långsam trafik tillbaka. För mig var det bra. Detta.. ville jag ta in. Några timmarsbilfärd. Musik. Inspiration. Ja, det var ett perfekt avslut på en perfekt helg.