Recap of 2012
0kommentarer
När jag tittar tillbaka på var jag började i Januari 2012.. Så inser jag att jag var en förlorad själ - vilsen, deprimerad, ovillig till livet, ensam, osäker och allt som tillkommer.. Jag bad om ursäkt för att jag existerade och trodde att jag inte var värd någonting för någon.. Så.. när jag startade min resa, för att hitta mig själv så var det mycket som sa att hoppet inte var starkt, men sanningen är, att jag alltid har varit stark. Jag har bara inte vågat ta fram all den starka passionen jag hade inom mig, i frågan om att vara rädd över att ta för mycket plats. Jag avslutar detta året - med att ha hittat mig själv, med att ta fram den glädjen som jag som en liten flicka hade inom mig. Jag tänker ta fram all min passion i saker jag älskar - kropp, konst, musik, fotografi och slutligen sådant som livet behöver - körkort och jobb. Jag påbörjade en resa i år och jag har tagit mig långt, men man kommer aldrig nå sin destination utan sanningen är att man formar sig själv under tiden.. så jag är glad, över att jag hamnat i rätt riktning. Man må fortfarande vara trasig, men man har åtminstone hittat sig själv - och likt en måne, fyller man sig på nytt varenda gång man varit halv.. Och trots att jag tackar mig själv för modet, styrkan och allt det jag har - så måste jag också tacka det enda ställen som lyckats rädda allt jag är som person och hur jag ska leva livet jag har. Bara Vara. Det bästa ställen för alla människor i världen. Vill du lära dig att leva ditt egna liv.. så är det dit du ska åka.
Eller alla dem dagarna med josefin, då vi låg inne och kramade om varandra, grät tårar över killarna som tagit sig in i våra hjärtan, skratta oändligt och hade mer magiska stunder som skrevs ned i vår minnesbok..
& det var väl där någonstans som jag började hitta min passion till fotografiet igen..
Men för att se vart jag började.. och se vart jag sluta.. så tar vi oss en tillbaka genom 2012 och ser var vi börjar.. 2013..
Ett försök närmare drömkroppen..
& så kom äntligen, mitt tillfälliga boende och min första lilla "lägenhet"..
Där spenderade vi allt för många kvällar med fest, dans, sång och väldigt många mysstunder..
Tack vare det, stannade vovvarna hos mig nätter och dagar och tog mig ut mer i natur än förut..
&jag och Lukas tog en roadtrip till Norrland för att hämta hem Zackerias!
Månaderna passerade någorlunda snabbt.. och i Mars stod min välgörenhetskonsert runt hörnet, efter mycket fight med både sponsorer, musiker, lokal,tidningar och radio. Men jag lyckades och det är förmodligen en av de bästa erfarenheterna jag haft. Detta är någonting som fick mig att inse att musik.. är dt enda jag skulle vilja jobba med.
(För er .. haha, som vill lyssna igen.. finns intervjun från radion här.. och en låt från den fantastiska sofie alven härnere!)
Det var också tack vare detta, som jag skaffade vänner för livet och musiker som jag kommer följa så länge livet vill det!
Medan månaderna fortsatte gå.. blev det flertal långa nätter med kära vänner, på nattklubbar, fester och lokala ställen..
&Vi träffade nya människor.. T.ex.. dessa två underbara tjejer
(som jag fixade åt zacke&lukas) som nu.. är större
del av våra liv än vi kunnat ana. Fina Carro&Julia!
&Ibland finns det minnen, men som enbart kommer vara det. Detta året lärde jag mig vad det
innebär att verkligen släppa taget och låta människor vara uteslutna ur ens liv förgott.
Men bäst av allt,var dem dagarna jag befann mig med mina närmsta, mina mest älskade och med dem som fick mig att känna mig som mest älskad.. T.ex.. Min bästa Lukas.. Som gör min dag bra oavsett om det är när vi går på bio, står på en konsert, är ute och går, går ut och äter eller bara pratar några minuter om dagen.. Han är något av det bästa livet givit mig.
Eller alla dem dagarna med josefin, då vi låg inne och kramade om varandra, grät tårar över killarna som tagit sig in i våra hjärtan, skratta oändligt och hade mer magiska stunder som skrevs ned i vår minnesbok..
& med sommarn, kom fint väder, en brun kropp, lite extra jobb - tillfälligt, men åtminstone något roligt. Båten stod på min lista i ett par dagar och man fick lära sig en del av nattklubbensbaksidor.
Någonstans kom också allvaret in.. Jag och Christopher sökte oss till olika evenemang för möjligheter att jobba utomlands .
& jag hann också bli blodgivare under en av dem dagarna.. Något alla borde göra, då det tar en halvtimme av din dag och kan rädda någons liv..
Någonstans därefter hade vi en av de större utgångarna, då förfesten i min lilla lya var fullproppad av olika människor.. En kväll som skulle bli en av de värsta för mig åtminstone, då jag inte enbart drack lite för mycket, utan blev omedvetet påverkad av något som inte ska blandas med alkohol, telefonen blev stulen och min värld var svart för ett ögonblick. Olycka kommer sällan ensam som dem säger.. Och min olycka var väl alldeles för stor vid det tillfället.
Och morgonen efter satt jag än tatudå i tatueringsstolen och brände in min första tatuering, som fortfarande symboliserar mitt liv på starkaste sätt..Det var ett av livets roligaste ögonblick och jag kan ju säga nu.. att börjar man, så vill man inte sluta. Jag har ständigt nya idéer.. Det är lite som Johnny Depp säger.. När man väl har börjat med att visa sin kropp som sin dagbok, vill man bara fylla på med allt som gör ens liv till vad det är.
Och därefter började pappas spelningar ta fart.. Turnén gick igång, Sofie Alvén kom med i bandet och jag spenderade större tiden med pappa på Sveriges olika hörn..
(Falsterbo Strandbads stjärnkväll)
(En av millekvällarna)
(Engelen i Stockholm.. som är precis ett sådant ställe jag älskat att spendera min kvällar på!)
(Trelleborg, Mikaelifestivalen)
Pappas tredje skivsläpp på skeppsbron..
& det var väl där någonstans som jag började hitta min passion till fotografiet igen..
& skrivandet ..
Och det var även då jag vågade ta ett steg närmare teatern..
Inte för att det egentligen blev något större av det, men jag gick åtminstone dit och provade på chansen inom teater världen..Men jag antar att jag vill ha en snabbare väg dit, men jag får väl se om jag någonsin tar och provar på det på riktigt..
Jag tog däremot.. ett annat steg.. ett betydligt.. viktigare steg. Där jag lät min innerliga röst komma fram för verkligheten för första gången.. Och det är förmodligen något av det som påverkat mig mest. Det var en overkligt stor grej för mig när någon säger att dem lyssnar om och om igen, eller när dem får gåshud. Bäst av allt är dem ögonblicken någon beskriver en del av texten och säger "Där.. där kändes det i din röst". Att människor hör vad man vill förmedla, det är det största jag fått uppleva.. Och en av de bästa ögonblicken var nog när Tony Carey sa "This.. is really good. It's actually really good". När en gammal rock-gud som man växt upp med säger att ens lugna cover, är bra.. Då är där någonting som görs rätt. Haha!
Musik är nog det enda som är det mest självklara i mitt liv och jag vet att jag inte är någon popstjärna, vilket är precis det jag inte vill vara. Jag vill kunna göra musik som folk lyssnar på för att känna något i just det ögonblicket. Jag vill sprida musik och budskap i mina låtar som får folk att känna magi, i just det ögonblicket. Jag vill att någon ska kunna lyssna på min röst, låtens budskap och känna att det går rakt in i hjärtat - såsom musik har gjort för mig i hela mitt liv.. Jag vill kunna göra sådan musik och jag hoppas att jag en dag kommer klara av att göra det, men det började såhär.. Med en cover.. och att ens dela med sig av det.. är det största jag kan göra än så länge.
& med ännu mer konst, kom josefins första&andra tatuering..
Pappas spelningar fortsatte.. och vänner från olika håll och kanter dök upp för att fullända dagen..
Men musiken gick inte bara framåt.. Vi förlorade även en av världens största stjärnor - nämligen Whitney Houston.. vars själ försvunnit, men musik fortsätter.
Men musiken var fortfarande lika stor del av mitt liv och konserterna fortsatte strömma fram..
Festerna likaså.. Denna gången med min fantastiska, då(nya) vän Simon, som med sitt sällskap fick alla där att må som bäst - vilket är exakt vad han gör.. Världen till ett bättre ställe.
&med Simon, som älskar sport, kom lägligt nog Sporten också in i livet..
Det började med fotbollskvällar - betting och fotbollsmatcher att följa. Ibland med hela familjen och familjevänner och ibland bara med dem närmsta - men oavsett, så var det fotbollskvällar - något jag älskat sedan barnsben.
& med tal på vad som gick på tv.. Så var jag tvungen att ta farväl till en av de tv-serierna som påverkat mig mest, följt med mig mest och som fortfarande(Och just i detta ögonblicket) spelas mest på min tv.. One tree hill.
Och sen.. på något sorgligt vis.. fick vi ta farväl till mycket mer.
En av världens största, bästa och mest begåvade skådespelare lämnade jorden allt för tidigt.
Men värst av allt.. var att en av mina käraste vänner, en som.. höll mig närmare än jag trodde.. lämnade jorden.
Det går fortfarande inte att sätta ord på känslorna man har för det.
Men vi alla vet..att livet måste fortsätta.. Det behöver inte vara lätt alltid.. men det måste det.
Och mitt liv fortsatte i en berg och dalbana, för sanningen är att han inte är den enda människan som lämnat mig. Han må vara den enda som försvunnit från jordens yta, i kropp och blod, men det var fler än han som tog en del av mitt hjärta med sig, för att gå sin väg.. och jag vet inte, om det finns någonting som skulle få dem att komma tillbaka.. och det gör lika ont varje dag att dem är borta, som att johan inte lever på denna jord.
Men dagarna fortsatte.. Studenten närmade sig och trots att det inte var med samma glädje, så var dt ändå med ett liv i behåll.
Och lärarmiddagen, var den dagen som fick mig att känna riktig glädje och underhållning.. igen..
Och sen var dagen här.. Studentdagen.. som för många är världens bästa dag, men som för mig, enbart var den skönaste.
Och där var nästintill alla människor jag någonsin känt..
Nya, som gamla.. och även vissa.. i tanken och i hjärtat.
Nya, som gamla.. och även vissa.. i tanken och i hjärtat.
&det var ju också några nära och kära till mig som tog studenten..
Då var det äntligen över. Skolan. Det jobbiga.
Sommaren var här och inte enbart som lov.. utan.. jag var fri!! Friiiiii..
& med frihet, skulle det komma en massa utgångar, en massa vänner och massvis med vackra bilder!
Sen kom en dag, som kommer varje år, som berättar att jag blivit ett år äldre.. En dag som skulle bli en av de bästa jag någonsin skulle få vakna till.. Min 19e födelsedag
Efter en dag som denne, var det lättare att återgå till livet med glädje. Och med det, kom dt jobb och inte bara ett .. utan två.
(Biohuset)
(&Ica)
Och med pengar.. kan man göra lite vad man vill.. och för mig blev dt mer än en åktur till Liseberg..
Och även, till det bästa stället, vår lilla stuga i Blekinge..
Men, ibland fanns det inte tillfällen för mig att resa allt för långt bort.. T.ex. till Singapore där en gammal, fin, go vän - min helt egna Chuck Bass befann sig, så istället blev det långa nätter med skypesamtal, med mycket skratt, nästan lite tårar och en stark längtan.
Däremot.. lyckades jag få en liten roadtrip med töserna till stugan i Småland.. Mitt ute i ingenstans, i spökhuset;) Haha!
Men jag lyckades ändå.. avsluta sommaren på det mest perfekta sätt.. I armarna på min bästa vän, med en puss på pannan och med Melissa Horn sjungandes "Jag saknar dig mindre och mindre.." .. Med en publik på 25 000 personer som sjunger tillsammans, eller som står i komplett tystnad för att lyssna. Det var förmodligen en av de bästa dagarna i mitt liv.. och att avsluta sommaren så..var det bästa att önska sig.
Så oavsett vad som hänt under året, oavsett vad jag gått igenom.. oavsett hur förvirrad och ledsen jag varit, så har jag ju stått upp, dragit mig på benen, låtit regnet dränka mig.. och vet ni vad? Lärt mig att dansa i regnet..
Och jag vet, att jag sade hejdå till bloggen ett tag, låste den och allt det dära, men jag insåg.. att jag lät andra köra med mig och bestämma hur och vad jag skulle, men .. slutligen spelade det inte roll längre. I slutändan handlade det om att låta mig själv välja, hur mycket något skulle få påverka mig och allt runt omkring.. Jag lärde mig att .. slappna av. Att respektera mig själv. Att bara vara.. Och det är det bästa jag lärt mig på min resa.
So.. I came back..
Vintern kom, musiken fanns kvar, teatern tog sig in i mitt liv, filmerna fanns fortfarande kvar, serierna lika så.. Vid olika tillfällen var det extra mycket film och serier och förmodligen kommer recensionerna alltid att ta sig in på bloggen - det gör dem alltid när dem nått mig på djupet.. Då är det den impulsiva härliga känslan som kommer fram.. Impulsivt kom det ännu en roadtrip.. En roadtrip som skulle skapa en känsla både i mig själv och här på bloggen som jag inte var helt beredd på.. Nya människor inspirerade livet.. och jag fann mig att uppskatta livets vackra ting på nytt. Kristianstad var precis vad jag behövde:)
Med vintern, kyla och snö kom också kaffe, värme och fikor.. och jag lyckades få mig ett par fikor under 2012 med en go gammal tjej från Svedala, som alltid tar fram mina bästa sidor.
Men också, någonstans i höst oh vinterperiod gjorde jag den bästa resan i mitt liv.. till Rättvik. Vad jag gjorde där, är ingenting som kommer få ta plats här.. någonsin.. men om jag kunnat.. så hade jag önskat att alla kunnat få göra den resan jag gjorde. Det hade kunnat rädda alla människors liv.
Och det var efter den resan.. som jag lärde mig hur man andas. Andas.. och lever. Jag är den enda som kan välja hur min egen livssyn ska vara .. och jag är den enda som kan bestämma mig för hur andan för livet ska vara. Så jag lärde mig att andas. Andas på riktigt. Jag fick en ny livssyn, ett nytt hopp och jag förstod att om man verkligen vill leva efter sitt eget hjärta - så måste man ha modet tll att välja det oh styrkan till att göra vad man ska av det.
Och det var då, jag förstod vilken tatuering som skulle få brännas in på min kropp..
&med den tatueringen satte jag en sorts start för resten av livet.
Jag har satt ribban för att aldrig sluta andas, aldrig sluta spara kraft, aldrig sluta älska, aldrig sluta hoppas, aldrig sluta söka glädje.. Just.. For as long as I breathe, I hope.. and I will hope forever.
Med den perfekta värmen i vinterns kylan.. tog julen sig fram. Pyntningen lika så.. Jag fick min dröm jul-fest.. Millejul samlade alla näsets människor.. och skapade en go stämning för Näset-folket. Vi har alla växt.. och och imorgon.. tar vi ett sista ordentligt farväl till allt det 2012 gett oss och tar en nystart 2013 för vad vi kan bli.
Och mitt nyårslöfte? Jag lovar mig själv att verkligen leva, på alla sätt som en människa borde.
För om man tittar på allt mitt liv innehållt.. om man ser färgerna, människorna och musiken, så hade man kunnat inse.. hur levande mitt liv egentligen är.. och det är dags att börja leva med det.
Kommentera